|miniatyr|Svebiska riket
thumb|Iberiska halvön runt år 500 Svebiska riket var ett historiskt kungarike på den iberiska halvön som grundades av sveberna efter invasionen av Romerska Spanien 409.Arce, Javier (2005). Bárbaros y romanos en Hispania (400 - 507 A.D.). Madrid: Marcial Pons Historia. . Det var en av de första stater som bildades i en provins av det Västromerska riket. Riket försvann då visigoterna invaderade Spanien men vid mitten av 500-talet hade sveberna återigen etablerat ett kungarike i Galicien erkänt cirka 535. Svebiska riket var ursprungligen hedniskt men antog dan arianska kristendomen 466 och katolicismen på 560-talet. Detta kungarike förblev självständigt fram till år 585 då den visigotiske kungen Leovigild infogade riket i det visigotiska riket.
Galicien och norra Lusitanien var avlägset belägna provinser i det romerska riket. Till skillnad från andra folk, som vandaler, västgoter, östgoter eller hunner, som spelade en stor roll i förlusten av Roms västra provinser, utgjorde sveberna praktiskt taget inget hot mot Rom. Under hela sin historia som en självständig nation upprätthöll de en betydande diplomatisk aktivitet, främst med det västromerska riket, vandalerna, visigoterna och senare frankerna.
Svebernas ursprung miniatyr|Romersk bronsskulptur från andra hälften av första århundradet föreställande en german med en svebisk knut i håret Lite är känt om de svebiska krigare som korsade Rhen natten till den 31 december 406 och invaderade det romerska riket. Tidigare spekulerationer var att de var identiska med kvaderna, som i tidiga källor beskrivs som bosatta i norra delen av mellersta Donau – dagens Niederösterreich och västra Slovakien och spelade en viktig roll i de markomanniska krigen på 100-talet, då de tillsammans med markomannerna kämpade mot romarna under Marcus Aurelius (regent 161–180). Huvudargumentet för identifieringen av dessa sveber som kvader är hämtade från ett brev från Hieronymus till Ageruchia, som listar de inkräktare som flyttade in i Gallien år 406 – i det brevet blev kvaderna listade, men inte sveberna.Thompson: Romare och barbarer. sidan 152 Således är denna teori baserad på svebernas försvinnande i brevet och deras ersättande med kvaderna i denna källa. Detta stämmer inte med till andra uttalanden av samtida författare, såsom Orosius, som verkar räkna upp sveberna tillsammans med kvaderna bland de folk som korsade Rhen år 406.Talrika barbariska stammar, såsom markomannerna, kvaderna, vandalerna, sarmaterna, sveberna, i själva verket stammarna i nästan hela Germanien, är i uppror. […] Dessutom är de som nu förtrycker provinserna Gallien och Spanien (nämligen alanerna, sveberna och vandalerna, liksom burgunderna, som drevs av en och samma rörelse) oemotståndliga för andra folk i antal och makt. Två år före Roms erövring hade de folk som hade uppviglats av Stilicho, som jag har sagt, det vill säga: alanerna, sveberna, vandalerna och många andra med dem, de övermannade frankerna, korsade Rhen, invaderade Gallien och utvidgade sitt angrepp till Pyrenéerna". Paulus Orosius, Historien mot hedningarna, VII. 15, 38 och 40
Författare från 500-talet identifierade sveberna i Galicien som alemanner"Suebi, id est Alamanni", Gregorius av Tours, Frankernas historia, II.2 eller helt enkelt som germanska stammar,Prokopius, History of the Wars, III.3 medan Laterculus Veronensis nämner dem på 300-talet som några sveber sida vid sida med alemannerna, kvadierna, markomannerna och andra germanska folk. Nyare forskning intar mer ståndpunkten att avsaknaden av omnämnande av sveber kan betyda att de inte utgjorde en äldre oberoende etnisk grupp, utan att de, liksom de flesta av folkvandringstidens stammar, var resultatet av en etnogenes som ursprungligen bestod av många mindre krigargrupper – bland dem delar av kvaderna och markomannerna. som kom i kontakt med varandra under det militära fälttåget från Donaudalen till den iberiska halvön. Andra grupper av sveber nämns av Jordanes och andra författare och de bodde kvar i Donautrakten under 400- och 500-talen.
Det finns inte några klara dokumenterade orsaker till migrationen år 406, men en vanlig teori menar att migrationen av de olika germanska folken till väster om Rhen berodde på trycket från hunnerna västerut i slutet av 300-talet. Hunnernas expansionen hotade folken i denna region och tvingade dem att lämna sina rötter bakom sig. Naturligtvis är detta omdiskuterat på grund av de få tillgängliga källorna, och andra forskare misstänker istället ett det fanns ett samband med de romerska inbördeskrigen under dessa år.
Vare sig de flyttade för att undkomma hunnerna eller inte, korsade dessa sveberna Rhen tillsammans med vandaler och alaner natten till den 31 december 406. Deras invasion av det romerska imperiet kom vid en tidpunkt då Västrom upplevde en rad invasioner och inbördeskrig. De västra delarna av imperiet upplevde goternas invasion av Italien under Radagaisus, liksom en stadig ström av andra inkräktare. Detta gjorde det lätt för de invaderande stammarn (barbarerna) att ta sig in i Gallien utan något motstånd. De orsakade betydande skada i de norra provinserna Germania Inferior, Belgica Prima och Belgica Secunda innan den västromerska regeringen hann reagera. Konstantin III (regent 407–411) lyckades dock till en början binda massan av vandaler, alaner och sveber i norra Gallien.Michael Kulikowski, Late Roman Spain and its Cities (Baltimore, MD: Johns Hopkins University Press, 2004), sidorna 156–157 Men på våren 409 gjorde Gerontius uppror i Hispania och installerade sin egen Augustus, Maximus. Konstantin, som nyligen hade upphöjts till Augustus själv, begav sig till Hispania för att slå ner upproret. Gerontius reagerade genom att försöka använda vandalerna och sveberna i Gallien som fiender mot Konstantin, och övertyga dem om att mobilisera igen. Vandalerna, alanerna och sveberna började sedan tränga söderut mot romerska provinsen Hispania.Thompson, Romarna och barbarerna, sidan 150Arce, Javier (2005). Bárbaros y romanos en Hispania (400 - 507 e.Kr.). Madrid: Marcial Pons Historia. sidorna 52–54Kulikowski, Late Roman Spain and its Cities, 156–157
Sveberna talade ett germanskt språk och klassiska källor hänvisar till ett svebiskt språk. I synnerhet förknippas sveberna med begreppet Elbe-germanska grupper av tidiga dialekter som talades av irminonerna, som kom in i Tyskland från öster och hade sitt ursprung vid Östersjön. Under senklassisk tid upplevde dessa dialekter, som nu talades söder om Elbe och sträckte sig över Donau in i det romerska imperiet, den högtyska konsonantförskjutning som definierar moderna högtyska språk, och i sin mest extrema form, högtyska. Baserat på några toponymiska (ortnamn) data, följde en annan germansk grupp sveberna och bosatte sig i Portugal, buristammen i regionen mellan floderna Cávado och Homem, det område som är känt som Terras de Bouro (Buris land), som kallades Burio fram till högmedeltiden.
Plundring, bosättning och integration miniatyr|Detalj av Marcus Aurelius-kolonnen, som efter Marcus Aurelius regeringstid sattes upp året 180 i Rom eller vid triumfen 176 efter han segrar över de svebiska Markomannerna och kvaderna Inbördeskriget på den iberiska halvön mellan Konstantins och Gerontius styrkor gjorde att bevakningen av passen genom Pyrenéerna antingen avsiktligt eller oavsiktligt försummades. Hydatius dokumenterar att vandalerna, alaner och sveberna korsade bergen till den iberiska halvön antingen den 28 september eller den 12 oktober 409.Burgess, The Chronicle of Hydatius, sidan 81. Andra l forskare menar att de två datumen var början och slutet på korsandet av de väldiga Pyrenéerna av tiotusental germaner. Detta kunde inte ha skett på en dag.Thompson, Romans and Barbarians, 153. Hydatius skriver att när de kom in i provinsen Hispania tillbringade de barbariska folken åren 409–410 i ett raseri och plundrade mat och varor från städerna och landsbygden. De romerska soldaterna betedde sig på samma sätt. Plundringarna orsakade en hungersnöd och enligt Hydatius tvingades lokalbefolkningen till kannibalism: "[drivna] av hunger slukade människor människokött; Också mödrar kalasade på kropparna av sina egna barn som de hade dödat och tillagat med sina egna händer." Burgess, The Chronicle of Hydatius, sidan 83.
År 411 mäklade de olika barbargrupperna fred och delade upp provinserna i Hispania mellan sig genom lottdragning. Flera forskare tror att hänvisningen till ordet lott kan syfta på den sorterns kolonilotter, som federati fick tilldelat sig från den romerska regeringen, vilket tyder på att sveberna och de andra inkräktarna hade undertecknat ett fördrag med Maximus. Hydatius nämner aldrig något fördrag och hävdar istället att freden år 411 åstadkoms av Herrens barmhärtighet, medan Orosius hävdar att vandalernas kungar, alanerna och sveberna aktivt ingick en pakt som liknade visigoternas vid ett senare tillfälle. De delade landet mellan de fyra grupperna på följande sätt: Siling-vandalerna bosatte sig i Hispania Baetica, alanerna tilldelades provinserna Lusitania och Hispania Carthaginensis, och Hasdingi vandalerna och sveberna delade den nordvästra provinsen Gallaecia.
Vid uppdelningen av Gallaecia mellan sveberna och hasdingi vandalerna placerade sveberna i västra delen av provinsen vid Atlantens stränder, troligen mellan städerna Porto i Portugal i söder och Pontevedra i Galizien i norr. Braga blev lite senare deras huvudstad, och deras domäner expanderade senare till Astorga, och i regionen Lugo och i Minhoflodens dal. Det saknas bevis som tyder på att sveberna bebodde några andra städer i provinsen före 438. Den ursprungliga relationen mellan provinsen Gallaeci och dess innevänare och sveberna var inte så orolig som ibland antyds. Hydatius nämner inte någon konflikt med lokalbefolkningen mellan 411 och 430. Vidare berättade Orosius att nykomlingarna förvandlade sina svärd till plogar när de fick kontroll över sina nya landområden.
Rikets födelse 411–438 År 406 gick en konfederation av germanstammar, bland andra sveberna, över Rhen och in i Gallien. Där plundrade de i tre år fram till hösten år 409, då de gick över Pyrenéerna och efter att ha plundrat även pyreneiska halvön grundade ett rike i Galicien.Dick Harrison, 1999, sidan 40
Enligt Hydatius von Aquae Flaviae nådde sveberna, vandalerna och alanerna två år efter sitt intåg på den iberiska halvön 409 en överenskommelse om att sluta med den plundring, som de fram till dess hade utsatt de före detta romerska provinserna Hispania för. De bosatte sig sedan permanent i provinsen. Därefter behärskade alanerna Lusitania och Cartagena och Silingo-vandalerna, Baetica; medan Hasdingivandalerna behärskade inland i nordöst och regionen Lugo och Astorga, och slutligen sveberna Galicien. Totalt beräknar man att germanerna utgjorde cirka 200 000 personer, inklusive kvinnor och barn, medan den spansk-romerska befolkningen var cirka fem miljoner alltså 25 gånger större.García Moreno, 1982, sidan 251.
Sveberna under Ermenrik För att försöka återta dessa territorier undertecknade det västromerska rikets kejsare Constantius III ett foedus med den visigoterna. Från år 418 leddes visigoterna av sin rex Wallia som med sin armé trängde in på den iberiska halvön.De angrep först de schylingiska vandalerna och alanerna och besegrade dem nästan till förintelse. Med den auktoritet som kejsaren hade gett honom återtog han sedan de rikaste och mest romaniserade provinserna i Hispania. Från alaner och silingovandaler återtog han Baetica, Lusitania, Tarragona och Cartagena.García Moreno, 1982, sidan 252. Hasdingi och Sveberna skonades under Wallias fälttåg. Efter detta fick visigoterna land i Akvitanien, där de bosatte sig under Wallia.