Lapphumla (Bombus lapponicus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Utbredning Arten förekommer i norra Norden och österut genom norra Ryssland till Sibirien. Vissa auktoriteter menar att den i Asien även förekommer söderut till västra Kina. I Sverige förekommer den främst i fjällvärlden och de norra delarna av landet, medan den i Finland främst har observerats i nordvästra och nordöstra Lappland, med ett fåtal iakttagelser längre söderut, i södra Lappland eller Norra Österbotten.
Underarter Catalogue of Life listar två underarter: Bombus lapponicus lapponicus (Fabricius, 1793) Bombus lapponicus konradini Reinig, 1965
Beskrivning Lapphumlan är en relativt liten och korttungad art. Drottningen är 16–18 mm lång, arbetarna 10–14 mm och hanarna 13–15 mm. Arten har svart mellankropp med en bred gul halskrage, och ett brett gult band i slutet av mellankroppen. Första tergiten på bakkroppen är svart med gula sidor, vilket ofta även är fallet med tergit fyra och fem. Tergit två och tre är rödhåriga, ibland även delar av de följande tergiterna. Hanarna har dessutom gula hår i ansiktet samt på bröst och ben. Det är även vanligt med en gul bakkroppsspets på hanarna. Undersidan och benen är svarthåriga. I den södra delen av utbredningsområdet är det vanligt med mörka individer med mer svart i pälsen på bekostnad av det gula. Speciellt honorna kan helt sakna gula hår. Karakteristiskt för hanarna är att deras attraktionsferomon i salivkörteln doftar starkt av terpen-estrar, som lindblommor.
Förväxlingsart Tidigare räknades lapphumla och berghumla till samma art. De båda arterna är mycket lika: en lapphumlehane med otydlig gräns mellan det röda och det gula på bakkroppen är lätt att förväxla med en hane av berghumlan, som dock alltid är helröd på bakkroppen. Samma gäller en lapphumlehona med svart mellankropp. Hanarna kan dock skiljas åt genom lukten av attraktionsferomonet som hanarna avsätter på föremål i terrängen för att locka till sig drottningar. Hos berghumlan saknar det helt lapphumlans lindblomsaktiga doft, och är närmast luktlöst för en mänsklig näsa.
Ekologi Arten är knuten till alpina och arktiska biotoper, som fjällhedar, fjällbjörkskog och tundra, men även på myrar och glesa skogar i taigabältet. Arten kan nå över skogsgränsen. Ibland kan den även visa sig i kustlandskap
Även valet av värdväxter är präglat av den alpina miljön: Humlan är polylektisk, den flyger till blommande växter från många olika familjer, som videväxter (videsläktet), korgblommiga växter (tistlar, fibblor, gullris och fjällskära), dunörtsväxter (mjölke och dunörter), ärtväxter (vedlar, vitklöver och kråkvicker), ljungväxter (odonsläktet), plisterväxter (timjansläktet) samt olika bärris.
Bevarandestatus Globalt har arten har tidigare varit klassificerad som livskraftig av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Analyser av klimat- och miljöpåverkan av arten har emellertid visat att den är känslig för yttre påverkan; IUCN förutsäger att arten riskerar att minska med 25% under de kommande 10 åren, räknat från 2026. Därför har den blivit rödlistad som nära hotad (NT), trots att populationen i dagsläget (2026) inte minskar. Främsta faktorn är klimatförändringarna: Då arten är anpassad till ett kyligt klimat påverkas den starkt av temperaturökningar och därmed sammanhängande torrperioder och skogsbränder. Av övriga negativa faktorer kan nämnas habitatförändringar som byggnation, utsläpp (både av tungmetaller och kväverik konstgödsel som kan påverka deras foderväxter), introduktion av invasiva växter och kommersiellt uppfödda humlor avsedda för pollinering. Den sistnämnda faktorn riskerar att smitta humlan med sjukdomar den inte har någon immunitet för.
I Sverige är arten sedan 2020 rödlistad som nära hotad ("NT"), tidigare var den klassificerad som livskraftig ("LC"). Som många bergslevande arter är den känslig för klimatförändringar, värmeböljor under högsommaren drabbar humlorna hårt. I Finland är arten klassificerad som livskraftig ("LC").
Bildgalleri
Kommentarer
Referenser
Externa länkar
Kategori:Humlor Kategori:Insekter i palearktiska regionen