Västfronten skapades vid första världskrigets utbrott 1914 då den tyska armén började invadera Luxemburg och Belgien och fick sedan militär kontroll över viktiga industriregioner i Frankrike. Striderna pågick mellan 1914 och 1918 och bestod till största delen av ett skyttegravskrig där ingen av sidorna kunde åstadkomma något genombrott. Under krigets inledning sommaren 1914 följde tyskarna Schlieffenplanen och fransmännen Plan XVII. Schlieffenplanen fungerade bäst, men man lyckades inte omringa den franska armén utan stoppades i slaget vid Marne och sedan grävde båda sidorna ner sig i skyttegravar och utkämpade flera blodiga slag. På våren 1918 satte tyskarna in en sista offensiv för att kunna vinna kriget innan amerikanernas trupper kunde sättas in i kriget. Offensiven stoppades och ententen startade en offensiv som till slut tvingade tyskarna att kapitulera.

1914 års fälttåg Inmarschen i Belgien och slaget om gränserna 200px|mini|Schlieffenplanen och Plan XVII.

Enligt Schlieffenplanen skulle tyskarnas starka högerflank anfalla Frankrike genom Belgien för att kunna omringa den franska armén. Men de belgiska forten i Liège och Namur, som skyddade övergången av floden Meuse (tyska: Maas) var två av de modernaste i Europa och hade bekymrat Schlieffen. Men enligt den tyska krigsplanen måste Liège tas, så man avdelade en specialstyrka ur 2:a armén under befäl av general Otto von Emmich för att sköta uppgiften. Emmichs trupper gick över gränsen och in i Belgien den 4 augusti 1914. De belgiska trupperna försvarade sig bra de första dagarna, men efter att tyskarna fått fram Krupps nya 42 cm haubits tvingades forten i Liège att kapitulera den 16 augusti. Den 21 augusti hade haubitsarna flyttats till Namur och efter tre dagars beskjutning kapitulerade Namur.

Samtidigt anföll fransmännen tyskarna i Alsace-Lorraine för att ta tillbaka de områden man förlorat i det fransk-tyska kriget 1870–1871. Den 9 augusti anföll general Bonneaus 7:e armékår Mulhouse (tyska: Mülhausen), men tyskarna slog tillbaka och Bonneaus trupper drevs tillbaka till Belfort vid den schweiziska gränsen. Nästa offensiv inleddes i Lorraine med general Dubails 1:a armé och general de Castelnaus 2:a armé. Tyskarnas 6:e och 7:e arméer under befäl av kronprins Rupprecht av Bayern och general Josias von Heeringen drogs sig tillbaka under strid. Men den 20 augusti satte tyskarna igång en offensiv över hela fronten som drev fransmännen tillbaka till floden Meurthe, där det franska anfallet hade utgått ifrån, och där förberedde de ett försvar. Schlieffen hade sagt att man inte skulle anfalla i Lorraine, men Moltke kunde inte motstå frestelsen och påtryckningarna från sina generaler. Offensiven pågick mellan 25 augusti och 7 september men körde fast i fransmännens försvar vid Meurthe. Betydelsen av denna franska återhämtning skulle visa sig senare under kriget.

De franska 3:e och 4:e arméerna hade av Joffre fått ordern att marschera genom Ardennerna för att anfalla de belgiska städerna Arlon och Neufchâteau. Men tyskarna hade fått underrättelser om fransmännens rörelser och de överraskades av tysk eld i Ardennerna. Slaget om Ardennerna började den 21 augusti och tack vare överlägsen taktik kunde tyskarna driva fransmännen på reträtt mot Verdun och Sedan. mini|200px|Joseph Joffre (1852-1931) blev fransk generalstabschef 1911 och blev vid första världskrigets utbrott högste befälhavare för de franska trupperna.

Slagen vid Sambre och Mons (21-24 augusti) Samtidigt som den franska offensiven i Lothringen (Lorraine) stoppades marscherade de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien mot den franska gränsen. Vid Namur och längs floden Sambre hade franska 5:e armén inrättat sig till försvar. 21 augusti nådde tyska 2:a armén fram till Sambre och lyckades ta två brohuvuden vid Auvelais och Tergné. De franska motanfallen under kvällen misslyckades och innebar svåra förluster. Följande dag försämrades läget för fransmännen och strax före midnatt den 23:e telegraferade Charles Lanrezac till Joffre att 5:e armén måste retirera.

BEF (British Expeditionary Force) hade nått fram till Mons 22 augusti. French fick strax före midnatt 22 augusti en begäran om hjälp från Lanrezac. Denne ville att BEF skulle genomföra ett motanfall mot tyskarna. French gick med på att hålla Mons-Condékanalen i 24 timmar. De brittiska soldaterna grävde snabbt ner sig. Den brittiska armén hade lärt sig värdet av gräva bra skyttevärn under boerkrigen. En annan läxa var vikten av att kunna skjuta snabbt och med precision. Anfallen från den tyska 1:a armén slogs tillbaka. Under natten drog sig BEF tillbaka för att uppnå samband ned fransmännen. Det framkom då att franska 5:e armén tvingats längre tillbaka och inlett sin reträtt. På morgonen 24 augusti inledde BEF sin reträtt.

Den stora reträtten

Schlieffenplanen verkade fungera. Tre tyska arméer svepte ner genom norra Frankrike så fort fötterna bar. Joffre hade dock insett faran och beordrade den 25 augusti defensiv på ententens högra flank, där förband drogs bort för att sändas till hjälp åt BEF, franska 4:e och 5:e armén att möta det tyska hotet mot Paris. Uppehållande strider förekom vid Le Câteau 26 augusti, där brittiska II. kåren led svåra förluster, samt vid St Quentin 27-29 augusti, där franska 5:e armén stoppade tyska andra armén. 27 augusti hade den tyska härens ledning bestämt sig för att försöka fullfölja Schlieffenplanen. Första armén skulle gå väster om Paris, andra rakt på och tredje öster om och övriga arméer skulle försöka dra sig åt väster för att täcka upp den stora luckan som skulle uppstå. Redan nästa dag sprack planen då von Kluck vek västerut för att anfalla franska 5:e armén i flanken. Detta accepterades av Moltke. Fransmännen gled dock undan österut och tyska andra armén hade gjort halt för återhämtning efter St Quentin. Detta medförde även att det hårt sargade BEF kunde dra sig undan för återhämtning.

Slagen vid Marne och Aisne

Slaget vid Marne var det viktigaste slaget på västfronten under första världskriget. Här stoppades tyskarnas framryckning och hopp om en snabb seger. De tyska arméerna föll tillbaka efter slaget vid Marne. Moltke utfärdade 11 september en order om allmän reträtt till Aisne för 1:a till 6:e arméerna. Ställningarna vid Aisne skulle befästas och försvaras. Fransmännen återtog Reims 12 september. 13 september försökte franska 6:e armén gå runt de tyska ställningarna på Chemin des Dames i Compiègne men slogs tillbaka. BEF stoppades också framför Chemin des Dames. Endast franska 5:e armén lyckades hitta en lucka och nå Aisnes norra strand. Dagen efter fick Moltke sparken och ersattes av krigsministern Erich von Falkenhayn. De följande attackerna från ententen blev utan resultat. Både Joffre och Falkenhayn insåg att bästa möjligheten till framgång låg i att gå runt motståndarens flank ut mot havet.

Kapplöpningen till havet

Området mellan Aisne och havet var nästan tomt på trupper. Parterna försökte gå runt varandras flanker. Hela tiden fördes nya trupper fram längs järnvägslinjerna. Till slut nåddes havet utanför Flandern. En sammanhängande, stillastående, frontlinje gick från Schweiz till Belgien.

Tyska armén genomförde en offensiv vid Ypern i syfte att ta kontroll över kanalhamnarna, vilket skulle försvåra underhållet av den brittiska expeditionskåren i Frankrike. Slaget innebar stora förluster på båda sidor men fransmän, belgare och britter lyckades stoppa tyskarnas anfall.

1915 års fälttåg mini|200px|Franska soldater.

Ententen fortsatte att betrakta västfronten som den huvudsakliga krigsskådeplatsen, även om andra operationer prövades, som Gallipoli-operationen. Joffres plan för 1915 gick ut på att attackera den tyska ställningens skuldror i Champagne och Artois och skära av de järnvägslinjer som försörjde de tyska arméerna. Genombrottet skulle följas upp med ett nytt genombrott vid Verdun som skulle tvinga Tyskland att utrymma norra Frankrike och Belgien.

Den tyska krigsledningen hämmades av striden mellan Falkenhayn och Hindenburg. Den senare ville satsa mer på östfronten, medan Falkenhayn ville lägga tyngdpunkten i väster. Kompromissen lutade över till Hindenburgs fördel. Den tyska strategin var därför defensiv på västfronten för att kunna föra över trupp till östfronten, men ett nytt anfall vid Ypern planerades.

Vinterslaget i Champagne 21 februari – 20 mars För att binda upp tyska trupper på västfronten för att underlätta för ryssarna i Galizien gick 4:e franska armén till anfall vid Souain mot den tyska 3:e arméns front i Champagne. För första gången under kriget användes en två dagar lång artilleribeskjutning innan anfallet började. Anfallen ledde dock bara till mindre, partiella framgångar. Anfallen fortsatte i en månad men den tyska slaglinjen förblev obruten.

Slaget vid Neuve Chapelle 10 – 13 mars

Till stöd för fransmännens offensiv i Champagne genomförde en brittisk och en indisk kår ett anfall i Artois. Efter en begränsad offensiv erövrades Neuve Chapelle, men några vidare framgångar uppnåddes inte.

Andra slaget vid Ypern 22 april – 25 maj

Tyskarna använde klorgas i strid för första gångenKeegan sid.212. Det hade redan använts ett slags tårgas på östfronten vid Bolimov 3 januari utan framgång., vilket initialt ledde till panik hos de franska trupperna. Tyskarna förmådde inte följa upp de inledande framgångarna och avancerade endast cirka 5 km. Britternas front bildade nu en halvcirkel runt Ypern. Detta känsliga läge ledde till nya strider senare under kriget.

Slagen i Artois 9-15 maj samt 25 september – 14 oktober mini|200px|Västfronten 1915-1916. 9 maj anföll brittiska trupper de strategiskt viktiga Aubershöjderna och en vecka därefter fransmännen Vimyhöjderna i Artois. Britterna nådde ingenstans och fransmännen intog höjden men drevs tillbaka av tyska reserver.

Ett nytt försök gjordes i slutet av september då krigsmaterielindustrin fått fram tillräckligt med vapen och ammunition. Förberedelserna hade också förvarnat tyskarna. Förlustsiffrorna skrivs till 50 000 britter, 48 000 fransmän och 20 000 tyskar döda och sårade.

Höstslaget i Champagne 22 september – 31 oktober Med anledning av utvecklingen på östfronten ansåg den franska ledningen att tidpunkten var lämplig att orsaka ett genombrott. Samtidigt som britterna anföll i Artois satte sig franska 2:a och 4:e arméerna i rörelse i Champagne. Tjugo divisioner understödda av 1 000 tunga pjäser anföll på en 32 km bred front. Striderna resulterar inte i annat än 144 000 stupade och sårade franska soldater mot 85 000 tyska.

1916 års fälttåg miniatyr|200px|Sårade engelska soldater, Slaget vid Somme 1916.

Verdun

Kriget på västfronten hade blivit ett hemskt krig, något som kom att exemplifieras av det tyska anfallet mot fästningsstaden Verdun 1916.

Planen som den tyska generalstabschefen Erich von Falkenhayn fått fram för den tyska operationen var mer än hänsynslös. Tyskarna skulle attackera den punkt som fransmännen kunde väntas försvara till varje pris, ty syftet var inte att inta någon strategisk eller politisk viktig plats, utan att man skulle åderlåta Frankrikes armé.Jankowski s. 95 Målet var att Frankrike skulle be om fred om denna topphemliga plan skulle gå i lås. Utanför generalstaben trodde de som slogs vid Verdun att målet var att inta Verdun. Planen var såpass hemlig att till och med den tyska kronprinsen, som ledde en av arméerna vid Verdun, hölls ovetande.

Tyskarna anföll Verdun som hade en strategisk position i vinkeln mellan den norra och östra delen av Västfronten. Falkenhayn räknade med att Frankrike skulle försvara Verdun till sista man på grund av det strategiska läget, Verduns historiska betydelse och för att en fransk förlust skulle kunna påverka befolkningens moral negativt.Jankowski, s. 62