thumb|300px|Sveriges läge i Europa år 1942 där:

Sverige under andra världskriget är Sveriges historia under andra världskriget från 1939 till 1945. Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget. Därför förklarade regeringen att Sverige förhöll sig neutralt, i folkrättslig mening, till de krigförande staterna. I takt med att krigslyckan vände för Tyskland började Sverige samarbeta allt närmare med de allierade.

När fientligheterna började 1 september 1939 var det osäkert vad som skulle hända med Sverige. Även om 20 länder i Europa deklarerade sin neutralitet vid krigets början klarade bara sju av dessa att upprätthålla denna neutralitet under hela kriget. Dessa länder var, förutom Sverige, Irland, Portugal, Spanien, Andorra, Liechtenstein, Schweiz och Vatikanstaten. Den svenska neutralitetspolitiken hade traditioner sedan Napoleonkrigens dagar. Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen blev ett undantag. Efter dess utbrott deklarerade regeringen i december 1939 istället att Sverige skulle vara icke krigförande part i denna konflikt.

Sveriges läge på den skandinaviska halvön, dess förmåga att under lång tid förhålla sig neutralt i internationella konflikter, dess militära upprustning efter 1940 och krigshändelsernas allmänna förlopp bidrog till att Sverige inte blev direkt indraget i världskriget. En annan avgörande faktor var de eftergifter som Regeringen Hansson III gjorde till Tyskland beträffande svensk export till Tyskland, och transiteringstrafiken med tyska militärtransporter av personal och materiel på de svenska järnvägarna till Norge och mellan Norge och Finland. Såväl Joseph Goebbels som svenska forskare har bedömt att Sverige hade varit lätt att inta om Tyskland hade anfallit 1940 samtidigt som Norge och Danmark. Kring år 1943 tog Tyskland fram en detaljerad anfallsplan mot Sverige, men forskare är oeniga om huruvida Sverige verkligen var allvarligt hotat. Hitler hade inte anledning att attackera så länge Sverige exporterade kullager, järnmalm och verkstadsprodukter till Tyskland.Tyska anfallsplanen, intervju med professor Klas Åmark med flera. Expressen 2012-04-05 Sveriges export fortsatte, efter att det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, varför det har hävdats att Sveriges agerande förlängde kriget.

Trots att Sverige inte deltog i andra världskriget som krigförande nation var hela landet satt på krigsfot och det svenska försvaret hade en beredskap för att försvara landet mot fientliga anfall. Tiden som andra världskriget pågick kallas därför beredskapstiden.

Svensk neutralitet är hittills ett ämne för debatt. Förespråkare hävdar att Sverige under kriget mildrade sin politik mot att ta emot flyktingar och tog emot tusentals judar från Norge och Danmark. Motståndare betonar dock, som Winston Churchill gjorde, att Sverige "ignorerade större moraliska frågorna i kriget och spelade båda sidor för vinst".

Sverige inringas Under hösten 1939 och våren 1940 inträffande följande dramatiska händelser i Sveriges omvärld som kom att påverka landets in- och utrikespolitik:

23 augusti 1939 – Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknas. Förutsättningen för Sveriges försvarspolitik som byggde på att stormakterna Sovjetunionen och Nazityskland skulle balansera varandra inom Östersjöområdet raseras. 1 september 1939 – Nazityskland anfaller Polen 17 september 1939 – Sovjetunionen invaderar Polen och sluter därmed upp på Nazitysklands sida. 28 september 1939 – Sovjetunionen tilltvingar sig baser i Estland 5 oktober 1939 – Sovjetunionen tilltvingar sig baser i Lettland 10 oktober 1939 – Sovjetunionen tilltvingar sig baser i Litauen 30 november 1939 – Sovjetunionen anfaller Finland (vinterkriget). Sverige lämnar hjälp i form av krigsmateriel och frivilliga stridsförband, men deltar inte formellt i kriget. 9 april 1940 – Nazityskland anfaller Danmark och Norge, Sverige och Finland är därefter omringade av de genom Molotov-Ribbentrop-pakten förbundna stormakterna.

Den första krigstiden miniatyr|200px|höger|Statsminister Per Albin Hansson deklarerade att Sverige skulle iaktta neutralitet i stormaktskriget 1 september 1939. Samma dag som Tyskland invaderat Polen, 1 september 1939, gick Sveriges statsminister Per Albin Hansson ut i radion och talade till folket:

Genom detta tal slog statsminister Per Albin Hansson fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela konflikten: att till varje pris hålla Sverige utanför kriget. Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt enligt folkrätten. Sverige hade visserligen i samråd med övriga nordiska länder förklarat sig neutralt den 27 maj 1938, men under kriget kom samlingsregeringen flera gånger göra avsteg från neutraliteten, genom assistans både till axelmakterna och de allierade. I vinterkriget förklarade sig Sverige officiellt inte som neutralt utan som "icke-krigförande".

Ett exempel på avsteg från neutraliteten var regeringens beslut att tillåta permittenttrafiken, transport av drygt 2,1 miljoner uniformerade tyska soldater på svenska järnvägar under perioden juni 1940-augusti 1943. Detta var ett tydligt brott mot Haagkonventionens bestämmelser från 1907 om vad som var tillåtet för ett land som förklarat sig neutralt. Det är därför tveksamt om man kan hävda att Sverige verkligen var neutralt under andra världskriget. Neutralitetspolitik underlättas om det finns två jämbördiga makter att förhålla sig neutral mellan. Så var inte fallet mellan åren 1940–1943 då Tyskland helt dominerade Sveriges närområde. Ett annat exempel är central underrättelseinformation som Sverige delgav de allierade. För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationstrupper i Norge var det nödvändigt att hyra svenska telefonlinjer. Dessa kommunikationer avlyssnades av föregångaren till Försvarets radioanstalt i Sverige. Vid försvarsstabens Kryptodetalj IV lyckades matematikprofessorn Arne Beurling knäcka den tyska kodmaskinen Geheimfernschreiber redan i juni 1940. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland som kände till att ett angrepp på Sovjetunionen var nära förestående. Våren samma år läckte Sverige denna information till de allierade genom Storbritannien.

I ett gemensamt uttalande den 18 september 1939 förklarade de nordiska länderna att de skulle fortsätta handeln med alla krigförande parter för att skydda sin ekonomiska existens.Monday, September 18, 1939 Under åren 1942–1943 kom dock 80 % av Sveriges utrikeshandel att ske med Tyskland. I skuggan av de sovjetiska gränskraven på Finland samlades 18 oktober 1939 de fyra nordiska statscheferna (kung Håkon VII av Norge, kung Kristian X av Danmark, Sveriges kung Gustaf V och Finlands president Kallio) till ett möte i Stockholm för att visa upp nordisk enighet och en gemensam neutralitetssträvan. Mötet drog till sig mycket uppmärksamhet utomlands och mottog ett stödjande telegram från USA:s president Roosevelt. Hundratusentals människor manifesterade för att visa sitt stöd för mötet.

De första svenskar som drabbades av kriget var handelssjömännen, då flera fartyg främst på englandstrader sänktes. Den 28 september uppmanade Kommerskollegium samtliga svenska fartyg att i görligaste mån ta sig fram på neutrala staters territorialvatten. En dispyt med Tyskland om det svenska territorialvattnets bredd ledde till byggnaden av Falsterbokanalen. Under september månad ankom de polska ubåtarna Sęp, Ryś och Żbik till Sverige, sedan de genom den tyska offensiven berövats sina baser. Båtarna flyttades till Mariefred i Mälaren där de internerades under resten av kriget.

Svenskt järn till tyska krigsmaskinen miniatyr|I slaget om Narvik säkrade Tyskland sin import av svensk järnmalm. Sverige var den största exportören av järnmalm till Nazityskland, som årligen fick cirka 75 procent av den svenska järnexporten. Under åren 1933-1943 stod Sverige ensamt för 43 procent av järnmalmen som Nazityskland använde. Enligt admiral Raeder, chef för tyska flottan, var svensk järnmalm avgörande för Tysklands krig. Även svenska kullager var viktiga för Tysklands krigsmaskin. Eftersom exporten av järnmalm och kullager fortsatte, även efter att det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, har det hävdats att Sveriges agerande förlängde andra världskriget. År 1943 kom Sverige överens med de allierade att kullagerexporten till Tyskland skulle skäras ner med 50 %. I stället ökade exporten till framför allt Storbritanniens krigsindustri.

Sverige i skuggan av vinterkriget miniatyr|200px|Den nyutnämnda regeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Fr. vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.

Mobilisering, samlingsregering och bistånd Den 30 november 1939 bröt förhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen slutligen samman och med den sovjetiska invasionen samma dag började vinterkriget. Detta väckte stor uppståndelse i Sverige där man på många håll fruktade att Sverige var nästa mål. Sverige valde att inte förklara sig neutralt, utan endast som "icke krigförande", vilket gav landet möjlighet att (trots att man inte deltog aktivt med stridande trupp) ändå hjälpa Finland militärt med bland annat krigsmateriel.

Den 2 december beslöt den svenska regeringen att mobilisera en arméfördelning, för att skydda den svenska gränsen mot Finland, och den 5 december lät man marinen minera Ålands hav, för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet.

På Finlands nationaldag den 6 december hölls ett högtidsmöte i Stockholm till stöd för Finland och en insamling där gav 4 100 kronor.

Den 13 december bildades en samlingsregering av alla riksdagspartierna förutom Sveriges kommunistiska parti, som stängdes ute. Den sittande utrikesministern ersattes av en yrkesdiplomat, Christian Günther. Med starkt stöd av den omfattande folkopinionen för Finlands sak i kriget började regeringen skicka humanitärt och materiellt bistånd till Finland. Redan i början av vinterkriget hade en femtedel av Sveriges jaktplan skickats och totalt under kriget sändes omkring 85.000 gevär, 600 kulsprutor och 300 kanoner samt mängder av ammunition. Förutom vapen ställdes krigsviktiga varor och hundratals miljoner kronor i gåvor till Finlands förfogande. Även en frivilligkår sattes upp och den första gruppen frivilliga av totalt 8 000 hann gå i strid innan vinterkriget slutade den 13 mars 1940. Cirka 40 frivilliga svenskar dödades och 170 skadades i finsk tjänst. Dock hade Finland, trots avsaknad av formella avtal, förväntat sig en militärallians med Sverige, då svensk och finsk militär under mellankrigstiden tillåtits öva tillsammans med en sovjetisk invasion som scenario.

Samlingsregeringen behöll sin allmänna karaktär till krigets slut. En ny regering bildades sommaren 1945 med P. A. Hansson som statsminister och en rent socialdemokratisk ministär.

Aktivistopinionen

miniatyr|200px|Svenska frivilliga som stred för Finland under vinterkriget. Under vinterkriget försökte delar av militärledningen styra regeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider. Samtidigt förekom en bred folklig opinion för svenskt deltagande i vinterkriget. En viktig roll spelades av föreningen Nordens Frihet. På ett medborgarmöte i Uppsala samverkade representanter för alla partier utom kommunisterna för ett svenskt ingripande. Man ville ersätta samlingsregeringen, som uppfattades som defaitistisk, med en mer "handlingskraftig" regering. Som kandidat för statsministerposten föreslogs ståthållaren Torsten Nothin, som var socialdemokrat. Men även om opinionen var betydande var den svagt företrädd i riksdagen.