Sverige under mellankrigstiden behandlar Sveriges historia under mellankrigstiden, åren 1918 till 1939. Det var under denna tid som Sverige fick allmän och lika rösträtt, och drabbas av den stora depressionen på 1930-talet. Den svenska arbetarrörelsen når framgångar med socialdemokratisk regering och Saltsjöbadsavtalet.

Författningsrevision miniatyr|200px|Efter Första världskriget spred sig spanska sjukan över hela världen. 38 000 avled i Sverige. Det provisoriska "Spanska sjukhuset" i Östersund 1918. miniatyr|200px|1:a majtåg i Stockholm 1917. Arbetarrörelsen och socialdemokraterna driver på för genomförandet av politiska och sociala reformer. miniatyr|200px|Elin Wägner med pärmar av insamlade underskrifter för kvinnlig rösträtt, 1914.

Urtima riksdag och massaktion Medan krisen i Europa stod på sin höjdpunkt våren 1918, i samband med centralmakternas sammanbrott och de därpå följande sociala oroligheterna i Öst- och Centraleuropa, sammankallades i Sverige en urtima riksdag, närmast för reglering uppåt av statstjänstemännens lönetillägg och för beslut om uppskov till följd av spanska sjukans härjningar, med vissa vapenövningar och årets rekrytinkallelse. Riksdagen öppnades den 30 oktober. Inom några dagar hade revolutionsrörelsen i utlandet gjort frågan om författningsrevision i Sverige aktuell. Den 6 november uttalade Hjalmar Branting i Social-Demokraten, att massorna i Sverige komme att tänka och handla under intrycket av vad som skedde runt omkring. Den 11 november offentliggjordes i Folkets Dagblad Politiken ett av socialdemokratiska vänsterpartiet med flera undertecknat upprop om massaktion - eventuellt genom storstrejk - till förmån för en radikal omgestaltning av statsskicket, republik, inkallande av en konstituerande nationalförsamling, och så vidare

Rösträttsfrågan på riksdagen Regeringen, som ämnat framlägga sina författningsförslag vid 1919 års riksdag, beslöt att ta initiativet genom att redan nu förelägga urtiman förslag om lika kommunal rösträtt för alla kommunalt skattskyldiga och om upphävande av bestämmelsen om rösträttens förlust vid utebliven skattebetalning, i vilket samband likväl skulle genomföras förbättrade former för indrivningen av utskylder. De nya bestämmelserna skulle snarast möjligt träda i kraft, varpå landstingen samt stads- och kommunalfullmäktige skulle upplösas och nyväljas. Vidare skulle vid riksdagen 1919 proposition framläggas om upphävande av det politiska skattestrecket, lindring av fattigvårdsstrecket och rösträtt för kvinnor, varjämte riksdagen skulle få utöva verksam kontroll över utrikespolitiken. Programmet offentliggjordes den 14 november i en kommuniké, som samma kväll föredrogs av Hjalmar Branting vid ett stort av Stockholms arbetarekommun anordnat möte. Följande dag fastställde socialdemokratiska partistyrelsen och landsorganisationens representantskap ett upprop, som anslöt sig till regeringens program med tillägg av kravet på lagstadgad 8 timmars arbetsdag. Den 17 november utsände riksdagens högerpartier ett uttalande, vari de förklarade sig villiga att medverka till lösningen av de uppgifter som världssituationen medfört, men samtidigt krävde otvungen prövning av författningsfrågan och dennas hänskjutande till folket, om lösning inte kunde uppnås vid urtiman. I ett upprop något senare accepterade Allmänna valmansförbundet den lika kommunala rösträtten och kvinnorösträtten, dock under förutsättning av fullgjord skatteplikt, varjämte bland annat krävdes högre ålder för urväljarna till första kammaren och införande i ökad utsträckning av kommunalfullmäktiginstitutionen.

Innehållet i rösträttspropositionen Propositionen är daterad 22 november. Vid remissdebatten yttrade Fredrik Vilhelm Thorsson att ett nej kunde driva den stora massan att söka sig utomparlamentariska medel, och Hjalmar Branting varnade för oantagliga motkrav, som kunde framkalla en oemotståndlig storm. Propositionen hänvisades till ett särskilt riksdagsutskott med Hjalmar Branting som ordförande. Utskottet föreslog inte bara lika, utan även allmän kommunal rösträtt; å andra sidan bibehölls skattestrecket i så måtto att kommunalskattebetalning ett år av de sistförflutna tre uppställdes som villkor för rösträtt. Rösträttsåldern vid kommunala val höjdes till året efter fyllda 23 år och vid landstingsval till året efter fyllda 27. Uppgörelsen, som även inbegrep den revision av den politiska rösträtten som av regeringen ställts i utsikt till riksdagen 1919, skedde i samråd med regeringen och under principiell enighet mellan partierna. Den 17 december godkändes utskottsförslaget av första kammaren utan votering och av andra kammaren med stor röstövervikt. De ändringar i grundlagarna, om vilka enighet uppnåtts, antogs av riksdagen 1919 och definitivt 1921. Första kammarens ledamöter valdes för åtta år, i regel av landstingen, i stad som inte deltar i landsting av särskilt utsedda elektorer. För deltagande i val av elektorer fordrades samma ålder som vid landstingsval. Det politiska utskyldsstrecket avskaffades och fattigvårdsstrecket mildrades, rösträttsåldern vid val till andra kammaren sänktes till året efter fyllda 23, kvinnorna fick politisk rösträtt och valbarhet, äkta makar erhöll rätt att rösta för varandra, och fullmaktsröstning för sjömän med flera medgavs. För ökad parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken inrättades samtidigt en av åtta ledamöter från vardera kammaren bestående utrikesnämnd, som ersatte det så kallade hemliga utskottet.

Kvinnor förblev, trots att de fick vissa positioner inom politiska sammanhang, fortfarande tämligen osynliga inom maktpositioner.

Andra reformer Regeringen beslöt att för den lagtima riksdagen 1919 lägga fram ett förslag om provisorisk minskning av övningstiden för de värnpliktiga, liksom även en lag om 8 timmars arbetsdag, men riksdagen, som ännu var sammansatt enligt de gamla bestämmelserna, avslog de kungliga propositionerna i dessa ämnen. Däremot godkände den en ny indelning av departementen, enligt vilken de båda försvarsdepartementen slogs samman, Civildepartementet delades i ett Social- och Kommunikationsdepartementet samt Handelsdepartementet upprättades. En för såväl folkskola och seminarier som läroverk gemensam Skolöverstyrelse inrättades. Inkomst- och förmögenhetsskatten bestämdes efter en glidande skala med en för varje år fastställd skatteprocent. Socialstyrelsens index blev norm för dyrtidstilläggen.

Sveriges statsministrar 1918-1939

Lättnader i avspärrningen och regleringarna Efter vapenstilleståndet den 11 november 1918 lättades den av ententemakterna anordnade ekonomiska avspärrningen successivt. De "svarta listorna" avskaffades i april 1919. Det så kallade stora handelsavtalet upphörde att gälla den 12 juli samma år och krigshandelslagen den 1 oktober samma år, medan däremot förfogande- och maximiprislagarna formellt förnyades till 1 mars 1921, lagen mot överlåtelse i vissa fall av svenskt fartyg till 1 mars 1923, ockerlagen till 1 juni 1923 och hyresstegringslagen till 1 oktober 1923. Regleringarna avvecklades i allmänhet under 1919 och kommissionerna utom Statens arbetslöshetskommission successivt under åren 1919–1922. Statens krigsförsäkringskommissions verksamhet visade ett överskott på 41 miljoner kronor, Folkhushållningskommissionen och Handelskommissionen lyckades slippa underskott, men till Industrikommissionen och Bränslekommissionen måste staten skjuta till över 5 respektive mer än 121 miljoner kronor.

Valresultatet 1919 De kommunala representationerna och landstingen upplöstes, och val skedde efter de nya bestämmelserna 1919, varvid socialdemokraterna gick fram kraftigt på högerns bekostnad. Även första kammaren upplöstes, och nyvalen dit hösten 1919 medförde upphörandet av högermajoriteten; valda blev 38 högermän, 8 medlemmar av jordbrukarnas riksförbund, 11 av Bondeförbundet, 41 liberaler, 49 socialdemokrater och 3 vänstersocialister.

Förkortad arbetstid En urtima riksdag sammankallades till den 4 augusti 1919. Den antog en provisorisk lag - gällande till och med 1923 - om begränsning av arbetstiden till 48 timmar i veckan, men med undantag för bland annat jordbruket (jämför åttatimmardagen). Vidare beslöts om avveckling av spannmålsregleringen liksom även om en provisorisk minskning av de värnpliktigas övningstid. Det senare beslutet upprepades med vissa ändringar av riksdagarna 1920–1925. Minskningen var ett förberedande steg till den definitiva inskränkning av försvarsorganisationen, som särskilt vänsterpartierna ansåg möjlig med hänsyn till det nya utrikespolitiska läget. För utarbetande av förslag till ny härordning tillsatte regeringen i november 1919 en försvarsrevision under ordförandeskap av Herman Kvarnzelius.

Förändringar i regeringen miniatyr|Rörelsen Den första socialdemokratiska regeringen bildades 10 mars 1920 och ombildades 30 juni. Statsminister Branting sitter i mitten. I viss mån försvagades ministären genom Värner Rydéns och Axel Schottes utträde ur denna i slutet av 1919. Civilminister blev landshövding Fredrik Holmquist (liberal), ecklesiastikminister läroverksadjunkten Olof Olsson (socialdemokrat). Under riksdagen 1920 brast endräkten mellan de liberala och de socialdemokratiska statsråden på frågan om kommunal skattereform. Utbrottet av krisen uppsköts till dess riksdagen godkänt propositionen om Sveriges anslutning till Nationernas förbund, varefter koalitionsregeringen avgick. Hj. Branting (10 mars 1920–27 oktober 1920) blev statsminister och bildade Sveriges första rent socialdemokratiska ministär, i vilken Erik Palmstierna blev utrikes-, Östen Undén justitie-, redaktör Per Albin Hansson krigs- och Fredrik Vilhelm Thorsson finansminister. Regeringsskiftet ägde rum den 10 mars 1920. Under sommaren avgick Undén och efterträddes av häradshövding Assar Åkerman, och då samtidigt den nya indelningen av departementen trädde i kraft blev Per Albin Hansson försvars-, konsultativa statsrådet Rickard Sandler finans- och Fredrik Vilhelm Thorsson handelsminister.

Regeringen lyckades inte lösa kommunalskattefrågan vid riksdagen 1920, men kvarstod tills vidare, emedan Ålandsfrågan var akut. Riksbanken befriades ånyo från skyldigheten att inlösa sedlar med guld. Riksdagen antog en ny giftermålsbalk och flera i samband därmed stående äktenskapslagar, upphävde krigskonjunkturskatten och beslöt om inrättandet av ett riksräkenskapsverk. Under sommaren tillsatte regeringen en kommitté för socialiseringsfrågan, en för industriell demokrati och en för statskontroll över truster.

Deflationskris På hösten nåddes Sverige av den oerhörda ekonomiska kris med våldsamma prisfall, som var bakslaget efter krigsårens högkonjunktur. Exporten av trä, järn med mera lamslogs, samtidigt med att importen från valutasvaga länder ökade oerhört. Krisen nådde sin höjdpunkt 1921 och förlängdes genom Ruhrockupationen 1923. Dess efterverkningar, lågkonjunktur och arbetslöshet, tog flera år att övervinna.

Högern framåt