Durham College, även känt som Durham Hall fram till 1381, var ett college vid University of Oxford. Det grundades som en klostercell i Durham Priory i slutet av 1200-talet och donerades som ett college av biskop Thomas Hatfield år 1381.

Colleget stängdes 1545 efter klosterupplösningen. Efter en period av inaktivitet såldes byggnaderns 1555 till Thomas Pope, som använde dem för att grunda Trinity College, Oxford, där skolans bibliotek och några andra arkitektoniska fragment finns kvar som en del av Durham Quadrangle. Egendomarna återlämnades till dekanatet och domkapitlet vid katedralen i Durham, vilket gjorde det möjligt för University of Durham, grundat av dekanatet och kapitlet 1832, att hävda sig som efterträdare till Durham College.

Historia

Grundandet Durham Hall byggdes för att erbjuda en läroplats för benediktinermunkar från prioratet Durham. Även om munkar från Durham skickades för att studera i Oxford från åtminstone 1278, fanns det ingen benediktinsk institution vid universitetet. År 1291 beslutade de södra klostren att slå ihop sina klasser vid Gloucester College, men Durham hade redan börjat göra egna arrangemang.

En betydande mark norr om stadsmurarna, med öppning mot Horsemonger Street (nu Broad Street) och Beaumont (nu Parks Road), förvärvades i sektioner, med början i 10 tunnland mark på Beaumont som förvärvades från Godstow Abbey omkring 1286 av prior Hugh av Darlington. Ytterligare mark förvärvades och byggandet påbörjades under Hughs efterträdare Richard de Hoton. Hallen utvecklades under de följande decennierna och var en av de få institutionerna i Oxford (tillsammans med Merton) som hade byggt specialiserade collegebyggnader år 1300. År 1302 inkluderade byggnaderna en tvåvåningsbostad, med sovsal och källare, och ett inventarium från 1315 inkluderar mässdräkter och utsmyckningar för mässfirande, vilket tyder på att någon form av invigt utrymme hade ordnats vid den tidpunkten. Ett oratorium byggdes 1323 och grunden för ett kapell kort därefter, även om inget sådant faktiskt byggdes.

Hallen var en klostercell i prioratet Durham och munkarna som bodde där var munkar från Durham, bosatta i Oxford efter priorn av Durhams gottfinnande. Munkarna fortsatte vanligtvis till studiehuset i Oxford efter att redan ha fått undervisning i grammatik och konst vid prioratet i Durham (eller ibland i Stamford), där graden av stipendium var tillräcklig för att Durham-munkar som anlände till Oxford skulle kunna gå direkt till de högre examina teologie kandidat och teologie doktor. Hallen var avsedd att hysa sex till tio munkar, men antalet var ofta lägre – bevis i en rättegång 1367 antydde att antalet under det decenniet varierade mellan två och fem, och vid ett tillfälle var en prior tvungen att skicka en följeslagare till Oxford för att följa ett förbud mot att munken skulle bo ensam.

Hallen leddes av en prior, som utsågs centralt liksom andra celler som prioratet Finchale. Inledningsvis hade de bosatta priorerna liten makt, vilket orsakade vissa problem, som till exempel 1319 när universitetets kansler hävdade rätten att avyttra lediga rum i hallen med motiveringen att 'rektorn' – prioren av Durham – icke var bosatt. Därefter fick priorn ytterligare befogenheter, och på 1340-talet fick han befogenhet att förvalta hallen, samla in hyror och höra bikt, och hade tillräcklig status vid universitetet för att utses till medlem av Balliol Colleges inspektorsstyrelse.

Hallen innehade en liten samling böcker för att tillgodose studenternas behov – omkring 1325 bestod den av 39 teologiska och filosofiska volymer, medan det vid seklets slut hade utökats till 115, inklusive verk inom logik, medicin och diverse andra ämnen. Inskriptioner i bevarade volymer berättar att ett bredare utbud av böcker förvärvades och utbyttes av enskilda studenter.

Richard de Burys grundningsförsök

År 1338 försökte Richard de Bury (eller Aungerville), biskop av Durham och känd bibliofil, säkra etableringens framtid genom att övertala kung Edvard III att tilldela den intäkterna från den lönsamma prästgården i Simonburn. Han avsåg också att inrätta den med nya stadgar som tillägnade den Gud och Sankt Margareta, samt utrusta den med sitt berömda bibliotek på över 1 500 volymer. I sin bok The Philobiblon från 1345 beskrev han i detalj sina planer för skolans bibliotek och dess utlåningssystem.

Nu har vi länge närt i våra hjärtan den fasta beslutsamheten, när försynen skulle ge en gynnsam möjlighet, att i ständig välgörenhet grunda en Hall vid det högvördige universitetet i Oxford, den främsta vårdande modern för alla fria konster, och att förse den med nödvändiga inkomster för att försörja ett antal elever; och dessutom att berika salen med våra böckers skatter, så att alla och var och en av dem skulle vara gemensamma vad gäller användning och studier... — Philobiblon, Richard de Bury, 1345 (övers. E C Thomas)

De Bury dog dock senare 1345 med stora skulder, och de bevarade collegeregistren tyder på att ingen del av denna plan ägde rum. Simonburn gavs istället till kanikerna vid St. George's Chapel, Windsor Castle, medan de Burys böcker såldes för att täcka hans skulder. Skolan fick inte ett bibliotek förrän 70 år efter hans död, efter biskop Hatfields donation.

Hatfields donation

År 1380 upprättade Thomas Hatfield, Richard de Burys efterträdare som biskop av Durham, ett förbund för att förse skolan med en donation på £3000 (motsvarande £2 800 000 år 2025) för att tillhandahålla £200 årligen (motsvarande £180 000 år 2025) för underhåll av åtta studentmunkar (socii eller fellows) och åtta sekulära (scholares eller scholars). Genomförandet av planen fördröjdes efter Hatfields död 1381, men pengarna levererades så småningom. Priorn av Durham, Robert de Berington av Walvorth, satte en munk från Durham, John de Berington (troligen hans bror), i ansvar för medlen, och han använde dem – kanske något slösaktigt – för att köpa ett antal prästgårdar – Frampton, Fishlake, Bossall och Ruddington – samt egendomar för att ge college inkomster.

De utarbetade stadgarna angav att fellows skulle undervisa i filosofi och teologi; de skulle också övervaka urvalet av stipendiater, varav fyra skulle hämtas från North Yorkshire och fyra från stiftet Durham. De åtta eleverna skulle lära sig filosofi och grammatik, samtidigt som de fick betalt för att hjälpa munkarna med vardagliga sysslor. Alla elever förväntades stanna kvar i sju eller åtta år för att slutföra sin undervisning. Ledningen av colleget skulle övervakas av en av fellows, som skulle ta titeln warden, och biskopen av Durham skulle vara inspektor.

Pengarna visade sig tillräckliga för att anlägga skolans byggnader under de följande åren. En ny port mot Horsemonger Street byggdes 1397, som öppnades mot en muromgärdad väg som ledde till en innergård av nya byggnader, inklusive bostadskvarter, matsal, kapell (1408–9, med hjälp av ett testamente från biskop Walter Skirlaw) och ett bibliotek (1417–1418). Kapellet fick tillstånd att genomföra begravning genom en bulla från pisanske påven Johannes XIII år 1412. Innergården verkar ha färdigställts 1420–21, med endast reparationer listade i räkenskaperna efter det datumet.

Det förekom ibland tvister om auktoritet i skolan, där Gloucester Colleges prior studentium hävdade (med viss juridisk grund) auktoritet över alla benediktinmunkar bosatta vid universitetet, inklusive de vid Durham College och Canterbury College. Priorn i Durham, John Wessington, som tidigare varit collegets skattmästare, skrev en avhandling 1422 där han hävdade att skolans studenter borde undantas från denna auktoritet eftersom skolan föregick priorns utnämning.

Skolan verkar ha fungerat som hem för studenter från andra norra benediktinerkloster, inklusive York och Whitby. Rum verkar också ha hyrts ut till andra som inte var en del av stiftelsen, inklusive universitetskanslern Gilbert Kymer, vars handlingar under hans andra period som kansler (1446–1453) daterades från Durham College.

"Universitetsmunkar" hade inflytande över förvaltningen av prioratet Durham under dess senare år: sex av collegets wardens blev priorer i Durham, och många andra hade andra viktiga poster såsom priorer för Coldingham och Finchale.

Avveckling Under den engelska reformationen överlämnades platsen två gånger till kronan. Första gången, år 1540, rapporterades det ha en årsinkomst på £115 (motsvarande £92 000 år 2025). Ungefär vid denna tid inspekterades byggnaderna på platsen av en lantmätare från Court of Augmentations, som gav värdefulla detaljer om byggnaderna och området, som sades bestå av tre välproportionerade trädgårdar.

Collegets byggnader återtilldelades dekanen i Durham, som behöll det i stort sett samma skick, med en rektor, sex fellows och fyra 'inferior fellows'. George Clyff, collegets seniora fellow, utsågs till rektor, men verkar inte ha tagit sina ansvar på allvar, och skolan överlevde inte.

År 1541 föreslog Henrik VIII att grunda ett universitet i Durham med collegets medel, men planerna skalades ner till en grammatikskola, med en rektor och en assisterande lärare som betalades från katedralens medel.

Collegebyggnaderna överlämnades återigen till kronan i mars 1544/45 medan egendomarna återgick till dekanen och domkapitlet i Durham. Byggnaderna användes kortvarigt som private hall av Walter Wright, ärkediakon i Oxford och senare rektor för universitetet, men de förföll sedan och beskrivs färgstarkt av Anthony Wood som "canilia lustra" (hundkennlar).

Trinity College

År 1546 överläts halva skolans dunge, som under en tid hade hyrts ut till St Bernard's College, Oxford, tillsammans med St Bernard's till Christ Church. Trädgården skulle så småningom bli en del av den ursprungliga platsen för St John's College, Oxford, vid dess grundande 1555.

År 1553 donerades byggnaderna och de återstående tomterna till Durham College av kung Edvard VI till Dr George Owen av Godstow och William Martyn av Oxford, som sålde dem den 20 februari 1554/5 till den självutnämnde politikern Thomas Pope. 16 dagar senare använde Pope dem för att grunda Trinity College. Durham College var ursprungligen tillägnat Jungfru Maria, St Cuthbert och Treenigheten, och man tror att Trinity College fick sitt namn från det sista elementet i denna lista.

Arv

Byggnader Skolans namn och några av dess byggnader är bevarade i Durham Quadrangle vid Trinity College. Den östra delen av Durham Colleges innergård finns till stor del kvar, inklusive klosterbiblioteket på första våningen. Den har heraldiska glasmålningar av Thomas Hatfield och prior John Wessington, vilka tros vara original för byggnaden, samt några 1400-tals glasmålningar av helgon som kan ha tagits med från Durham Colleges kapell vid dess rivning. "Cock-loft"-vindar med takkupor tillkom 1602 av Ralph Kettell.

Durham Colleges matsal i västra delen behölls fram till 1618, då den kollapsade på grund av alltför ambitiösa utgrävningar under rektor Kettells styre och byggdes upp igen. Dock finns element av 1300-talstextil kvar i båda ändarna av Kettells hall med några glasmålningar från 1400- och 1500-talen, samt södra väggen med en dubbel båge som kan vara det äldsta bevarade fragmentet av Durham College.

Collegekapellet överlevde till 1692, då det beskrivs som "mycket hemtrevligt" och "svagt och förfallande", och helt revs och ersattes. På samma sätt ersattes den norra delen av Durham Colleges innergård helt av William Townesend år 1728. Durham Colleges port, med en stor båge och en bakdörr med en utsmyckad nisch ovanför, stod kvar till 1733, då den ansågs "olämplig för allmän användning på grund av sin smalhet" och ersattes med ett metallstaket och grindar.

Durhams universitet