miniatyr|Iberia 500-es.
Visigotiska riket var ett historiskt kungarike i södra Frankrike och på den iberiska halvön som grundades av visigoterna efter invasionen av det Västromerska riket 418.Arce, Javier (2005). Bárbaros y romanos en Hispania (400 - 507 A.D.). Madrid: Marcial Pons Historia. . Det visigotiska riket uppstod ur en federation av krigare. Dess historia utgör i många avseenden en bro mellan antiken och medeltiden. Senantika strukturer fanns kvar i riket längre i tiden än i många andra regioner i det romerska västerlandet samtidigt som medeltida livsformer och juridiska lagar utvecklades i vissa typer och grunder i vissa områden i riket.
Visigoternas rike grundades de facto när de i egenskap av foederati fick tillstånd av den romerska kejsaren att slå sig ned kring Toulouse 418. När romarriket försvagades av invasioner började visigoterna expandera sitt tilldelade område. Efter romerska rikets slutgiltiga kollaps 476 expanderade visigoterna på allvar och etablerade formellt sitt eget rike på båda sidor om Pyrenéerna.
Efter att vandalerna fullbordat sin erövring av Nordafrika då de intog Karthago den 19 oktober 439, och sveberna hade underkuvat större delen av det romerska Hispania. Den romerske kejsaren Avitus skickade då visigoterna till Hispania. Theoderik II (453–466), son till den tidigare kungen med samma namn, invaderade och besegrade den svebiske kungen Rechiarius i slaget vid floden Orbigo år 456 nära Asturica Augusta (Astorga) och härjade och plundrade sedan Bracara Augusta (Braga), huvudstaden för sveberna. Visigoterna härjade brutalt i städerna i Hispania: de massakrerade en del av befolkningen och attackerade även heliga platser, förmodligen på grund av prästerskapets stöd till sveberna. Theoderik II tog kontroll över Hispania Baetica, Carthaginiensis och södra Lusitanien. År 461 fick visigoterna staden Narbonne av kejsar Libius Severus i utbyte mot deras stöd. Detta ledde till ett uppror av armén och av gallo-romarna under Aegidius. Som ett resultat av detta stred visigoterna och romarna under Severus mot andra romerska trupper, och upproret avslutades inte förrän 465.
För perioden från 418 till 507 kallades riket Goternas kungarike eller kungariket Toulouse, med huvudstaden Tolosa (dagens Toulouse). Efter förlusten mot frankernas i slaget vid Vouillé (507),då de galliska territorierna, inklusive huvudstaden Tolosa förlorades flyttades tyngdpunkten i det visigotiska riket till den iberiska halvön. Den andra fasen kallades kungariket Toledan efter den nya huvudstaden Toledo. Visigoterna konverterade till ariansk kristendomen redan innan de kom till romerska riket 418. Det övergick formellt till katolicismen år 589, men konflikten mellan katoliker och arianer kom att bestå länge.
Riket erövrades av araberna 711-724. Visigoterna besegrades under Roderik av en muslimsk invasionsarmé under Tariq ibn Ziyad år 711. Enskilda regioner gjorde motstånd under en tid (i nordöstra Tarraconensis fram till 719, i den södra galliska delen av riket Septimania fram till 725.
Kungariket Toulouse 418–507
Kungariket Toulouse
Bosättning i Gallien och tillbakavisande av vandalerna Mellan 406 och407 korsade de germanska vandalerna tillsammans med alaner och sveber floden Rhen. De passerade snabbt genom Gallien och tog sig sedan in på den iberiska halvön. Visigoterna var samtidigt i Italien, ledda av sin ledare Alarik och härjade i Rom år 410. Men även viigoterna tog sig till den iberiska halvön. Athaulf, som blev kung över visigoterna efter Alarik, regerade från 410 till 415. Visigoterna tillbringade åren i provinserna Gallien och Hispania. Efter att goterna inte lyckats med att korsa Gibraltarsundet till Afrika var den gotiska hären på den iberiska halvön, tvungen att sluta en allians med västrom våren 416. Athault spelade diplomatiskt ett spel så att de konkurrerande fraktionerna av germanska och romerska arméledare bekämpade varandra med effekten att de försvagades, och han kunde ta över städer som Narbonne och Toulouse (år 413). Athault gifte sig med Galla Placidia sedan värvades han av Honorius för att ge visigotiskt understöd till den romerska kontrollen över Hispania som kontrollerades vandalerna, alaner och sveber. Under Athaulfs tid förvandlades den visigotiska staten från ett mindre stamrike till en betydande politisk makt under senantiken.
År 415 mördades Athaulf, och romerska arméer drev visigoterna in i Hispania, men Athaulfs efterträdare, Wallia (regerade 415–418) slöt fred med Honorius, som slutligen gick med på det avtal som han hade vägrat Alarik. Wallia skickade tillbaka Honorius syster Galla Placidia till honom och fick 417 Gallia Akvitanien i Garonnedalen som ett område där visigoterna kunde bosätta sig som feuderati, romerska allierade. Det var vad Alarik hade kämpat för att uppnå, ett gotiskt territorium inom det romerska riket och inte i dess utkanter. Wallia etablerade sitt hov i Toulouse, som blev huvudstad i ett kristet visigot kungarike.Visigoterna tvingades dock att kämpa som federati mot de germanska grupper som hade hade tagit sig över Rhen. Dessa strider varade till sommaren 418, då visigoterna återvände till Gallien. De tilldelades av romarna ett territorium i Akvitanien för sin försörjning. Åtgärden skedde mestadels i samarbete med den gallo-romerska överklassen. Troligen skedde marktilldelningen enligt hospitalitas, reglerna för att belöna armésoldater. Troligen fick inte visigoterna stora landområden i regionen (som historiker tidigare trott), men de kunde beskatta regionen och de lokala galliska markägarna betalade sina skatter till visigoterna snarare än till den romerska regeringen.
Den västromerska statsledningen i Ravenna ansåg att den visigotiska bosättningen var det minst onda alternativet i situationen. Visigoterna gick också i strid tillsammans med de kejserliga trupperna mot vandalerna år 422. Vilken roll visigoterna spelade är omstritt i forskningen. Deras eget intresse var förmodligen främst att ta sig till Medelhavet inte att bekämpa vandalerna. Visigoternas egen strävan att säkra egna inkomster och skaffa ett manöverutrymme gentemot det västromerska riket skulle bestämma deras handlande i årtionden. Visigoterna började snart expandera från Toulouse och vidare in i romerska territorier på bekostnad av det försvagade romerska riket. År 451 hade situationen vänt och hunnerna invaderade Gallien. Theoderik under Aëtius befäl stred mot hunnerna, ledda av Attila, i slaget vid Chalons. Attila drevs tillbaka, men samtidigt dödades Theoderik i slaget.
Kampen mot Aëtius De olika romerska härskarna försökte utnyttja goterna för sina egna syften, för att försvara sin egen hotade instabila kejserliga regering. Visigoterna utövade å sin sida upprepade militära påtryckningar för att tvinga fram mer gynnsamma villkor. Under Theoderik I (som regerade från 418 till 451) anföll visigoterna Arles 425 och 430 och Narbonne 436, men slogs tillbaka av den romerske generalen Flavius Aëtius som använde sig av huniska legosoldater, och han belägrade Theoderik 438. Aëtius, som hade tagit makten i Västrom efter ett inbördeskrig 434. Ett visigotiskt anfall mot Narbonne år 436 ledde till ett flerårigt krig med romarna, som led ett svårt nederlag. Striderna förorsakade stora förluster och slutade år 439 med ett nytt fördrag. Under den följande perioden försökte den visigotiska kungen Theoderik I bilda en allians med vandalerna mot Aëtius, men den vandaliske ledaren Genseric bytte sida år 442.
Kampen mot hunnerna I slaget vid de katalanska fälten (451) stred visigoterna på Aëtius sida mot hunnerna och andra folk som leddes av Attila. Visigoterna utgjorde den största och slagkraftigaste delen av alliansen mot hunnerna. Theoderik I fruktade att hunnerna också hotade hans styre. Attila var också allierad med vandalen Genseric som var en av visigoternas fiender och efter tvekan anslöt visigoterna till Aëtius sida. Visigoterna bidrog till segern på de katalanska fälten, men Theoderik I stupade i striden. Theoderik I:s son och efterträdare Thorismund fortsatte att vara fiende till Aëtius och lämnade de romerska trupperna efter slagert.
Förnyad federativ relation med Rom År 453 kom Theoderic II till makten bland visigoterna genom mordet på sin bror Thorismund. Han förnyade federationen med romarna och alliansen med Aëtius. Han hoppades få en maktposition inom det västromerska riket. Aëtius dödades år 454 och oroligheter bröt ut i Italien. Theoderic II försökte utnyttja situationen för att öka sitt inflytande. Utnämningen av den gallo-romerske senatorn Avitus till kejsare, skedde på Theoderic II:s begäran i Arles år 455. Avitus, var en gammal anhängare till Aëtius. Han flyttade till Italien med visigotiska trupper, men kunde inte hålla stånd i Rom. De visigotiska krigarna lämnade Italien år 456 för ett krig mot svebernas rike i Spanien. Avitus eliminerades av sina romerska fiender. Avitus avsättande uppfattades som ett nederlag av den gallo-romerska överklassen och skapade ett sämre förhållande mellan gallo-romarna och den västromerska statsledningen i Ravenna, ett förhållande som sedan gynnade visigoterna. Theoderik II försökte utnyttja situationen för att erövra Arles, men misslyckades på grund av generalen. År 458 vann Aegidius, på uppdrag av den nye kejsaren Majorianus, ett slag mot visigoterna vid Arles. Efter slaget blev visigoterna åter i federation med västrom. En mäktig person bakom Majorianus var Ricimer, som var släkt med det visigotiska kungahuset. När Aegidius senare gjorde uppror mot Rom efter Majorianus fall, Denne hade avsatts och dödats av Ricimer 461. I detta läge allierade sig Theoderik II med Ricimer och den nye kejsaren Libius Severus mot Aegidius och ockuperade Narbonne. Visigoterna utnyttjade på detta sätt romarnas inbördeskrig för att stärka sin ställning. Några år senare 463 led visigoterna dock ett svårt nederlag vid Orléans.
Expansion till Loire och Spanien Aegidius dog 464/465, och då fick visigoterna möjlighet att utöka sitt område i Loireregionen. År 466 eliminerades Theoderik II av sin yngre bror Eurik. Efter sitt övertagande av tronen inledde han diplomatiska förhandlingar inför en stor offensiv mot romarna. År 468 led romarna ett katastrofalt nederlag mot Genserik. Eurik utnyttjade den västromerska svaghet och upplöste slutligen det federativa förhållandet. Han utvidgade sin inflytelsesfär till Loire, Auvergne och i söder långt in i Spanien. Han misslyckades med en offensiv mot Rom, men år 475 slöt han en fred med Julius Nepos. Visigoterna behöll de territorier de erövrat till och Rom erkände deras självständighet. Efter Romulus Augustulus (Västroms siste kejsare) avsättning 476 ockuperade Euriks trupper området kring Arles, som hade förblivit romerskt ända till slutet för riket. Eurik valde att inte expandera till områden öster om Rhône och norr om Loire. Under senare delen av 400-talet ockuperade visigoterna också stora delar av den iberiska halvön. Visigoterna började sin tid i Spanien med begränsade baser som Mérida. Under åren på 490-talet bosatte de sig i flera vågor i större skala på den iberiska halvön. Orsaken till denna omflyttning var frankernas tryck vid Loiregränsen. Euriks regeringstid var det visigotiska rikets första höjdpunkt. När han dog 484 var det visigotiska riket den viktigaste av de stater som följde efter det västromerska riket. Både rikets storlek och befolkning var betydande. Befolkningen uppskattas till 10 miljoner, och landområdet var cirka 750 000 kvadratkilometer.Karl Friedrich Stroheker: Eurich, Stuttgart 1937, sidan 88; Dietrich Claude: Geschichte der Visgothen, Stuttgart 1970, s. 33 följande; Klaus Herbers: Geschichte Spaniens im Mittelalter, Stuttgart 2006, sidan 35.
Territoriella förluster till frankerna