Indiska subkontinentens historia avser det geografiska område som idag utgörs av staterna Indien, Pakistan och Bangladesh. Subkontinentens historia präglas av olika folkinflyttningar/erövringar. Från cirka 2000 f.Kr. flyttade människor som talade indoariska språk in från nordväst och lade grunden för det system av religion och samhällsregler som senare kom att benämnas hinduism. På 500-talet f.Kr. kom erövrare från det persiska riket, på 300-talet f.Kr. gick Alexander den store så långt som till Indus och under de följande århundradena kom flera invasioner från hellenistiska riken med centrum i Afghanistan. En ny stor invasionsvåg med början på 700-talet e.Kr. skapade med tiden stora muslimska riken i Indien. Från 1500-talet blev området gradvis koloniserat av framför allt brittiska ostindiska kompaniet och var från 1858 en brittisk kronkoloni. 1947 delades området upp i de självständiga länderna Indien och Pakistan, och 1971 delades Pakistan och staten Bangladesh skapades.
Oavsett invasioner och maktförhållanden har det stora indiska området alltid präglats av en stor mångfald vad gäller språk, religioner och andra kulturyttringar, och även under de stora härskardynastiernas tid har det funnits ett antal större eller mindre områden som varit självständiga riken eller legat utanför de stora maktbasernas räckvidd.
Stenålder och bronsålder (fram till cirka 1500 f.Kr.) Stenåldern Den tidigast kända stenålderskulturen fanns i subkontinentens nordvästra del. Kulturen kallas Soankulturen efter en av Indus bifloder. De redskap man har funnit där beräknas vara mellan 200 000 och 400 000 år gamla.
I Bengalen har man hittat stenåldersverktyg som indikerar mänskliga bosättningar sedan 20 000 år tillbaka.
I Bhimbetka i centrala Indien (Madhya Pradesh) finns grottor och klippor med målningar från stenåldern. De äldsta målningarna där antas vara upp till 10 000 år gamla.
Under yngre stenåldern (neoliticum) och kopparåldern fanns Mehrgarh-civilisationen på Kachiplatån i Baluchistan. En utgrävning 1974 visade att det förekommit jordbruk (bland annat odlades korn och vete), boskapsskötsel (får, getter, kor) och i området redan under perioden 7000–5500 f.Kr. Den visade också att de tidiga bosättarna bodde i lerhus. Under senare delen av eran (5500–2600 f.Kr.) finns tecken på att bosättarna i ökad grad ägnade sig åt olika hantverk och att de hade kunskapen att kunna laga tänder. Platsen ligger vid huvudvägen mellan nuvarande Afghanistan och Indusdalen, och det antas att sträckan mycket tidigt varit en del av en längre handelsväg mellan Västasien och den indiska subkontinenten. Likheter hos fynden tyder på att det redan före 5500 f.Kr. fanns någon sorts förbindelse mellan Mehrgarh och Mesopotamien.
Bronsåldern – Induskulturen miniatyr|250px|höger|Ruiner i Mohenjo-daro, lämningar efter Induskulturen, den första större civilisationen i Indien. För fördjupning se Induskulturen.
Kring floden Indus i vad som idag är Pakistan fanns under bronsåldern (ca 2500–1700 f.Kr.) den högstående Induskulturen, även kallad Harappakulturen efter en av dess tidigast utgrävda städer. Fynd av liknande karaktär har gjorts även i andra delar av Pakistan och nordvästra Indien.
Induskulturen hade en högt utvecklad teknologi och ett starkt centralstyre som hade resurser nog att anlägga städer med organiserade stadsplaner och avloppssystem. Induskulturen sträckte sig över ett område som var betydligt större än samtida forntida högkulturer som Egypten och Sumer. Man tillverkade vapen och verktyg i brons, byggde hus i tegel och var först i världen med att framställa tyg av bomull. Man idkade också en omfattande handel med civilisationer i Mesopotamien som använde internationellt standardiserade vikter och mått. De största städerna, till exempel Mohenjo-daro och Harappa i dagens Pakistan, kunde ha en befolkning på upp till 40 000 och innehålla starka befästningsanläggningar, enhetligt byggda hus med avlopp, stenbelagda gator och avenyer, marknadsplatser, torg, palats och stora badhus. Induskulturen utvecklade ett skriftsystem som är delvis avkodat. Det är antingen syllabiskt, där varje tecken motsvarar en stavelse, eller logografiskt, där varje tecken motsvarar ett morfem eller ett ord, eller en blandning av båda.
Runt 2000-talet f.Kr. började Induskulturen försvagas och falla sönder. Lothal, en av de största hamnstäderna som en gång i tiden hade haft enorma pirar, sädesförråd och anläggningar för tillverkning av glaspärlor, övergavs före 1900.
Den vediska och senvediska perioden (1500–300 f.Kr.) Fördjupning: Vediska tiden Indoarierna och hinduismen
Från cirka 1500 f.Kr. invandrade människor som talade indoariska språk, de så kallade arierna, till indiska halvön från nordväst. Detta inledde den vediska perioden då vedaskrifterna tillkom och lade grunden till hinduismen och andra kulturella aspekter av det tidiga indiska samhället. Det indiska kastväsendet kan härledas från det vediska (fornindiska) samhällets indelning av befolkningen i fyra klasser (varnas), nedtecknat på sanskrit i vedaskrifterna. Brahminerna (brahmanerna) eller prästerskapet är den högsta klassen, med uppgiften att utföra ritualer och att vidmakthålla och lära ut de heliga skrifterna. De övriga tre klasserna är kshatriya (adel och krigare), vaishya (jordbrukare, boskapsskötare och köpmän) och shudra (arbetare).
Den första byggstenen i en tidig vedisk stat var byn, som ingick i ett distrikt (vis), som ingick i en region (jana). Slutligen fanns där staten (rashtra), styrd av en kung (raja). Valkungadöme kan ibland ha förekommit. Vid sidan av kungen fanns en folkförsamling (sabhā), en överstepräst (purohita) och en militär kommendant (ssena). I armén fanns dels infanterisoldater (patti), dels kavallerister (rathin).
Det vediska samhället var uppbyggt kring boskapsskötsel, och folket var ofta nomadiserande. Mjölk från kon var en viktig del av dieten. Kon var också viktig i betalningssystemet. Man hade inte pengar utan prissatte varor och tjänster i ett antal kor. Den vediska familjen var patriarkal.
Benämningen vediskt samhälle används bara på den tidsperiod, där boskapsskötseln var den viktigaste näringen. När folket efterhand blev fast bosatta, och huvudsakligen började leva på jordbruk, talar man om ett senvediskt samhälle. Nu började också större riken växa fram, eftersom man fick ett betydligt större intresse av att försvara vissa landområden.
Efter att först ha varit koncentrerade till nuvarande Punjab expanderade indoariernas riken mot Ganges och Yamunas dalgångar, där mer mark vanns genom avverkning av skogarna. Vid 500-talet f.Kr. hade man tagit nästan hela norra Indien i besittning. Jordbruket effektiviserades med tekniska förbättringar som plogar dragna av oxar. Den ökande jordbruksproduktionen möjliggjorde folkökning och tillkomsten av städer och många av städerna vid Ganges blev centrum för handel och kultur.
Forskningen har kunna identifiera 16 större stater, bland andra Kuru (1100–500-tal f.Kr.), Kosala (600–500-tal f.Kr.), Gandhara (kring 500 f.Kr.) och Magadha (ca 600–320 f.Kr.) i norra delen av subkontinenten. Rikena kallades nu inte rashtra utan mahajanapadas ("stort kungarike"). Indoarierna hade under tidens lopp också expanderat geografiskt och fanns nu i både östra och södra Indien. De tidigare inslagen av demokrati försvann ofta från rikena, där kungarna antog allt högtidligare titlar och tog även på sig en del av översteprästens uppgifter, bland annat det viktiga hästoffret Kungarna legitimerade ofta sin makt – oavsett hur de kommit i besittande av sin kungatitel – med hjälp av noga uträknade offerceremonier och ibland konstruerade arvslängder där kungen påstods härstamma från gudomar eller mytologiska figurer.
Med tiden blev kastsystemet (varna) alltmer förstelnat. Brahminernas och krigarkastens sociala ställning blev avsevärt starkare. För att ytterligare stärka sin ställning såg också brahminerna till att införa fler offerceremonier och förbehålla de högre kasterna många viktigare samhällsfunktioner. Alltmer rikedom kom också att koncentreras i händer på krigarkastens medlemmar.
Tiden mellan 800 f.Kr. och 400 f.Kr. kallas "Vedantiska perioden".
400 f.Kr. Den första grammatiken för sanskrit ges ut av Panini.
Draviderna i söder Söder om indoeuropernas område levde dravidiska folk. De antas ha invandrat till subkontinenten under förhistorisk tid och då trängt undan och uppblandats med den tidigare befolkningen. I och med indoeuropéernas ankomst trängdes draviderna i sin tur söderut.
Persisk invasion i nordväst Fördjupning: Akemenidernas erövring av Indusdalen År 515 f.Kr. erövrades kungadömet Gandhara i nuvarande norra Pakistan av den persiske storkonungen Darius I och det persiska väldet utsträcktes till strax öster om Indus. Det stora riket bestod av provinser styrda av satraper (lydkonungar) och Gandhara blev en av dem med sitt centrum nära Rawalpindi.
Religioner Från ca 600 f.Kr. tillkom ett stort antal "Upanishader", religiösa texter. Inom den brahmanska (hinduiska) religionen skiftade folkets föremål för tillbedjan från Varuna och Indra till Shiva och Vishnu samt ett flertal andra, tidigare obetydliga gudomar.
Jainismen uppstod på Gangesslätten i nordindien under tiden före 500 f.Kr. Dess viktigaste profet var Mahavira, verksam ca 500 f.Kr.
Någon gång under perioden från 500-talet till 300-talet f.Kr. uppstod buddhismen i södra delen av nuvarande Nepal och spreds därifrån över subkontinenten. Buddhismen baseras på den undervisning och den lära som tillskrivs Siddharta Gautama Buddha.
Klassisk tid (cirka 300 f.Kr.–500 e.Kr.) Alexander den stores erövringar i nordväst År 334 f.Kr. inledde den makedonske kungen Alexander den store sitt stora fälttåg mot det persiska väldet. Han besegrade perserkungen Dareios III, och många av perserrikets satraper övergick frivilligt till att i stället lyda under Alexander. Vid det persiska rikets östra gräns i nuvarande Punjab fanns ett indiskt rike vars kung Poros gjorde motstånd när Alexander ville fortsätta österut. Poros besegrades 326 f.Kr. vid slaget vid Hydapses men fick behålla sitt rike som en lydkonung under Alexander. Därefter vände Alexander och hans här tillbaka mot väster, och Alexander dog under återtåget år 323 f.Kr. Efter hans död delades hans rike och hans general Seleukos tog kontroll över de östra delarna.
Mauryariket
År 320 f.Kr. störtades kungen av det nordindiska Magadhariket av Chandragupta Maurya, som var befälhavare i kungens armé. Därmed lades grunden för Mauryaimperiet, som liksom Maghada hade sin huvudstad i Pataliputra, nuvarande Patna i Bihar. Genom strider och landköp lade Maurya under sig de delar av nordvästra Indien som hade erövrats av Alexander och expanderade under senare härskare till att kring 250 f.Kr. behärska stora delar av den indiska subkontinenten. Vissa delar beboddes dock av stamfolk som inte underkuvats.
Den mest kände av Mauryarikets kungar var Ashoka (regeringstid ca 265–238 f.Kr.). Han övergick till buddhismen och arbetade aktivt för att sprida läran i sitt rike.
Mauryadynastin störtades ca 187 f.Kr. och ersattes av Shungadynynastin. Shungariket förlorade större delen av Mauryas territorium till olika krigsherrar men behöll kärnområdet kring Pataliputra och bestod i ungefär 260 år.
Nya erövringar från nordväst År 206 f.Kr. erövrade det hellenistiska Selukiderrikets härskare Antiochus III de nordvästra delar av Indien som drygt 100 år tidigare erövrats av Alexander den store och därefter ingått i Mauryariket.