Italiensk immigration till Sverige har haft variende orsak där det mest handlat om arbetskraftsinvandring. Den största tillväxten, som av SCB betecknas som perioden "Arbetskraftsinvandring", kan hänföras till decennierna 1950-talet och 1960-talet. Sveriges låga nativitet under 1920-talet och 1930-talet ledde landet till en rekrytering i utlandet, där bland annat italienska arbetare spred sig över landets största industristäder. Rekordårens höga efterfrågan på arbetskraft påskyndade ökningen. Antalet personer i Sverige som var födda i Italien ökade med 5 000 personer mellan 1950- och 1970-talet. I Sverige fanns 8 000 personer år 1973 som var födda i Italien. Efter oljekrisen 1973-74 minskade arbetskraftsinvandringen till Sverige generellt, på grund av en försämrad ekonomisk situation, i kombination med en hög arbetslöshet.
Perioden 1100-1945 Den första italienska närvaron i det geografiska område som idag omfattar Sverige sägs varit under 1100-talet, under bygget av Lunds domkyrka. Ifall arbetarna stannade kvar i Sverige förblir osäkert, men detta kan ändå sägas vara den första typen av arbetskraftsinvandring från Italien till Sverige. Utöver dessa hantverkare, finns det stöd för att italienare tidigt kan ha besökt Sverige, däribland yrkesgrupperna diplomater, handelsmän eller påvliga sändebud. Traditionell yrkesinvandring dröjde däremot fram till 1500-talet, i form av glasblåsare. Diplomatirelaterad och religiös invandring förekom, men var synnerligen begränsad, och den vanligaste formen av invandring från Italien till Sverige, fram till efterkrigstiden, var immigrerande gatuförsäljare; positivspelare och gipsgjutare i synnerhet.
Glasblåsarkonsten och stuckatörerna Sveriges glasblåsarkonst hade aldrig monopoliserats av någon nationalitet i synnerhet, utan utövades av arbetare från olika områden, däribland Thüringen, Böhmen och Nederländerna. Det successiva framträdandet av italienska glasblåsare blev betydande i Sverige och de anses ha varit pionjärer i svenska glasblåsarkonsten. År 1556 etablerade två italienare i Stockholm en glasugn på Norrmalm, med ekonomiskt stöd av Gustav Vasa. Det första svenskägda glasbruket, byggt av Melchior Jung, var aktivt mellan 1641 och 1678 och gav arbete till italienska glasblåsare. Många av dessa italienare flyttade till Södermalm och namngav på så sätt Stora och Lilla Glasbruksgatan. De italienska stuckatörerna var en annan italiensk gemenskap som utbredde sig i Sverige, och utförde ornamentarbeten i gips och stuck på byggnader som krävde konstnärlig utsmyckning. Efter den arkitekturella övergången till Barocken och Rokokon minskade intresset för stuckatörernas dekorationer, vilket ledde till att denna italienska yrkesgrupps immigration till Sverige upphörde.
Påvliga sändebud Efter den helige Ansgars införande av kristendomen på 800-talet, kom en ny våg av missionerande till Sverige under medeltiden, genom påvliga sändebud. Under 1100-talet åkte flera sändebud till Skandinavien på uppdrag av påven, med uppgiften att omorganisera kyrkan och prästerskapet, för att vara i enlighet med den kanoniska rätten. Ett berömt sändebud är Nicolò di Albano, som deltog i kyrkomötet i Linköping 1152 och under sin tid i Sverige förbättrades prästers inkomster och förbättrade samarbetet mellan svenska kyrkan och påven. Ytterligare ett sändebud med stort inflytande på svenska kyrkoväsendet var Guglielmo di Sabina, som medverkade vid Skänninge möte år 1240, ett av svenska kyrkohistoriens viktigaste möten, i närvaro av Birger jarl. Vid denna träff bestämdes det att svenska präster skulle leva i celibat, och att dessa inte skulle undantas från påvens lag.
Förbindelser mellan Sverige och Venedig Under Johan III:s regenttid skedde flera handelsmässiga förhandlingar mellan republiken Venedig och Sverige. Johan III ville bli av med skeppen i sin överstora flotta, som etablerats av Gustav Vasa, uppbyggd med hjälp av venetianska skeppsbyggare. År 1576 skickade dessutom Johan III Pontus de la Gardie till Italien för att överlämna ett brev till den venetianska dogen Alvise Mocenigo, i förhoppning om att etablera någon form av handel mellan rikena. Dessutom upprättade venetianskt-födde Alessandro Guagnini ett handelshus i Stockholm, och innan sin återvändo till Italien slöt han ett handelsavtal med en annan Stockholm-bosatt venetian, Angelo Ventura, och överlät ansvaret och upprätthållandet av handelshuset.
Positivspelare En växande yrkesgrupp i Sverige under 1700- och 1800-talet var positivspelarna. Positivet var ett gatuinstrument som spelades över Europas gator och tog sig till Sverige i början av 1800-talet. Positivspelarna tenderade att resa i grupp och invandringen var inte säsongsbunden. Mellan 1840 och 1857 registrerades 230 positivspelare från Italien, vilket ger ett genomsnitt på 12-13 personer årligen. Många positivspelare anställdes av impressarier på grund av positivets höga kostnad. Positivets kostnad gjorde även att vissa kunde hyra instrumentet eller köpa det på avbetalning. Positivspelandet hade begränsad popularitet hos folket i Sverige, och sågs allmänt som "maskerat tiggeri", vilket senare ledde till en utvisningslag som började gälla 1914, riktad mot positivspelare, något som till stor del markerade slutet för positivspelarnas invandring till Sverige.
Gipsgjutare vid sekelskiftet 1800/1900 miniatyr|Italiensk gatuförsäljare som säljer gipsarbeten i Stockholm, (1900-1920)
Efter en period av enstaka italienska arbetande immigranter till Sverige, började de mot 1800-talets slut att bli fler och fler, i och med gatuförsäljande gipsgjutare. Från italienska staden Lucca till Stockholm kom cirka 2-3 gipsgjutare om året, under 1800-talets mitt och framåt. Vid slutet av seklet, däremot, skedde en större ökning, och under perioden 1896-1910 hade immigranterna tredubblats och till Stockholm anlände nu i genomsnitt 6-10 gipsgjutare varje år. De flesta av dessa gipsgjutare var oftast ogifta män under 30 års ålder. Demografin såg en stor andel i 15 till 20 års ålder och de flesta anlände till huvudstaden runt år 1900. De kunde anlända tillsammans med andra jämnåriga från hemstaden och kom normalt sett utan barn eller fru. Ungdomarna blev rekryterade av en gipsgjutare som skrev kontrakt med ungdomarna själva eller deras föräldrar för en period på 2 till 3 år.
Efterkrigstiden i Sverige Den organiserade arbetskraftsinvandringen av italienare till Sverige började under efterkrigstiden, mer specifikt 1947. Eftersom svensk industri inte drabbats av krigets destruktiva konsekvenser till följd av den svenska neutralitetspolitiken, förblev industrierna i växande tillstånd, utan krigsframkallade hinder. När resterande Europa drabbats av kraftiga bombningar gick en väldigt stor del av de utsatta ländernas ekonomiska tillgångar till återuppbyggande av industrier och städer.
Sverige kunde istället ha fullt fokus på industrin, och på grund av efterkrigstidens utbredda arbetslöshet i Europa strömmade mycket arbetskraft till Sverige, däribland många italienare. Under denna tid utövade svenska industrimän påtryckningar på den svenska regeringen för att sluta avtal med den italienska regeringen i syfte att rekrytera specialiserad arbetskraft från Italien för att avhjälpa den rådande arbetskraftsbristen i landet.
Arbetskraftsavtalet 1947 miniatyr|Tidningsurklipp ur "Il Popolo Nuovo" från 1946, med artikelrubriken "Svezia, paese senza poveri". I tidningen "Il Popolo Nuovo" publicerades den 11 juni 1946 en artikel vid namnet "Svezia, paese senza poveri", som översatt till svenska är "Sverige, landet utan fattiga". I artikeln skrivs det om de arbetsmässiga, ekonomiska och sociala förutsättningarna i Sverige, samtidigt som de uppoffringar som potentiella invandrare skulle tänkas behöva göra.
Det bilaterala avtalet som skrevs under av svenska och italienska regeringen 1947, avsåg de krav och rättigheter som skulle gälla för de immigrerande italienarna som skulle komma att anställas av svenska företag. Avtalet undertecknades av italienaren Mario Tommasini och svensken Folke Thunborg, den 19 juli 1947. Avtalet innefattar 17 paragrafer, som berör den specialiserade arbetskraften, och avser provanställningar av tvåårsperioder.
Det nämns i första paragrafen att det som fastställs i dokumentet begränsas till ett maximum av 500 arbetare, och att den svenska kommissionen har ansvaret att meddela de italienska myndigheterna om det önskade hälsotillståndet, arbetarnas ålder, och den önskade specialiseringen.
I den tredje och femte paragrafen fastslås att de italienska arbetarna skall vara jämställda de svenska arbetarna i samma yrkesgrupp, sett till arbetstider, försäkringar, lönevillkor et cetera.
Paragraf 6 fastställer att de italienska arbetarna skall ha bostäder på samma villkor, och av samma typ, som de svenska arbetarna bosatta i samma ort.
I paragraf 8 och 9 nämns det hur anställningarna skall ske och proceduren kring hälsokontroller vid ankomst.
I paragraferna 11, 12 och 13 fastställs riktlinjer kring förflyttningen av arbetarna, samt reseersättning och olika förmåner.
Paragraf 14 fastställer att italienarna skall ha möjlighet att skicka hem besparingar till anhöriga i Italien.
Paragraf 17 befäster att avtalet gäller en tvåårsperiod.
Livet i industristäderna
Göteborg och SKF Det svenska bolaget SKF hade fram till slutet av andra världskriget haft en låg andel av utländsk arbetskraft. Efter det svensk-italienska arbetskraftsavtalet anställdes 181 arbetare den 1 juli 1947, vilket motsvarade mer än 50 procent av den invandrande arbetskraften. Till följd av ett språkligt missförstånd var den arbetskraft som rekryterades överkvalificerad för sina jobb, och italienarna som anställdes på SKF var specialarbetare, men deras arbetsuppgifter begränsades till enklare maskinarbeten. År 1953 hade verkstadsindustrin uthärdat år av ekonomiska svårigheter och företaget bestämde sig för att försöka återföra delar av sin arbetskraft till Italien, för att försöka minska andelen korttidsarbetare på företaget. År 1967 var antalet italienska arbetare på SKF som högst, och uppgick då till 448 personer, av de totala 4920 arbetare på hela företaget, en andel av 9,1%.
"Lilla Milano" och den katolska församlingen De italienska arbetarna på SKF etablerade tillsammans en möteslokal, La Baracca Rossa (sv. den röda baracken). Baracken var belägen i barackområdet "Lilla Milano", där majoriteten av SKF:s italienska arbetare bodde. Dessa baracker fanns kvar fram till 1960-talet, då de avvecklades på grund av de höga underhållskostnaderna. Många av de nyanlända italienarna i "Lilla Milano" var katoliker, och blev medlemmar i den katolska församlingen i Göteborg. La Baracca Rossa fungerade emellanåt som ett kapell, och användes för att fira mässan under första året i barackerna. Året efter, 1948, kom den första prästen till "Lilla Milano".
Västerås och Asea
Efter arbetskraftsavtalet 1947 kunde en ytterligare tillströmning av italienska invandrare nå en av de växande industristäderna i Sverige; Västerås. Det framträdande Asea blev destinationen för många av dessa, och en italiensk gemenskap etablerades i staden, som då hade omkring 60 000 invånare. När italienarna anlände till Västerås, blev de välkomnade med kläder, mat och boende i form av baracker, för att direkt kunna integreras i produktionsprocessen. För italienarna på Asea anordnades en sammankomst, där 21 av 26 lämpliga italienare tillfrågades om lönen och hur den mötte deras behov. Italienarna svarade att det inte var tillräckligt för deras anhöriga att kunna leva på, då många av arbetarna skickade hem pengar till sina familjer.
"Juventus" och fotbollen Italienarna i Västerås hade fritidsmässiga behov efter arbetet och strax efter sin ankomst hade de bildat en italiensk förening, Club Italiano, såväl som en fotbollsklubb, "Juventus". Småningom anslöt sig även svenskar till klubben och den började konkurrera med de lokala "korplagen"; Restaurangerna, Konsum, Brandkåren och Bageriarbetarna.