Finska partiet (), efter partisplittringen 1894 oftast kallat Gammalfinska partiet, var ett politiskt parti i Finland vars centrala mål var att förhöja finskans status i samhället och statsförvaltningen. Partiet räknas ha fått sin start vid lantdagen 1863, vartefter en långvarig konflikt kring Finlands officiella språk tog plats i den finska ståndslantdagen.
Partiet splittrades 1894 i två faktioner, varav den konservativa falangen utgjorde de så kallade "gammalfinnarna" (i kontrast med de liberalare "ungfinnarna"). Slutligen upplöstes partiet 1918, då en stor andel av monarkisterna i medlemskåren gick samman med likasinnade från andra partier och bildade Nationella samlingspartiet. Historia miniatyr|Gravyr av Johan Vilhelm Snellman, 1881. Under 1700-talet hade man i universitetsutbildade kretsar i Finland allt mer intresserat sig för den inhemska kulturen och språket, influerade av den europeiska romantiken som man kommit i kontakt med via tyska och svenska universitet. Ett exempel på de tidiga intellektuella rörelser som tog form under denna influens har senare fått namnet Åboromantiken, vilken efter Finlands ombildande till ryskt storfurstendöme 1809 kom att spela en väsentlig roll i byggandet av en nationell finsk identitet. Rörelsen fick då en politisk sida, som bland annat ämnade modernisera det kulturella och sociala livet i Finland.
Intresset för finsk kultur och språk kom under 1800-talet att ge upphov till fennofili och fennomani, varav det senare begreppet har en tydligare politisk betoning. En av de främsta frontfigurerna för "finskhetsivrandet", professorn och senatorn J.V. Snellman, var en av medlemmarna i det s.k. Lördagssällskapet, en sammanslutning av unga akademiker som intresserade sig för finsk kultur och finskspråkighet.
Partiet bildas miniatyr|Språkreskriptets första sida. Partiet kom att ta verklig form efter att storfursten av Finland, kejsare Alexander II, sammankallade den finska lantdagen 1863. Detta var den första gången lantdagen hade sammankallats i storfurstendömet Finland efter Borgå lantdag 1809, och härefter kom lantdagen att träffas regelbundet fram tills representationsreformen 1906. Snellman, som också deltagit i det utskott som beredde arbetet i lantdagen 1863, hade samma sommar lagt fram ett förslag åt kejsaren angående storfurstendömets officiella språk. Detta förslag godkändes och blev känt som språkreskriptet 1863. Enligt detta förslag skulle finska, efter en övergångsperiod på 20 år, få likvärdig status med svenskan som ämbetsspråk.
Då detta godtogs av kejsaren lades grunden för en långvarig debatt i lantdagen mellan de "svensksinnade" och de "finsksinnade" politikerna. Mot denna bakgrund fick det Finska partiet sin skepnad, och som motreaktion grundades även det Svenska partiet, vars medlemmar ville försvara det svenska språkets ställning i Finland. Medlemmar av det Finska partiet dominerade i präste- och bondestånden, medan det Svenska partiet fick sitt starkaste stöd av adeln och borgarna.
Redan vid partiets grundande framstod Georg Zacharias Forsman, mer känd under namnet Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, som dess främste ledare. Yrjö-Koskinen var professor i historia, publicist, och politiker i egenskap av representant för prästeståndet (senare adeln). Han kom att, jämte Snellman, bli det Finska partiets mest centrala opinionsbildare, och företrädde en ny generation radikalare fennomaner som kom att kallas "jungfennomaner".
Tidningar och språkrör miniatyr|Saimas första nummer, publicerad 1844. Före partiets officiella grundande drev Snellman personligen flera publikationer som spred det budskap som senare anammades i Finska partiet. Genom parallelltidningarna Maamiehen ystävä (sv: Lantmannens vän) och framfördes samhällskritik som 1845 väckte sådan anstöt hos censurmyndigheterna att Saimas publikationstillstånd drogs in. Snellman fortsatte sin polemik i en ny tidskrift, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, som officiellt gavs ut av Elias Lönnrot, en annan medlem av Lördagssällskapet. Snellmans arbete med tidningen Saima inspirerade bland annat den yngre Yrjö-Koskinen att ansluta sig till den fennomanska rörelsen.
Även Yrjö-Koskinens tidiga journalistiska arbete, t.ex. i Åbo Tidning och den finskspråkiga tidningen Suometar, föregick partiets egentliga grundande. År 1863 grundade Yrjö-Koskinen och hans bror Jaakko Forsman tidningen Helsingin Uutisia tillsammans med Agathon Meurman. Helsingin Uutisia blev det nygrundade partiets partiets officiella språkrör, och Yrjö-Koskinen publicerade samma år det "fennomanska partiets" (finska: "suomikiihkon puolue") partiprogram i tidningen. År 1866 följde Yrjö-Koskinen upp Helsingin Uutisia med Kirjallinen kuukausilehti (sv: Litterära månadsbladet) som utkom månatligen fram till år 1880. Yrjö-Koskinen var även medgrundare till ytterligare två tidningar som associerades med Finska partiet: Uusi Suometar år 1869, och den svenskspråkiga Morgonbladet 1872.
Andra tidningar som kopplats med Finska partiet är Finland, Keski-Suomi, Hämeen Sanomat, Uusi Aura och Aamulehti.
Splittring och upplösning Under slutet av 1880-talet uppkom interna slitningar i partiet. Följaktligen splittrades Finska partiet 1894, då de mer liberalt sinnade medlemmarna bröt sig ut och bildade Ungfinska partiet. Finska partiet kom därefter oftast att kallas Gammalfinska partiet och dess anhängare "gammalfinnar". miniatyr|J.K. Paasikivi 1945, året före presidenttillträdet. "Ungfinnarna" kritiserade den undfallenhetslinje som förespråkades av "gammalfinnarna", en konflikt som förvärrades under ofärdsåren vid sekelskiftet då det finska storfurstendömet var föremål för omfattande förryskningsförsök. Det Gammalfinska partiets mest framstående medlemmar, såsom Yrjö-Koskinen, J.R. Danielsson-Kalmari, och en ung Juho Kusti Paasikivi, motarbetade nämligen det så kallade passiva motståndet som en del politiker och ämbetsmän utövade mot förryskningen, och förespråkade istället eftergifter åt de ryska myndigheterna i syfte att bevara den finska autonomin. Denna politik visade sig vara impopulär, och till exempel förlorade partiet sin majoritet i bondeståndet vid lantdagsvalet 1904.
En annan faktor som påverkade partiledningen vid denna tid var Yrjö-Koskinens död år 1903, varefter ledarskapet föll till Paasikivi, Ernst Nevanlinna, och Hannes Gebhard. Partilinjen blev mer liberal i sociala frågor. I Finlands första riksdagsval efter reformen 1906 fick partiet 59 av 200 mandat, men denna siffra kom att krympa till 32 vid tiden före inbördeskriget.
Efter att Finland blivit självständigt bildade partiets monarkistiska majoritet tillsammans med likasinnade högerelement i Ungfinska partiet ett nytt högerparti, Nationella samlingspartiet. Republikanerna ur dessa två partier bildade å sin sida Nationella framstegspartiet, och därmed upplöstes både den gammalfinska och den ungfinska partifalangen.
I dagsläget existerar Nationella samlingspartiet under namnet Samlingspartiet (finska: Kokomuus), och har vid fyra tillfällen producerat presidentkandidater som vunnit posten: Pehr Evind Svinhufvud (1931–1937), Paasikivi (1946–1956), Sauli Niinistö (2012–2024) och Alexander Stubb (från 2024).
Källor
Kategori:Historiska politiska partier i Finland Kategori:Politiska partier bildade 1863