Marocko (arabiska: المغرب, al-Maghrib; Tamazight: ⴻⵍⵎⴻⵖⵔⵉⴱ (El-Meɣrib)), formellt Konungariket Marocko (ٱلْمَمْلَكَة ٱلمَغْرِبِيَّة, al-Mamlaka al-Maghribiyya), är ett land i västra Nordafrika.
Det är ett av Afrikas nordligaste länder. Landet gränsar till Algeriet, Västsahara, Spanien (exklaverna Ceuta, Melilla och övriga Plazas de soberanía) samt Atlanten och Medelhavet. Sedan den 27 februari 1976, då Marocko ockuperade Västsahara, gränsar Marocko även de facto till Mauretanien.
Marocko har en konstitutionell monarki där kungen har stor makt: Kungen utser ministrar, statsminister samt medlemmar i den högsta domstolen.
Historia
Sedan förhistorisk tid har olika berbiska folk levt i det som är dagens Marocko. Romarna ockuperade området fram till 429, då kallades det för Mauretania Tingitana. När vandalerna attackerade Nordafrika 429 förlorade romarna kontrollen. I samband med detta kom Marocko att bli så gott som självständigt eftersom vandalerna styrde från Kartago (i dagens Tunisien), relativt långt bort från Marocko. Den marockanska staten och kungamakten är från 700-talet, även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt sedan dess. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan och axlade manteln som "amir al-muminin", eller de troendes befälhavare, en titel som annars främst använts av Muhammed och de muslimska kaliferna. Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet, men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956 varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.
Sedan dess har landet styrts av tre kungar: Muhammed V (till 1961), Hassan II (1961-1999) och Muhammed VI (från 1999). Den kung som främst format landet är Hassan II som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt upprätthöll han goda relationer med Frankrike och USA men kom i konflikt med Algeriet och Mauretanien, vars territorium (liksom Västsahara) han ansåg ingick i Stormarocko. Ett kort krig utkämpades 1963 med Algeriet men ledde inte till de gränsjusteringar som kungen önskat. Inrikespolitiskt styrde Hassan II med hård hand och hålls ansvarig för många människorättskränkningar bland annat i samband med Västsaharakonflikten (se nedan), men också mot marockanska oppositionella, mest känd är sannolikt Mehdi Ben Barka som kidnappades och antas ha mördats i Paris på 1960-talet. Flera statskuppsförsök gjordes mot kungen i början på 1970-talet och kom mycket nära att döda honom. År 1975 lugnade läget ner sig när en nationalistisk kampanj drogs igång för att annektera grannterritoriet Västsahara, vilket tillät kungen att framställa sig som folkledare och sätta armén i arbete.
Ockupationen av Västsahara blev emellertid en svår börda för landets bräckliga ekonomi och från och med tidigt 1980-tal hade situationen återigen förvärrats, med omfattande strejker, protester och folkliga demonstrationer som slogs ner av polis. Vid samma tid växte slumområden runt marockanska städer upp, som ett resultat av de ekonomiska problemen, och en islamistisk rörelse började växa sig stark där. Från slutet av 1990-talet mildrades hans styre något och ekonomiska reformer samt satsningar på turism ledde till förbättrade statsfinanser även om fattigdomen fortfarande är utbredd. Efter Muhammed VI:s trontillträde har regimen i Marocko liberaliserats ytterligare. Fortfarande är landet dock i praktiken helt kontrollerat av kungen vilken bland annat tillsätter premiärministrar och regeringar och kan upplösa parlamentet. Det är strängt förbjudet att kritisera eller ifrågasätta kungen eller hans beslut. Den oberoende pressen har blivit relativt frispråkig sedan 1990-talets slut men under 2005 och 2006 stängdes flera tidningar av regeringen för kritik mot kungen eller i Västsaharafrågan och åtskilliga journalister har fängslats.https://web.archive.org/web/20070918013412/http://www.rsf.org/article.php3?id_article=23554 TV-medierna förblir i kungahusets händer.
De goda relationerna med USA och Frankrike har fortsatt under Muhammed VI, och det var även Muhammed som officiellt avslutade slaveriet i Marocko 1999 då han tog över efter sin far och stängde det kungliga haremet. Under 2000-talet har islamistiska terrorattentat drabbat flera av Marockos städer, bland annat Casablanca, efter vilka landet har samarbetat tätt med USA i "kriget mot terrorismen", även om inhemska människorättsgrupper menar att det alltför ofta skett genom tortyr. Marocko utsågs år 2004 till en "major non Nato ally" av USA, den högsta status en militärt allierad nation kan få näst Nato-medlemskap.
Fredag den 7 september 2007 hölls det andra parlamentsvalet under kung Mohammed VI:s tid som monark. Valdeltagandet var det lägsta i landets historia, bara 37 % av de 15 miljoner röstberättigade marockanerna deltog i valet.
Kungen hade innan valet sänkt rösträttsåldern från 20 till 18 år och ökat antalet valkretsar från 91 till 95.
33 politiska partier och 13 oberoende kandidater tävlade om de 325 platserna i parlamentet. Enligt det preliminära resultatet blev det konservativa Självständighetspartiet (Istiqlal) det största partiet med 52 mandat. Islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (PJD) fick 47 platser, det berber-konservativa Folkrörelsen (MP) och Oberoendes samling (RNI) fick 43 respektive 38 platser vardera medan Socialistpartiet (USFP), som dominerade den avgående regeringen, fick 36 mandat. Liberalkonservativa Konstitutionella förbundet (UC) fick 27 platser. MP, RNI och UC anses tillhöra de kungatrogna partierna, medan Istiqlal och USFP samt PJD är mer självständiga i sin linje till palatset.
I slutet av 2011 genomfördes ett nytt val efter att marockanska folket röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef, Abdel ilah Benkirane, som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald och förbud av ett partisystem. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden.
Västsaharakonflikten Marocko har länge krävt att få annektera Västsahara, före detta Spanska Sahara. Detta område administrerades som en separat koloni av Spanien och koloniserades också långt tidigare än de delar av Marocko som Spanien kontrollerade under kolonialtiden (från år 1884), varför Spanien och FN vägrade erkänna det som en del av Marocko. Internationella domstolen i Haag fastslog också 1975 att även om det fanns vissa band mellan västsahariska invånare och Marocko (liksom med Mauretanien) så var de inte starka nog för att frånta dem deras självbestämmanderätt i enlighet med FN:s resolutioner om hur före detta kolonier ska behandlas. Enligt Madridavtalet, som slöts mellan Spanien, Marocko och Mauretanien, övertog dock Marocko 1976 den norra delen av Västsahara från den spanska kolonialmakten medan Mauretanien övertog den södra delen. Detta erkändes inte av Förenta nationerna,"The Madrid Agreement did not transfer sovereignty over the territory, nor did it confer upon any of the signatories the status of an administering Power - a status which Spain alone could not have unilaterally transferred. The transfer of administrative authority over the territory to Morocco and Mauritania in 1975, did not affect the international status of Western Sahara as Non-Self-Governing Territory." - FN:s rättsansvarige Hans Corell, 29 januari 2002 (S/2002/161 ) som sedan 1960-talet krävt en folkomröstning bland Västsaharas invånare om vad som ska ske med området. Strider utbröt med en inhemsk gerilla, Polisario, som sedan tidigare utkämpade ett uppror mot Spanien för ett självständigt Västsahara. År 1979 tvingades Mauretanien att ge upp sin del, vilken då övertogs av Marocko. Marocko har sedan dess de facto kontroll över cirka 2/3 av området, inklusive alla större städer, efter att ha byggt en lång minerad mur som delar området i två delar.
Territoriets status är fortfarande oklar. Återstoden styrs av Polisario, som är baserat bland de tiotusentals västsahariska flyktingar som sedan 1970-talet lever i Algeriets Tindouf-provins. En vapenvila har varit i kraft sedan 1991. Den övervakas av Minurso, en FN-mission som de senaste sjutton åren har haft i uppdrag att arrangera en folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko. Folkomröstningen sköts upp upprepade gånger under 1990-talet, efter marockanska invändningar, och sedan år 2000 vägrar Marocko återigen att ha med självständighet bland folkomröstningsalternativen. Nu föreslår man istället att Västsahara ska ges begränsad autonomi inom Marockos gränser, men att ingen omröstning om självständighet hålls. Polisario hävdar att detta beror på att Marocko vet att landet kommer att förlora en fri omröstning och kräver att FN ska agera, hittills utan resultat.
Personer som demonstrerat mot Marockos ockupation av Västsahara har arresterats och fängslats. Tortyr har förekommit vid förhör. En murbyggnad som strider mot folkrätten, 220 mil lång, har Marocko satt upp genom Västsaharas öken för att skydda naturtillgångar och mineralfyndigheter från att nås av sahrawierna.http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2005/06&bet=U233
Geografi Geografisk sammanställningminiatyr|Marocko Area: Högsta punkt: Lägsta punkt:
Topografi
Marocko är efter yta inte lika stort som flera andra stater i Afrika, men landskapet är mycket varierat. Landet har en lång kustlinje mot Medelhavet och Atlanten i norr och väst, ett högland vid Atlanten som motsvarar den spanska Meseta Central, bergstrakter som Atlasbergen och Rifbergen samt den låglänta övergången till Sahara.
Kusten vid Medelhavet är ofta brant med klippor och kännetecknas av flera vikar och uddar. Vid floden Moulouyas mynning - nära gränsen till Algeriet - blir landskapet vid kusten låglänt. Vid Medelhavets västra ände finns en udde mot Europa som har formen av en skära.
miniatyr|Vy från Spanien mot Marocko
Kusten vid Atlanten är ganska rak och låg. Vinden transporterar mycket sand och därför finns här nästan inga hamnar. Regionen kring floden Sebou är låg och sedan följer högplatån. Platån stiger upp till 450 meter över havet. Vegetationsformen är här vanligen stäpp. Över höglandet är några enstaka berg fördelade. I syd och öst omsluts platån av höga bergskedjor som Mellanatlas och Högatlas. Dessa bergstrakter reser sig sedan början av tertiär, då den afrikanska kontinentalplattan rör sig norrut och stöter ihop med den eurasiska kontinentalplattan. Jordbävningar, som till exempel den i Agadir 1960, visar att processen fortfarande är i gång. Atlasbergen bildar en naturlig och kulturell gräns mellan Medelhavszonen och Sahara. Högatlas sträcker sig i en svag båge över cirka 800 km från sydväst till nordöst. Med sina branta sluttningar och klippiga berg har den alpin karaktär. Här ligger Atlasbergens och norra Afrikas högsta toppar, däribland Marockos högsta berg Jbel Toubkal (4 165 meter).
I landets sydöstra hörn går Högatlas över i Saharaatlas. I centrala Marocko ligger lite norr om Högatlas den 300 km långa Mellanatlas. Vid bergskedjans östa ände som brant störtar ner till Moulouya-slätten finns flera 3 000 meter höga toppar, annars är Mellanatlas medelhög. Längs Medelhavets kustlinje sträcker sig från Gibraltar sund till låglandet kring Moulouya de upp till 2 456 meter höga Rifbergen. Dalgången mellan Rifbergen och Mellanatlas är en viktig genomfartsled och kallas därför "Taza-korridoren".