Jesu historicitet handlar om vad man idag vetenskapligt kan belägga gällande den historiske personen som kallades Jesus från Nasaret, och som i Bibeln fick titeln Kristus (vilket århundradet efter hans död förvandlades till namnet Jesus Kristus).Ordet/namnet Jesus är den latinska versionen av Jeshua, som är ett judiskt namn men också ett arameiskt ord som betyder ”förlösaren” eller ”frälsaren”. Kristus kommer från grekiskans christos, som är en direkt översättning av det arameiska meshiha (svenska: ”messias”) som betyder ”den smorde”, och ursprungligen användes som en titel, inte ett namn, för Jesus från Nasaret. I den post-bibliska användningen av begreppet blev Kristus en del av namnet ”Jesus Kristus”. Den latin-grekiska benämningen Jesus Kristus kan betraktas som en dubbel titel: ”Den smorde förlösaren” och syfta på att Jesus var en prästkonung, en kunglig frälsare (eller enligt bland andra seloterna en konung som skulle leda sitt folk i ett krig som skulle befria judarna i Judéen och Galiléen från Roms ockupation). Jesus Kristus är en titel som tillkommit tidigast århundradet efter hans död, när den nya tron hunnit konsolideras bland grekisk- och latintalande anhängare. Detta tillsammans med avsaknaden av pålitliga samtida källor medför att det inte går att fastslå vilket namn Jesus hade. Se bland andra Baigent, M. (2006, ”Only later was this designated to Jesus Christ”), Horbory, W. (1998) och Williams, M.H. (1998). Detta innefattar frågor såsom om han var medveten om att han grundade en ny religion skild från judendomen, inrättade den kristna kyrkan med aposteln Petrus som den förste påven i Rom, uppfattade sig själv som Guds son och en aspekt av Gud (enligt treenighetsläran), betraktade sig själv som Messias, samt om hans förkunnelse dominerades av talet om den sista tiden eller om han främst hade ett socialt och etiskt budskap.
Talrika vitt skilda försök har gjorts för att ge en bild av den historiske Jesus, hans utveckling och hans egen avsikt med sin förkunnelse. Men i stort sett saknas möjligheter till att vetenskapligt framhäva en av dessa bilder på bekostnad av de andra.Svend Erik Stybe, Idéhistorie. Vor kulturs idéer og tanker i historisk perspektiv, s. 74f, Munksgaard 4. udgave 9. oplag 1996, första utgåvan 1961. Hypotesen att Jesus Kristus såsom han beskrivs i Nya Testamentet inte existerat som historisk person kallas Jesusmyten eller Kristusmyten.F F Bruce, De nytestamentliga texterna. Är de tillförlitliga?, orig. The new testament documents. Are they reliable? (EFS-förlaget 1969), s. 132. Den vetenskapliga hypotesen att den Jesusgestalt som beskrivs i Bibeln inte grundar sig på någon historisk person kallas den ahistoriska hypotesen. Teorier om att Jesus existens helt är en uppfinning av kristna betraktas av etablerade forskare i allmänhet som långsökta och osannolika.Dick Harrison, professor i historia, Att Jesus inte skulle ha funnits är en modern konspirationsteori, debattartikel Newsmill 2011-05-12 (arkiverad).
Primära källor och etablerad uppfattning Nya testamentet De primära källorna vid studiet av Jesu historicitet är de äldsta böckerna i Nya testamentet, som studeras med textkritisk metod. Deras författare förmodas inte ha träffat Jesus, men böckerna anses innehålla uppgifter och traditioner som baseras på vittnesmål från människor som kan ha träffat Jesus och fortfarande levde vid texternas författande. De tidigaste källorna är det hypotetiska Q (från tyskans Quelle = källa), som anses författad på 40- eller 50-talet e.Kr., de sju av Paulus brev som anses skrivna av honom själv på 50-talet e.Kr, det vill säga 20–30 år efter Jesus död, samt Markusevangeliet, som skrevs ungefär år 70 e.Kr.Kirby, Peter. "Gospel of Mark" earlychristianwritings.com Retrieved January 30, 2010. Originaltexter saknas men korta fragment ur papyrushandskrifter finns bevarade sedan 200-talet.
Evangelierna gör emellertid tolkningar av de händelser de beskriver i syfte att bekräfta att Jesus var Messias enligt gamla testamentets profetior, och deras författare förhöll sig inte skeptiska till rykten om övernaturliga händelser.Gerhardsson, Birger (1982) En bok om nya testamentet 4 uppl. s. 259, Liber Därför är evangelierna i sig själva inte tillräckligt övertygande som bevis, även om bristerna i det som har karaktär av historiska uppgifter kan vara överdrivna.J.M. Roberts, The Penguin History of the World, 1997, s. 265, ”The evidence for the facts of his life is contained in the records written down after his death in the Gospels, the assertions and traditions which the early Church based on the testimony of those who had actually known Jesus. The Gospels are not by themselves satisfactory evidence but their inadequacies can be exaggerated. They were no doubt written to demonstrate the supernatural authority of Jesus and the confirmation provided by the events of his life for the prophecies which had long announced the coming of Messiah... Nevertheless, it is very hard to find corroborative evidence of the facts stated in the Gospels in other records.”
Icke-kristna källor Icke-kristna källor bör åberopas, men det finns få av Nya testamentets uppgifter som stöds av samtida och av kristendomen oberoende källor. Några icke-kristna oberoende historiker ger ett fåtal uppgifter om Jesus eller människors tro på Jesus, däribland Josefus (ca 37–100 e.Kr), Suetonius (75–160 e.Kr.), Tacitus (ca 55–120 e.Kr.), Plinius d.y. (63–113 e.Kr), men de var inte samtida med Jesus, originaltexterna saknas, kristna tillägg har gjorts vid avskrifter, och av dessa anses endast Josefus och Suetonius texter innehålla formuleringar som ursprungligen var opåverkade av den berättartradition som finns bevarad i Nya testamentet.Gerhardsson, Birger (1982) En bok om nya testamentet 4 uppl. s. 259, Liber. ”Vår genomgång av källorna till Jesu liv har visat, att vi så gott som uteslutande är hänvisade till NT, i första hand till evangelierna. Bortser man från notiserna hos Josefus och Suetonius (och möjligen några få rabbinska utsagor) är också de utomkristna uppgifterna om Jesus beroende av den tradition som finns bevarad i NT.”
Den främsta icke-kristna källan som brukar åberopas är den judiske historieskrivaren Flavius Josefus. Josefus nämner flera av personerna som förekommer i evangelierna, däribland Johannes Döparen, Pontius Pilatus och Herodes den store. I hans historieverk Judiska fornminnen som färdigställdes år 93 eller 94 finns också Jesus omnämnd och detta vid två tillfällen. Dels i förbigående där berättelsen handlar om att den judiske översteprästen Ananos avsattes som överstepräst till följd av att han avrättade ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob, och några andra”,Josefus, Judiska fornminnen 20:200. dels i den något längre beskrivningen av hans gärning i ett stycke som går under namnet Testimonium Flavianum.Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64. Emedan de flesta (men inte alla) forskare antar att Josefus nämnt Jesus i samband med Jakobs avrättning är oenigheten större vad gäller Testimonium Flavianum. Även om flertalet forskare tror att Josefus skrev något om Jesus även här, anser nästan alla dessa att han knappast kan ha skrivit alltsammans.Robert E. Van Voorst, Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000), s. 93.