Gamal Abdel Nasser, född 15 januari 1918 i Alexandria, död 28 september 1970 i Kairo, var en egyptisk militär och politiker. Han var landets president mellan 1956 och 1970 då Egypten deltog i två krig, Suezkriget och sexdagarskriget.
Under Nasser övertogs Suezkanalen av Egypten och genom en militärkupp 1952 skapade han det moderna Egypten. I Mellanöstern blev han en ledande förespråkare för panarabismen, den arabiska nationalismen.
Nasser var gift med Tahia, född Kazem, och de hade fem barn: tre söner, Khaled, Abdul Hamid och Abdul Hakim, samt två döttrar, Mona och Hoda.Stephens (1971), sidan 543. Nasser avled på grund av en hjärtinfarkt.
Uppväxt mini|vänster|Nasser bär bataljonens fana 1940. Nasser föddes i Alexandria, där hans far arbetade som posttjänsteman, som den äldsta av elva syskon. När familjen flyttade till Khatatba flyttade Nasser 1924 in hos en farbror, Khalil Hussein, och gick i grundskolan i Kairo. År 1928 flyttade hela familjen till Kairo. Vid femton års ålder deltog han regelbundet i demonstrationer mot regeringen och det brittiska styret och blev ordförande i elevrådet.Stephens (1971), sidorna 21–32.
Efter skolan började Nasser studera juridik vid universitet i Kairo och i mars 1937 ansökte han om att få börja studera vid militärhögskolan i Kairo och blev antagen. Efter examen med fänriks grad den 1 juli 1938 fick han tjänstgöra vid regementet i Mankabad i övre Egypten. Dit kom även en grupp officerare han lärt känna under utbildningen, bland andra Anwar Sadat och Abdel Hakim Amer. Politik blev ett givet samtalsämne: om den brittiska överhögheten över Egypten, Brittiska Palestinamandatet och Irak, om det arabiska upproret i Palestina och den nyligen tillträdde kung Farouk.Stephens (1971), s. 38–48.
I början av 1939 förflyttades Nasser till en infanteribataljon i Sudan där han stannade i tre år. I slutet av 1941 placerades han i El-Alamein. Den 4 februari 1942 tvingade britterna kung Farouk att tillsätta en mer brittiskvänlig regering. Nasser och hans officersvänner blev mycket upprörda över att den brittiske ambassadören, Sir Miles Lampson, intagit kungens palats med väpnade trupper, för att få igenom sina krav. Anwar Sadat ledde då i hemlighet en politisk grupp som ville bli av med britterna med nazisternas hjälp. Britterna lyckades avslöja gruppen och Sadat dömdes till fängelse. Nasser tillhörde samma grupp men hade redan förflyttats tillbaka till Sudan i september 1942 med kaptens grad.Stephens (1971), s. 49–58.
I februari 1943 återvände Nasser till Kairo där han började tjänstgöra som lärare vid militärhögskolan. Tillsammans med Abdul Hakim Amer använde han sin position för att rekrytera yngre officerare till rörelsen. Sadat lyckades fly ur fängelset i november 1944. Vid den här tiden träffade Nasser en dotter till en iransk tehandlare, Tahia Kazem, som han gifte sig med. Även sedan Nasser blev känd för allmänheten höll hon sig alltid diskret i bakgrunden.Stephens (1971), s. 58–62
Fria officerarna När andra världskriget var slut verkade ett brittiskt tillbakadragande från Egypten lika avlägset som tidigare. Egypten var bara nominellt självständigt. I december 1945 krävde premiärminister Mohammed Nokrashy Pasha att Storbritannien skulle utrymma Egypten och Sudan så att Sudan kunde komma under egyptisk överhöghet. När britterna avvisade kravet utbröt kravaller i Kairo där 170 personer dödades i slagsmål med polisen. Officerarna inom armén var bara en oppositionsgrupp bland andra vid denna tid, andra grupper var Muslimska brödraskapet och kommunistpartiet.Stephens (1971), s. 64–69
Storbritannien hade en militärbas vid Suezkanalen och den egyptiska regeringen inledde 1946 förhandlingar med Storbritannien för att få dem att dra sig tillbaka helt. Förhandlingarna fortsatte fram till 1951 utan att komma någonstans. Officersgruppen hade legat lågt 1947–1948 och Nasser var upptagen med sina studier på Militärstabens skola. Britterna hade meddelat att de brittiska trupperna skulle lämna Palestina. I slutet av 1947 pågick där krig mellan judiska kolonisatörer och den arabiska ursprungsbefolkningen. I maj 1948 beslutade den egyptiska regeringen att intervenera, trots att höga arméofficerare hade avrått premiärminister Nokrashy Pasha från detta då militären saknade förutsättningar att bedriva krig. Men för premiärministern övervägde de politiska skälen: det framtida inflytandet över en arabisk stat i Palestina samt möjligheten att avleda den egyptiska oppositionen till Palestina.Stephens (1971), s. 72–76
Den 14 maj 1948 utropade judarna i Palestina en egen stat, Israel. När Egyptens armé korsade gränsen den 16 maj med fyra bataljoner var Nasser stabsmajor vid sjätte bataljonen. Han deltog i strider mot israelerna vid Al-Faluja. Efter hårda strider hela hösten hotades den egyptiska armén av omringning och i början av januari 1949 bad Egypten om att inleda förhandlingar. Den 24 februari inleddes vapenvila och garnisonen i Al-Faluja fick lämna platsen obesegrad med sina vapen i behåll. För Nasser själv blev kriget ett slags ideologiskt uppvaknande och hans egyptiska nationalism förändrades till panarabism. De arabiska folken, menade han, hotades av imperialismen som hade skapat en icke-arabisk stat mitt i Mellanöstern, Israel, och som utnyttjade godtrogna och korrupta arabiska härskare för att utöva kontroll. Lösningen var, menade han, att araberna höll samman mot imperialismen som såg till att arabvärlden leddes av korrupta regeringar.Stephens (1971), s. 77–86
Nederlaget för den egyptiska armén blev en svår politisk belastning för regeringen. Muslimska brödraskapet ordnade upplopp som riktade sig mot judar och européer i Kairo i november 1948. Premiärminister Nokrashy beordrade att brödraskapet skulle upplösas men han mördades av brödraskapets medlemmar den 28 december 1948. Den hemliga polisen satte då hårt mot hårt och arresterade hundratals misstänkta medlemmar av brödraskapet. I jakten på dessa upptäcktes kopplingar till officerare i armén och polisen sökte igenom Nassers hem utan att hitta något som kunde koppla honom till brödraskapet. Efter att ha legat lågt ett tag återupptog officersrörelsen sin verksamhet, nu under namnet Sällskapet fria officerare. Nasser blev dess högste ledare. I oktober 1949 bestämdes att rörelsen skulle verka för totalt brittiskt uttåg, maktskifte, fria val och en stark armé.Stephens (1971), s. 88–90
Militärkuppen Från och med 1949 hade general Muhammad Naguib regelbundna kontakter med rörelsen. Han var en av Egyptens få krigshjältar från kriget 1948 och Amer hade tjänstgjort under honom. Kungen utlyste nyval till januari 1950. Genom att manipulera valet såg kungens närmaste män till att det traditionella elitpartiet Wafd vann stort i utbyte mot att den nya regeringen struntade i att undersöka anklagelserna om den korruption som kungen och hans närmaste sysslade med, bland annat en mutskandal där armén hade fått köpa helt undermåliga vapen. Förhoppningarna verkade till en början infrias när aktade ministrar valdes och det meddelades planer på ett socialförsäkringssystem och gratis utbildning. Undantagstillståndet och presscensuren avskaffades.Stephens (1971), s. 90–92
Ett av regeringens problem var de brittiska militära styrkorna vid Suezkanalen. Samtalen med Storbritannien ledde ingenstans. Den 9 oktober 1951 sade premiärminister Pasha upp 1936 års militärfördrag med Storbritannien och stoppade förnödenheter och arbete till styrkorna. Det muslimska brödraskapet och kommunister hade också inlett väpnade attacker mot britter och brittiska intressen och regeringen gjorde inga seriösa försök att stoppa detta. Britterna slog tillbaka lika hårt och tog över broarna över kanalen vid Ismaïlia. Den 25 januari 1952 anföll de polisstationen i Ismaïlia, eftersom de misstänkte att hjälppolisen understödde gerillaattackerna, och dödade 41 poliser. I Kairo utbröt upplopp, 12 britter dödades och brittiska Barclays Bank brann ned till grunden. Men våldet riktade sig också mot kungen och regeringen. Till slut ingrep den egyptiska armén och fick slut på upploppet. Kungen avskedade Wafd-regeringen och därefter följde flera regeringar under det följande halvåret.Stephens (1971), s. 93–102
I juli fick de Fria Officerarna vetskap om att den hemliga polisen tänkte slå till mot oppositionen och bestämde sig att det var dags att göra statskupp. På kvällen den 22 juli tog Nasser och Amer kontroll över försvarshögkvarteret i Kairo medan andra styrkor tog över regeringsbyggnaderna, radiohuset och telefonväxeln. Kuppmakarna utnämnde Naguib till överbefälhavare och 07.00 på morgonen den 23 juli läste Sadat upp en proklamation i radion i Naguibs namn där man beskrev det hela som en utrensning av inkompetenta officerare inom armén. Kung Farouk tvingades av kuppmakarna utse Ali Maher till ny premiärminister. På morgonen den 26 juli omringades kungens palats i Alexandria och denne tvingades abdikera till förmån för sin 6 månader gamla son, Fuad II. Kungafamiljen lämnade Egypten samma dag.Stephens (1971), s. 103–108
Brittiskt uttåg När statskuppen var avklarad stod juntan inför tre nationella problem som krävde en lösning: I kanalzonen fanns 75 000 brittiska trupper. För många egyptier ansågs detta vara en fläck på Egyptens självständighet och förhandlingarna om ett brittiskt uttåg hade inte lett någonstans. Landets ekonomi var i kris. De muslimska arvsreglerna gjorde att de flesta lantbrukare hade jordlotter som knappt gick att överleva på samtidigt som den ökande befolkningstillväxten tvingade många att flytta in till städerna och leva där i fattigdom. Kuppmakarna ville också bryta makten hos en liten grupp jordägare som traditionellt hade styrt Egypten genom Wafd.Stephens (1971), s. 109–110
Ny premiärminister blev Ali Maher men makten låg hos de 13 medlemmarna av Revolutionsrådet, däribland den då 34-årige Nasser. Premiärminister Maher avgick dock den 7 september när han motsatte sig en stor jordreform och ersattes som premiärminister av general Naguib. Efter kuppen hade officerarna förklarat att val skulle hållas i februari 1953 men i december 1952 avskaffades 1923 års grundlag och valen sköts upp i tre år. I januari 1953 anklagades ledande medlemmar av Wafd, Muslimska brödraskapet och kommunisterna för att ha försökt störta regeringen. Alla partier utom Muslimska brödraskapet förbjöds och ersattes av ett enda parti med Nasser som ledare. Nasser kunde utöka sitt politiska territorium under våren när han den 19 maj blev vicepresident i Revolutionsrådet och i juni inrikesminister och vice premiärminister.Stephens (1971), s. 114–123
Under hösten 1953 blev det alltmer uppenbart att Naguib, nu president och premiärminister, ogillade sin roll som kuttersmycke utan verkligt inflytande i revolutionsrådet. Han kände att han hade ett visst folkligt stöd och krävde vetorätt över revolutionsrådets beslut. Den 23 februari 1954 meddelade han att han skulle avgå men Nasser lyckades få honom att gå med på en kompromiss. Bakom Naguibs rygg såg Nasser till att rensa ut de officerare som visat stöd för Naguib och den 17 april tvingades Naguib att avgå från premiärministerposten.Stephens (1971), s. 123–128