Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi och ideologi, som främjar traditionella samhällsinstitutioner och förespråkar traditionella värderingar. Exempel på institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen, adeln, ordningsmakten, krigsmakten och monarkin. Exempel på värderingar är respekt för traditioner och lydnad gentemot auktoriteter. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor tenderar att uppskatta saker och företeelser som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur medeltidens ståndssamhälle, blev en modern ideologi i motstånd mot franska revolutionen och blomstrade i samband med romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom subsidiaritetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition).

Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska, katolska och ortodoxa länder samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. Vidare tenderar den att skilja sig åt mellan länder, exempelvis svensk konservatism och amerikansk konservatism.

Historiska rötter Franska revolutionen Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i sviterna av franska revolutionen. Konservatismen, med sin betoning på social och politisk ordning över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan, vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.

miniatyr|210px|vänster|Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot revolutionärernas progressiva radikalism.

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det aristokratiska motståndarpartiet till det rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen. I sitt inflytelserika verk Reflections on the Revolution in France (1790) gick han i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom med ett åberopande av försiktighetsprincipen. I flera avseenden var Burke liberal – exempelvis vad gäller frihandel och religionsfrihet – och han inspirerade många liberaler under 1800-talet, men han varnade också för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.” Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet och sedan åtföljas av militärdiktatur, vilket hände när Napoleon I grep makten.

210px|miniatyr|Joseph de Maistre (1753–1821) tolkade revolutionen som en gudomlig bestraffning för den utbredda ateismen.

En annan konservativ lärofader är den savojardiske greven Joseph de Maistre. Likt sin samtida Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett annat snitt än sin anglo-irländske meningsfrände. Maistre förfäktade en rojalistisk katolicism och tillhörde den påvetrogna jesuitorden, som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst. Maistres stridsskrift Considérations sur la France (1796) jämförs ofta med Burkes Reflections vad gäller litterär briljans och politiskt genomslag. I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, inte minst dess aristokrati, ansågs ha vänt ryggen mot den gudomliga makten på grund av sin utbredda ateism och materialism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont och en renande skärseld. Som ledande exponent för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin.Lebrun, Richard A. (1969). "Joseph de Maistre, Cassandra of Science," French Historical Studies, Vol. 6(2), s. 214–231. Trots sin dogmatism anses Maistre vara en originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin himlastormande vältalighet. Denna komplexa personlighet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender såsom radikala revolutionärer, liberala filosofer och en upplyst despot som Napoleon I, trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.

Romantiken Konservatismen utkristalliserade sig som ideologi samtidigt som kulturströmningen romantiken ägde rum. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta. Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än vetenskap och ekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism.

miniatyr|210px|François-René de Chateaubriand (1768–1848) myntade termen konservatism och introducerade romantiken i Frankrike.

Många av konservatismens portalfigurer var renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala (1801) och René (1802) samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme (1802) om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet. Burke författade ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima, som inspirerade den förromantiska strömningen Sturm und Drang, och han besatt också en unik förmåga att förvandla politisk diskurs till litterär konst. Maistre excellerade i den sublima stilen och drev den romantiska förnuftskritiken till dramatiska ytterligheter. G.W.F. Hegel – en annan av konservatismens portalfigurer – är känd som romantikens främste filosof.

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden. De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey försvarade kyrkan och utpekade upplysningens kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens förföljelser av kristna. Under den romantiska eran – 1800-talets första hälft – kunde en konservativ motreaktion kännas över hela Europa: kyrkan återfick mycket av sitt forna inflytande, folkkulturen blomstrade i många länder med kulturskapare som Bröderna Grimm och romantiker talade svärmiskt om en ny medeltid.

Ståndssamhället miniatyr|210px|Illumination från 1200-talets Frankrike. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder. Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism. Dessa två traditioner representerades i äldre tider av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället: bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen på sin gamla prästgård – i kontrast till modern urbanisering. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur – i kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet. Socialpsykologen Gustave Le Bon, i sitt inflytelserika verk Massans psykologi (1895), identifierade bönder och adel som naturliga, djupt rotade kollektiv i motsats till den moderna storstadens proletärer och borgare, vilka identifierades som artificiella, rotlösa kollektiv.

Folklig konservatism kommer till uttryck i folkkultur och fosterlandskärlek. Folkbegreppet är ett arv från romantiken, då folk över hela Europa odlade intressen i historia och upptäckte sina kulturella rötter. Den historiska skolan inom rättsfilosofin, med Friedrich Carl von Savigny i spetsen, utvecklade idén att varje nation har sin egen unika nationalkaraktär, varje folk sin egen unika folksjäl, som kommer till uttryck i språk, seder och traditioner. Den romantiska konservatismens mest framstående exponent, Adam Müller von Nitterdorf, definierade ett folk som ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad framfarna, nu levande och kommande släkten, som alla hör samman i ett stort innerligt förbund på liv och död”.

Aristokratisk konservatism brukar hävda – realpolitiskt – att det finns en överhet i varje samhälle, oavsett dess formella anspråk. Joseph de Maistre hävdade att demokratin var ett sken: i själva verket existerade endast aristokratier (fåmansvälden) och monarkier (enmansvälden) – den reella makten är alltid koncentrerad till ett fåtal personer eller en enskild person. Vilfredo Pareto, grundaren av sociologins elitteori, hävdade att folken alltid styrs av en elit. Idén att överklassen bär ett socialt, kulturellt och politiskt ansvar för hela samhället (noblesse oblige) är också ett klassiskt kännetecken för aristokratisk konservatism. Exempel på nationer som karakteriserats av explicit aristokratiska och elitistiska statsskick i modern tid är Junkerväldet i Preussen åren 1871–1918, Francisco Francos diktatur i Spanien åren 1938–1973 samt Storbritannien fram till reformerna på 90-talet.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever på landsbygden eller i de mindre orterna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in. De mest framstående högerpolitikerna under 1900-talet tenderade att vara aristokrater, exempelvis Gustaf Mannerheim i Finland, Winston Churchill i Storbritannien, António de Oliveira Salazar i Portugal, Charles de Gaulle i Frankrike och Carl Bildt i Sverige. Modern konservatism förespråkar dock inte ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.

Intellektuella utgångspunkter Försiktighetsprincipen

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner. Filosofen Roger Scruton uttryckte denna tanke på följande vis: ”Konservatismen börjar med ett sentiment som varje vuxen människa enkelt kan instämma i, att goda ting är enkla att förgöra, inte lika enkla att bygga upp.” Därtill kommer att konservatismen är försiktig med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper såsom en viss familj, ett visst samhälle och en viss kultursfär, vilket har kallats för kontextprincipen. Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell debatt mellan universell rationalism och kontextuell empirism. De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). Konservativa filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter. Därför tar konservatismen olika uttryck i olika länder, exempelvis Metaxism i Grekland, Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike, Thatcherism i Storbritannien och Trumpism i USA.

Subsidiaritetsprincipen