Östfronten var en krigsskådeplats i Central- och Östeuropa under första världskriget, där främst Österrike-Ungern och Tyskland var i front mot Ryssland. Termen är i kontrast till västfronten, men trots den geografiska åtskillnaden påverkade händelserna på de båda fronterna varandra i hög grad.

Uppmarschen Den tyska krigsplanen för Ostfronten byggde i hög grad på en underskattning av den ryska militära kapaciteten. Schlieffenplanen baserades på att det skulle ta minst sex veckor innan de ryska trupperna hunnit mobiliseras och föras fram till gränsen.

Till Ostpreussens försvar mot den väntade ryska invasionen bildade de i denna del av riket förlagda tre armékårer jämte reservkårer, lantvärnstrupper och fästningsbesättningar den 8:e armén med omkring 200 000 man, under befäl av generalöverste Max von Prittwitz. Denna armé uppmarscherade i början av augusti 1914 med dels en del i linjen Soldau–Ortelsburg vid gränsen mot Polen, dels en del vid Insterburg med front mot Litauen och resten som strategisk reserv och omedelbart gränsskydd. Östra gränsens försvar i övrigt anförtroddes åt lantvärns- och landstormsavdelningar. I övre Schlesien sammandrogs två lantvärnsfördelningar med flera trupper (omkring 40 000 man) till en lantvärnskår under general von Woyrsch. Redan 2 augusti överskred kosackpatruller gränsen till Ostpreussen norr om Osovets, och den 4 augusti ryckte tyskt kavalleri in i Ryssland öster om Eydtkuhnen (efter andra världskriget på ryska Tjernysjevskoje i Kaliningrad).

I enlighet med den österrikiska krigsplanen, som avsåg att inbryta i Polen mellan Weichsel och Västra Bug för att slå därvarande stridskrafter innan de hunnit samlas, allt under det en svagare grupp i trakten av Lemberg skyddade österrikiska Galizien, bildades följande arméer, som 8–14 augusti samlades på nedanstående platser:

1:a armén (Viktor von Dankl), 140 000 man, vid nedre San; 4:e armén (Moritz Auffenberg von Komaróv), 140 000 man, vid mellersta San (omkring Jaroslav); 3:e armén (von Brudermann), 150 000 man, vid Lemberg med kavalleriet (3–4 kavallerifördelningar) framskjutet till Brody; Hermann Kövess arméavdelning, avsedd att ingå i 2:a armén, 100 000 man, framför Karpaterpassen i linjen Stryj–Stanislau samt lantvärns- och landstormsavdelningar på yttersta högra flygeln vid Horodenka (nordöst om Kolomea) och Czernowitz (i Bukovina).

Vänstra flygeln tryggades dels av kåren von Kummer, 15 000 man, vid Kraków, dels av den nämnda lantvärnskåren Woyrsch, som från Schlesien ryckt in i Polen väster om Kielce. I operationsplanen ingick även en offensiv mot Serbien, vilken skulle utföras av 2:a, 5:e och 6:e arméerna, tillsammans 280 000 man, vilka sammandrogs på gränsen mot nämnda land. Genom att 3 arméer av österrikiska hären sändes mot Serbien, splittrades krafterna, så att fronten i östra Galizien (mot Ivanov) blev för svag. Högste befälhavare blev ärkehertig Fredrik med general Franz Conrad von Hötzendorf som generalstabschef (och verklig ledare av operationerna).

Den österrikiska planen såg mycket bra ut på pappret, men krävde mycket omfattande trupptransporter. Den byggde även på avancerade avgöranden kring vilka nationaliteter som skulle sättas in på vilka frontavsnitt. Det visade sig att kommunikationssystemet överbelastades och trupprörelserna fördröjdes avsevärt. Många enheter fick marschera i dagar för att komma fram till de järnvägsstationer de beordrats, bara för att upptäcka att det där inte fanns några tåg som kunde transportera dem till fronten.

Vid krigets utbrott visade sig den ryska mobiliseringen gå mycket snabbare och mötas med större entusiasm än ryssarna själva hade förutsett, särskilt i städerna. Redan 14 augusti hade ryssarna 27 divisioner redo för strid, 21 augusti 42 divisioner. 1 september fanns 90 ryska divisioner redo i Europa samt ytterligare 20 i Kaukasus. Den snabba mobiliseringen gjorde att ryska armén ansåg sig redo att inleda två offensiver samtidigt, en mot Tyskland och en mot Österrike-Ungern.

Ryska hären bildade i överensstämmelse med krigsplanen tre armégrupper, av vilka den på högra flygeln skulle infalla i Ostpreussen och de båda övriga i Galizien. Armégrupperna, vilkas uppmarsch var fullbordad omkring 17 augusti, hade följande sammansättning, och arméerna samlades på nedanstående platser. Högra gruppen (under befäl av general Zjilinskij): 1:a armén (Paul von Rennenkampf), även kallad "Njemenarmén", 205 000 man, inom området Vilna–Kovno–Grodno och 2:a armén (Aleksander Samsonov), även kallad "Narevarmén", 205 000 man, inom området Łomża–Warszawa–Lublin. Mellersta gruppen, 500 000 man: 4:e armén (till en början under general Anton von Saltza, sedan under Evert), omkring Lublin och 5:e armén (Pavel Pleve) omkring Cholm–Kovel. Vänstra gruppen (Ivanov), 450 000 man: 3:e armén (Ruzskij), omkring Luck–Dubno, och 8:e armén (Aleksej Brusilov) omkring Proskurov. Som strategisk reserv kunde påräknas 6:e armén vid Finska viken och 7:e armén i Odessadistriktet (eventuellt avsedd mot Rumänien). Högste befälhavare var storfurst Nikolaj Nikolajevitj med general Janusjkevitj som generalstabschef. Officiellt indelades ryska hären hösten 1914 i nordvästra fronten, motsvarande "högra gruppen", under Zjilinskij, och sydvästra fronten, motsvarande "mellersta" och "vänstra gruppen", under Ivanov.

Operationerna i Ostpreussen Operationerna i Ostpreussen kom avsevärt att försvåras på grund av konflikterna mellan 1:a och 2:a ryska arméns chefer Rennenkampf och Samsonov. En berättelse om att de skall ha hamnat i knytnävsslagsmål med varandra på järnvägsstationen i Mukden är betydligt överdriven, men de båda generalerna var bittra fiender och framförde åtskilliga klagomål på den andras beteenden under offensiven. Till skillnad från de övriga stridande arméernas ledning var den ryska på grund av kommunikationsproblemen inom armén ytterst decentraliserad, och överbefälhavaren Nikolaj Nikolajevitj hade mycket lite inflytande över krigföringen utan kunde i det närmaste i första hand skicka sina befälhavare till fronten och hoppas på det bästa.

Slaget vid Gumbinnen (19 och 20 augusti) Den över Eydtkuhnen 17 augusti i Ostpreussen infallande Njemenarmén kastade efter en hård strid tillbaka den till Stallupönen framskjutna tyska 1:a armékåren och framryckte vidare mot Gumbinnen. Där möttes den av större delen av 8:e armén, och ett slag utspann sig, som slutade med, att von Prittwitz 20 augusti – huvudsakligen på grund av Narevarméns hot mot 8:e arméns återtågsväg – gick tillbaka över Angerapp och vidare västerut. Då tyska högsta krigsledningen inte gillade arméchefens beslut att utrymma landet intill Weichsel, entledigades han den 22 augusti från befälet, och i stället utnämndes general von Hindenburg (avgången ur aktiv tjänst som armékårchef 1911) till generalöverste och chef för 8:e armén med general Ludendorff (överkvartermästare vid 2:a armén) som stabschef.

Slaget vid Tannenberg (23–31 augusti) Hindenburgs plan gick ut på att slå de ryska arméerna var för sig. För detta ändamål koncentrerade han hela 8:e armén mot Narevarmén, som 24 augusti gått över gränsen mellan Willenberg och Mława. Mot Njemenarmén, som efter slaget vid Gumbinnen hejdat sin frammarsch i linjen Tilsit–Insterburg–Angerburg, kvarlämnades besättnings- och landstormstrupper samt 1:a kavallerifördelningen. 8:e tyska armén jämte lantvärns- och fästningstrupper var 166 000 man stark. När Narevarmén under sin fortsatta framryckning mot linjen Allenstein–Osterode "fördjupat sig" tillräckligt långt in i landet, framgick Hindenburg den 26 augusti från linjen Bischofsburg–Allenstein–Tannenberg–Lautenburg till ett dubbelt omfattande anfall mot densamma. Efter flera dagars strider blev ryska armén slutligen fullständigt omringad och måste ge sig fången.

mini|200px|Paul von Hindenburg (1847–1934), tysk generalfältmarskalk 1914, generalstabschef 1916, president 1925–1934.

Slaget vid Masuriska sjöarna (5–15 september) Njemenarmén hade i stället för att skynda Narevarmén till hjälp intagit en ställning i linjen Kurisches haff–Wehlau–Angerburg–småsjöarna söder om Lötzen. Där ämnade general Rennenkampf utkämpa en försvarsstrid, medan den vid Grodno sammandragna reservarmén (omkring 80 000 man) skulle över Lyck och Biała framgå offensivt mot Hindenburgs högra flank under det väntade anfallet av dennes armé. Sedan denna senare vid månadsskiftet erhållit förstärkningar (från västfronten), gick Hindenburg med 8:e arméns huvudkrafter 5 september till anfall mot Njemenarméns ställning, medan svagare krafter med stöd av fästet Boyen (vid Lötzen) avdelades mot ryska reservarmén. Huvudanfallet riktades mot Njemenarméns vänstra flygelgrupp sydöst om Angerburg, vilken blev fullständigt uppriven. Då således arméns återtågsväg hotades, anträdde Rennenkampf den 10 september återtåget mot Kovno. Tre dagar senare gick även reservarmén, som förgäves sökt fullfölja sitt flankanfall, tillbaka (mot Osovets och Suvalki). De ryska förlusterna hade sedan 5 september uppgått till sammanlagt omkring 100 000 man. Närmaste följden av tyskarnas seger vid Masuriska sjöarna var Ostpreussens fullständiga utrymning av de ryska arméerna, som slutligen samlades bakom Njemen.

Operationerna i södra Polen och Galizien Slaget vid Kraśnik (23–25 augusti) Österrikiska 1:a armén började den 18 augusti den planlagda offensiven med att infalla i södra Polen. Den 23 augusti gick armén till anfall mot 4:e ryska arméns sydväst om Kraśnik framskjutna kårer, vilka blev slagna och gick tillbaka mot Ivangorod, medan Dankl fortsatte sin framryckning mot Lublin.

Slaget vid Zamość–Komarow (26 augusti–1 september) Till skydd för 4:e österrikiska arméns högra flank under denna armés offensiv in i Polen bildades av delar av 3:e armén en särskild arméavdelning om 4 fördelningar (under ärkehertig Josef Ferdinand), som skulle åtfölja förstnämnda armés högra flygel. Anfallsrörelsen började 26 augusti. Redan samma dag möttes 4:e armén i trakten av Zamość av 5:e ryska armén, som även befann sig i framryckning. Den då började striden utvecklade sig efter hand till ett fältslag, i vilket på österrikiska sidan ärkehertig Josef Ferdinands arméavdelning och 1:a arméns högra flygelkår samt på den ryska en del av Rivnes besättning även ingrep och som avslutades 1 september genom Komarows intagande av österrikarna, varpå hela ryska armén anträdde ett flyktliknande återtåg i nordöstlig riktning mot Grubeschow och Vladimir-Volynskij. Auffenberg följde efter.

Slaget vid Chodel (26 augusti–1 september) Efter Kraśniks intagande följde Dankls armé efter den mot Lublin avtågande 4:e ryska armén, men denna senare avbröt, sedan den överskridit Chodelströmmen, återtåget och intog en förut befäst, stark ställning längs vattendraget. Mot denna ställning gick förstnämnda armé, understödd på sin vänstra flygel såväl av österrikiska kåren Kummer (från Kraków) som tyska lantvärnskåren Woyrsch till vänster om den förra, till upprepade anfall, utan att vinna terräng emot Everts nu från Ivangorod förstärkta armé. Detta lyckades först då 5:e ryska armén nödgats anträda återtåget, varigenom 4:e arméns vänstra flank blottades, vilket i sin ordning föranledde Evert att utrymma sin ställning vid Chodelströmmen och gå tillbaka mot Lublin. De båda österrikiska arméernas sålunda återupptagna offensiv måste dock avbrytas på grund av händelserna i östra Galizien, vilka påkallade arméernas ingripande på denna krigsskådeplats.

Slaget vid Przemyślany–Rohatyn (första slaget vid Lemberg, 26–30 augusti)