Bolivia, formellt Mångnationella staten Bolivia (, , aymara: Bulivya Mamallaqta), är ett land i centrala Sydamerika som gränsar till Argentina, Brasilien, Chile, Paraguay och Peru. På gränsen mot Peru ligger Titicacasjön som är världens högst belägna, farbara sjö.
Bolivia, som är uppkallat efter frihetskämpen Simón Bolívar, blev självständigt från Spanien 1825. Landets historia sedan dess innehåller bland annat nästan 200 regeringsskiften,Nationalencyklopedin, uppslagsord Bolivia ofta genom militärkupper och motkupper.USAID - Achivements in building and maintaining the rule of law (PDF-dokument) Under 1980-talet blev Bolivia förhållandevis demokratiskt, men landet har svåra problem i form av en utbredd fattigdom, social oro och narkotikaproduktion.
Landet är ett av de fattigaste i Sydamerika men är rikt på naturresurser, där naturgas är den största exportprodukten. Sedan 1980-talet har landet genomfört omfattande samhällsreformer för att komma till rätta med de sociala och ekonomiska problemen, men statlig utförsäljning av bland annat vattenleveranser har ibland orsakat våldsamma oroligheter.
Tack vare de stora topografiska nivåskillnaderna och de många olika ekotoniska zonerna är Bolivia ett av de 17 länder i världen som har den största biologiska mångfalden.
Historia
vänster|miniatyr|Solporten i Tiahuanaco (Tiwanaku), en högkultur i Bolivia under mitten av första årtusendet e.Kr.
Äldre historia Flera tusen år f.Kr. utvecklades olika bofasta kulturer omkring Titicacasjön. Människorna där födde upp lamadjur och odlade potatis och quinoa. Mellan 400-800 e.Kr. ökade staden Tiahuanaco i betydelse och blev centrum för en högkultur med utbredning till det nutida Ecuador. Kulturen runt Tiahuanaco försvann av oklar anledning på 1000-talet.
Troligen utövade Tiahuanacoriket under sin existens ett grundligt inflytande på det framväxande inkariket (med bas i Peru). När inkariket sedan expanderade under 1400-talet blev Bolivia en del av riket.
Kolonialperioden (1538-1809) På 1530-talet nådde spanska erövrare fram till Bolivia och inkariket, som då var kraftigt försvagat av interna konflikter och snart upplöstes. Bolivia erövrades 1538 och kom att bli känt som Alto Perú (Övre Peru) eller "Charcas". Området styrdes av vicekungen av Peru som residerade i Lima.
Väldiga silverfyndigheter hittades 1545 i Potosí och staden växte med en oerhörd hastighet för att snart bli det spanska imperiets största och mest välbärgade stad som fylldes med palats och kyrkor. Det koloniala styret exploaterade ursprungsbefolkningen mycket hårt, som pressades till tvångsarbete i gruvorna där de många gånger avled efter ett par år. När silverproduktionen avtog runt 1650 så minskade även Potosís betydelse kraftigt.
På 1600- och 1700-talen bröt flera uppror ut mot det spanska imperiet. Det var dock först efter 1809 som en tydligare självständighetsrörelse formerades. vänster|miniatyr|Generalen Antonio José de Sucre ledde Bolivias självständighetskamp och blev även landets första president.
Republiken, ekonomisk oro (1809)
Bolivias självständighetskamp leddes av generalen Antonio José de Sucre, som även var en nära allierad till den sydamerikanske upprorsledaren Simón Bolívar. General de Sucre segrade över de spanska trupperna i Peru 1824 och året därpå, 1825, förklarade sig Alto Perú självständigt. Det nya landet bytte snart namn till Bolivia (efter Bolívar) och Antonio José de Sucre blev Bolivias första president.
Under ledning av marskalk Andres de Santa Cruz, invaderade Bolivia 1836 Peru för att återinsätta den avsatte presidenten, general Luis Orbegoso. Peru och Bolivia bildade den peru-bolivianska konfederationen med de Santa Cruz som överbeskyddare. Efter spänningar mellan konfederationen och Chile, förklarades krig av Chile 28 december 1836. Argentina, Chiles allierade, förklarade krig mot konfederationen 9 maj 1837. De peru-bolivianska styrkorna vann flera viktiga slag, bland annat seger över den argentinska expeditionen och segern över den första chilenska expeditionen på Paucarpatafälten nära staden Arequipa. På samma fält undertecknades Paucarpatadekretet som innebar en ovillkorlig kapitulation för den chilenska och perurebelliska armén. Dekretet försäkrade att Chile skulle dra sig tillbaka från Peru-Bolivia, att de skulle återlämna erövrade konfederationsfartyg, normaliserade ekonomiska relationer samt att konfederationen skulle återbetala peruanska skulder till Chile. Offentliga protester mot överenskommelsen tvingade dock regeringen att säga nej till den. Chilenarna organiserade en andra expeditionsstyrka och anföll den peru-bolivianska konfederationen med seger på Yungayfälten där de använde de vapen och utrustning som Santa Cruz hade låtit dem få tillbaka. Efter detta slag flydde Santa Cruz till Ecuador och den peru-bolivianska konfederationen upplöstes.
Efter oberoendet från Peru invaderade Perus president, general Gamarra, Bolivia i ett försök att återförena de båda länderna under den peruanska flaggan. Perus armé förlorade vid slaget i Ingaví 20 november 1841, där general Gamarra själv dödades. Den bolivianska armén under ledning av general José Ballivián startade då en motoffensiv med målet ett erövra den peruanska hamnen i Arica nu i Chile. År 1842 skrev båda länderna under ett fredsavtal som avslutade kriget.
På grund av en period med ekonomisk instabilitet från början till mitten av 1800-talet, visades Bolivias svaghet under Stillahavskrigen 1879-1883, under vilka de förlorade tillgången till havet och de där intilliggande nitratfälten, tillsammans med att de tvingades lämna hamnstaden Antofagasta till Chile. Bolivia förlorade även delstaten Acre (känd för sin gummiproduktion) när Brasilien genom Petrópolisdekretet övertalade delstaten att utträda ur Bolivia 1903.Instituto Nacional de Estadística – Época Republicana (1900–2000) Bolivias statistiska institut – historia 1900–2000 av Carlos D. Mesa Gisbert
En ökning i världshandelspriserna på silver gjorde att välfärden och den politiska stabiliteten i Bolivia ökade under slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet ersatte tenn silvret som landets viktigaste tillgång för att nå välfärd. En rad regeringar som kontrollerades av den ekonomiska och samhälleliga eliten följde en laissez-faire kapitalistisk politik under de första 30 åren av 1900-talet. Den stora depressionen drabbade landets ekonomi hårt under 1930-talet och kom på sikt att försvagade den vita överklassens maktposition. Istället fick militären mer inflytande över landets politiska liv. Militärens starka inflytande på makten höll i sig in på tidiga 2000-talet.
Levnadsvillkoren för ursprungsbefolkningen, som var den större delen av invånarna i landet, var dock fortsatt svåra. De tvingades att arbeta under primitiva förhållanden i gruvor under vad som liknade feodal status, nekades utbildning samt ekonomiska möjligheter och politiskt deltagande. Bolivias förlust mot Paraguay i Chacokriget (1932–1935) blev en vändpunkt.
Nationalistiska revolutionsrörelsen (från1951)
Revolutionistpartiet Movimiento Nacionalista Revolucionario (MNR) växte fram som ett parti med brett stöd. Efter att deras seger i presidentvalet 1951 hade underkänts, ledde MNR en framgångsrik revolution 1952.San Jose State University – The National Revolution of 1952 in Bolivia av Thayer Watkins Under ledning av president Víctor Paz Estenssoro, införde MNR med starkt folkligt stöd allmän rösträtt, genomförde omfattande jordreformer med utbildning för landsbygdens folk och förstatligade de största tenngruvorna.
Tolv år av tumultartat styre splittrade MNR. 1964 störtade en junta president Paz Estenssoro vid utgången av hans tredje period vid makten.Federal Research Division, Library of Congress A Country Study: Bolivia - The Unfinished Revolution sid.37-39 Då president René Barrientos Ortuño, en tidigare medlem av juntan och vald 1966 omkom, följde en rad svaga regeringar. På grund av den allmänna oordningen och de ökade folkliga protesterna, tillsatte militären, MNR och andra överste Hugo Banzer som president 1971. Banzer styrde med stöd av MNR mellan 1971 och 1974. Efter schismer inom koalitionen ersatte han därefter civila med medlemmar ur de väpnade styrkorna och avbröt alla politiska aktiviteter.Federal Research Division, Library of Congress A Country Study: Bolivia – The Banzer Regime Sid. 43-45 Ekonomin växte under större delen av Banzers presidenttid, men brott mot de mänskliga rättigheterna och finansiella kriser i slutet av hans styre undergrävde stödet för honom. Han tvingades att utlysa val 1978 och Bolivia gick åter igen in i en period av politisk turbulens.
Militärregeringar (1978) Valen 1979 och 1981 var oavgjorda och präglades av bluffmakeri. Det genomfördes statskupper, motkupper och installerades interimsregeringar. 1980 genomförde general Luis García Meza Tejada en hänsynslös och våldsam kupp som inte hade folkligt stöd. García kom till makten på villkoret att hans regering skulle sitta kvar vid makten under endast ett år, men när året var slut framträdde han i TV där han berättade att han skulle sitta kvar.Ireland.com – Astroturfing all the way to No 1 av Brian Boyd Hans regering blev känd för brott mot de mänskliga rättigheterna, narkotikahandel och ekonomiskt vanstyre.Federal Research Division, Library of Congress A Country Study: Bolivia – Transition to democracy Sid.45-47 Under hans presidentperiod, märktes den inflation som senare skulle stjälpa Bolivias ekonomi. Han dömdes 1989Federal Research Division, Library of Congress A Country Study: Bolivia – The Legislature Sid.172-176 i sin frånvaro för flera olika brott, bland annat mord, och utlämnades från Brasilien 1995 för att avtjäna ett 30-årigt fängelsestraff.
Efter att militära rebeller tvingade García Meza att avgå 1981, kämpade ytterligare tre militärregeringar i 14 månader med Bolivias växande problem. Oroligheter tvingade militären att sammankalla den kongress som valdes 1980 och tillåta den att välja en ny president. I oktober 1982, 22 år efter sin första presidentperiod (1956–1960), blev Hernán Siles Zuazo åter igen president.
Liberalisering av ekonomin (1993–2001) miniatyr|vänster|stående|Gonzalo Sánchez de Lozada Gonzálo Sánchez de Lozada drev hårt sina ekonomiska och sociala reformer. Den mest dramatiska förändringen av Sánchez de Lozadas regering var kapitaliseringsprogrammet under vilket investerare, mestadels utländska, i utbyte mot kapital kunde förvärva 50 procents ägande och kontroll av statliga företag, som till exempel den statliga oljeindustrin, telekommunikationssystem, flygbolag, järnvägar och elektronikindustrin. Reformerna och den ekonomiska omstruktureringen mötte starkt motstånd inom vissa delar i samhället och framkallade upprepade och ibland våldsamma protestaktioner mellan 1994 och 1996, framför allt i La Paz och kokaodlingsregionen i Chapare.University of Maryland – Chronology for Indigenous Highland Peoples in Bolivia Sánchez de Lozadas regering drev igenom en politik som innebar ekonomisk kompensation till odlare i Chapare som frivilligt utrotade olaglig koka. Politiken fick dock litet stöd och i mitten av 1990-talet stod Bolivia för en tredjedel av världens koka som processades till kokain.