Wisła-Oder-operationen var en strategisk offensiv operation genomförd av Röda armén på östfronten under andra världskriget mellan 12 januari och 2 februari 1945. Den ägde rum i centrala och västra Polen samt östra Tyskland och utfördes av 1:a ukrainska fronten under marskalk Ivan Konev och 1:a vitryska fronten under marskalk Georgij Zjukov mot den tyska Armégruppen A under generalöverste Josef Harpe.
Under slutskeden av operation Bagration och Lvov-Sandomierz operationen sommaren 1944 etablerade de sovjetiska styrkorna tre brohuvuden på Wisłas västra bank. I slutet av oktober 1944 började Röda arméns överkommando, Stavka, planera nya offensiva operationer. Man bestämde att huvudoffensiven vintern 1945 skulle genomföras tvärsöver Polen i riktning mot Berlin. Styrkorna som skulle genomföra det som senare kom att kallas Wisła-Oder-operationen blev första ukrainska och första vitryska fronten som innehade brohuvudena längs Wisła. Operationen föregicks av ingående militära och logistiska förberedelser för att garantera så stor framgång som möjligt. Samtidigt på andra sidan fronten vägrade Hitler att lyssna på sina generalers råd om att förstärka försvarslinjerna i centrala Polen.
Operationen startades 12 januari 1945 när 1:a ukrainska fronten gick till attack från sitt brohuvud vid Baranów Sandomierski. Två dagar senare gick 1:a vitryska fronten till offensiv från sina brohuvuden vid Magnuszew och Puławy. Röda arméns styrkor uppnådde omedelbart en total genombrytning av de tyska försvarslinjerna; till 15 januari framryckte båda fronterna 100 km västerut på en bredd av 500 km. De sovjetiska enheterna avancerade med en enorm hastighet och redan natten mellan 22 och 23 januari etablerade 1:a ukrainska fronten två brohuvuden på Oders västra bank söder och norr om Breslau. 31 januari upprättade 1:a vitryska fronten ett brohuvud på Oders västra sida vid Kienitz, norr om Küstrin, endast 68 km öster om Berlin. På vägen dit hade sovjetiska trupper befriat hela västra och centrala Polen, inklusive storstäder som Warszawa, Łódź och Kraków, erövrat den strategisk viktiga Övreschlesiska Industriregionen, omringat Poznań och befriat koncentrationslägret Auschwitz.
Operationen avslutades 2 februari när fronterna hade nått mellersta Oder längs nästan hela dess längd. Wisła-Oder-operationen var en avgörande och strategisk seger för Röda armén. Under 2-3 veckor lyckades de sovjetiska styrkorna komma inom räckhåll för Berlin, befria västra Polen och orsaka tyskarna enorma förluster – Armégrupp A slutade att existera som en stridsenhet. Originalplanen förutsatte att 1:a vitryska fronten skulle fylla på sina förnödenheter och fortsätta offensiven mot Berlin. Stalin sköt emellertid upp Berlinoperationen 13 eller 14 februari. I kölvattnet av det beslutet genomförde Röda armén operationer i Pommern och Schlesien som syftade till att rensa flankerna till kommande Berlinoperationen samt operationer på fjärranflankerna i Ungern och Österrike samt Ostpreussen. Dessa operationer befriade nästan hela Centraleuropa inför Berlinoperationen.
Bakgrund Under den framgångsrika operationen Bagration genomförde sommaren 1944 befriade Röda armén bland annat Polens östra områden och nådde floden Wisła 25 juliGlantz (2015), s. 275.. Mellan 27 juli och 4 augusti etablerade 1:a vitryska frontens styrkor två brohuvuden på Wisłas västra bankDuffy (1991), s. 11., ett vid Magnuszew och ett annat nära Puławy. Söder om operationen Bagration genomförde 1:a ukrainska fronten Lvov-Sandomierz-operationen. Under den lyckades fronten 29 och 30 juli inta ett brohuvud på västra sidan av Wisła vid Baranów Sandomierski, söder om SandomierzGlantz (2015), s. 273–274.. Fram till dess hade båda fronterna ryckt fram flera hundra kilometer västerut och deras underhållslinjer var kraftigt utsträckta över stora distanser. Till följd av detta kom den sovjetiska offensiven till en halt i centrala Polen. Man satsade på att förstärka och försvara brohuvuden (Baranów-brohuvudet blev under augusti mål för kraftiga tyska motattacker som ryssarna lyckades slå tillbaka), hellre än att fortsätta offensiva stridshandlingar väst om Wisła, i syfte att få bra startpunkter för framtida operationerGlantz (2015), s. 274, 276–277..
Operation Bagrations succé möjliggjorde för Röda armén att utföra nya offensiver till norr och till söder om den. Mellan augusti och december 1944 genomförde 2:a och 3:e ukrainska fronten fem operationer (Jassy-Kisjinjev, Bukarest-Arad, Debrecen, Belgrad och Budapest) vilka befriade Rumänien, Bulgarien, Belgrad (tillsammans med norra Serbien), östra Ungern och till 27 december omringade Budapest. Budapestoperationen förlängdes in i 1945 eftersom stadens garnison fortsatte att göra motstånd och tyskarna försökte ett par gånger häva belägringen. Mellan september och oktober utförde 1:a och 4:e ukrainska fronten en operation i östra Slovakien och Transkarpatien som uppnådde minimala framgångarGlantz (2015), s. 279–290.. Samtidigt uppnådde Röda armén även på det norra avsnittet av östfronten spektakulära framgångar. I juli och augusti penetrerade 1:a, 2:a och 3:e baltiska fronten samt Leningradfronten djupt in på lettiskt och estniskt territorium. I den efterföljande baltiska operationen mellan september och oktober lyckades samma fronter befria resten av Lettland och Estland samt skära av Armégrupp Nord i Kurland från resten av tyska styrkor. I oktober verkställde 3:e vitryska fronten en operation i nordöstra Ostpreussen i närheten av städerna Goldap och Gumbinnen, men den åstadkom små framgångarGlantz (2015), s. 290–294.. Operationer under andra hälften av 1944 var enorma strategiska segrar för Röda armén. De hade säkrat goda positioner för framtida operationer som under mycket kort tid kunde befria resten av Polen och erövra Ostpreussen, resten av Ungern och ÖsterrikeGlantz (2015), s. 297..
Planering, förberedelser och styrkeförhållanden Sovjetunionen I slutet av oktober 1944 började man planera vinteroffensiven 1945. Röda arméns framgångsrika operationer under sommaren och hösten 1944 skapade, som tidigare nämnt, goda förhållanden för fortsatta sovjetiska operationer: östfronten hade kortats ner från 4450 km till 2250 km, betydande tyska styrkor var avskurna i Kurland och Röda armén tydligt höll det strategiska initiativet. Stavka analyserade läget längs hela östfronten. Man hade i åtanke att uppnå en hastig seger i kriget med så låga förluster som möjligt. Stavka uteslöt omedelbart alternativet om att föra huvudoffensiven genom Ostpreussen. Det tyska försvaret där var mycket starkt och terrängen svårframkomlig. På det södra frontavsnittet kunde man föra huvudanfallet mot Tyskland från Ungern. Terrängen där var däremot också svår och österrikisk-ungerska regionen hade ett svagt nät av vägar och järnvägar vilket skapade enorma logistiska problem. Man valde det tredje alternativet som var frontavsnittet i centrala Polen. Det var den kortaste vägen till Berlin, terrängen var jämn, och därmed gynnsam för ett snabbt mekaniserat avancemang, och i Övre Schlesien befann sig ett strategisk viktig industriområdeGlantz (2015), s. 302–303.. Samtidigt var det väldigt viktigt att andra sovjetiska fronter skulle avleda och hålla borta de tyska styrkorna på båda flankerna innan och under huvudoffensiven. Förutom striderna i Ungern ansåg Röda arméns generalstab att det var väsentligt att starta offensiva handlingar på norra frontavsnittet, i Ostpreussen, för att isolera och krossa de tyska styrkorna i den regionen. Operationerna mot Budapest och Ostpreussen avsågs av generalstaben att underlätta för Röda arméns enheter på det centrala frontavsnittet i deras egen offensiv tvärsöver Polen. Man ville förhindra tyskarna från att förstärka försvaret längs Wisła (genom att flytta enheter från Ungern och Ostpreussen till Polen) och undvika eventuella flankattackerDuffy (1991), s. 26.. Stavka fastslog slutligen en plan som bestod av två faser. I den första fasen skulle 2:a och 3:e ukrainska fronten under november och december fortsätta sin offensiv mot Budapest för att avleda tyska reserver. I den andra fasen skulle två operationer inledas mellan 15 och 20 januari 1945. Den mindre operationen var riktad mot Armégrupp Mitte i Ostpreussen och skulle genomföras av 2:a och 3:e vitryska fronten. Den större, och viktigaste av alla, lämnades åt 1:a vitryska och 1:a ukrainska fronten och skulle startas i centrala Polen mot Armégrupp AGlantz (2015), s. 304.. I början av november 1944 skickades skissen vidare till befälhavare av respektive fronter. Deras uppgift var att fylla in de minsta och sista detaljerna och justera den i enighet med sina lokala förhållanden. Till exempel ändrade 25 november befälhavaren av 1:a vitryska fronten Georgij Zjukov riktningen av hans fronts anfall från ett rakt västerut sådant, där han skulle ha avancerat mot en stark försvarad region, till en nordvästlig riktning genom städerna Łódź och Poznań. I slutet av december var planeringen slut när planerna granskades en sista gång och godkändesDuffy (1991), s. 27..
Wisła-Oder-operationen, vinteroffensiven 1945, skulle startas från de tre brohuvuden som 1:a vitryska och 1:a ukrainska fronten erövrade sommaren 1944. 1:a ukrainska fronten, under befälet av marskalk Ivan Konev, innehade Baranów brohuvudet. Det var 75 km bred längs Wisła och nästan 60 km djup. Det var det största brohuvudet av alla tre, där befann sig också 90% av 1:a ukrainska frontens styrkor som bestod av fem reguljära arméer och två stridsvagnsarméer. Konev planerade att genomföra sitt genombrott på 39 km breddDuffy (1991), s. 30–31.. Genombrytningen skulle genomföras av 13:e och 52:a armén samt 5:e gardesarmén med stöd på högra flanken av 3:e gardesarmén och på vänstra flanken av 60:e armén. Stridsvagnsarméer skulle sättas enligt Konevs plan i strid på operationens första dag direkt efter genombrytningenGlantz (2015), s. 306.. Efter genombrottet skulle hans styrkor avancera i två riktningar – en mot söder, ledd av Pavel Rybalkos 3:e gardesstridsvagnsarmén som skulle kringgå Radomsko och senare gå runt norr om Övreschlesiska Industriregionen, och en mot norr, ledd av Dmitrij Leljusjenkos 4:e stridsvagnsarmén som skulle samarbeta med Zjukovs fronts vänstra flank i en kniptångsmanöver mot tyska styrkor i området av Kielce och RadomDuffy (1991), s. 31.. 5:e gardesarmén fick också kontroll över 4:e gardes- och 31:a stridsvagnskåren som fick order om att snabbt avancera mot Kraków och senare mot övre Oder. Andravågsformationer, 59:e och 21:a armén, skulle följa i kölvattnet av frontenheterna. Två rörliga kårer befann sig i frontens reserv.