Henrik VII av England

Henrik VII eller Henrik Tudor (), född 28 januari 1457 på Pembroke Castle, död 21 april 1509 på Richmond Palace, var kung av England från 22 augusti 1485 till sin död. Han var den förste monarken av huset Tudor, och sin rätt till tronen hävdade han genom sin härkomst från huset Lancaster. Han övertog kronan genom att besegra Rikard III i slaget vid Bosworth Field, och förenade sedan ätterna Lancaster och York genom att gifta sig med Elisabet av York vilket blev slutet för Rosornas krig.

Den första perioden av hans styre kantades av flera försök att ta över tronen från honom. Lambert Simnel utgav sig för att vara Edvard, earl av Warwick men besegrades i slaget vid Stoke. Perkin Warbeck utgav sig för att vara Rikard, hertig av York och försökte med hjälp av Jakob IV av Skottland invadera England, men gav upp när kungen lovade att skona hans liv om han gjorde så, även om han senare avrättades. Edmund de la Pole försökte störta Henrik med hjälp av Maximilian I, men detta hejdades när ärkehertig Filip I tvingade Edmund till England, där han sju år senare avrättades.

Henrik VII förbättrade den engelska ekonomin, stärkte kronans makt, tämjde aristokratin, och lyckades genom avtal få till speciella privilegier för engelska köpmän. Han försökte upprätthålla freden, och skapa ett ekonomiskt välstånd. När han dog hade han en personlig förmögenhet på nästan två miljoner pund. Trots att hans fru hade fött sju barn, överlevde bara tre sina föräldrar. Ett av dessa var Henrik VIII av England, sedermera Henrik VII:s arvtagare. Henrik VII dog i Richmond Palace till följd av tuberkulos. Under sina sista år hade han blivit en enstöring, och slutade aldrig att sörja sin avlidna hustru.

Barndom och uppväxt

miniatyr|vänster|Henrik VII:s mor Margaret Beaufort ber en bön. I baldakinen ovanför och runt henne syns Tudorrosen, vapenskölden och Beauforts fällgaller.|175px

Henrik Tudor föddes den 28 januari 1457 i Pembroke, Wales, dit hans mor fördes av Jasper Tudor. Henrik var Edmund Tudor, earl av Richmonds postuma och enda son. Edmund Tudor tillfångatogs av yorkbor 1456 och dog som fånge i Carmarthen Castle. Henriks mor, Margareta Beaufort, var vid Edmunds död endast 13 år gammal.

1461 föll dock Pembroke till Yorkanhängarna i och med Edvard IV av Englands övertagande av kronan. William Herbert utsågs till förmyndare för Margareta och Henrik, varefter Jasper Tudor flydde landet. Henrik separerades från sin mor, som gifte sig med en riddare från huset Lancaster, Henry Stafford. Henrik fick en god utbildning och var menad att gifta sig med Herberts dotter. Herbert avrättades dock när Henrik var tolv år gammal. När Henrik VI fick tillbaka tronen påföljande år kunde Jasper återvända från sin exil. Henrik VI dog dock året därefter, och Henrik Tudor blev den rättmätiga övertagaren av huset Lancasters anspråk på tronen. Edvard IV tog tillbaka tronen 1471, och det var då inte längre säkert för Henrik att stanna med Jasper i landet.

Exil i Frankrike Henrik gick då i exil i nordvästra Frankrike och växte under 14 år upp i landsflykt i Bretagne efter att ha flytt från de yorkiska kungarna. Då han begått förräderi genom att delta i Buckinghamupproret, och 1485 begick ytterligare ett brott genom att samla en armé mot kungen, visste han att om han upptäcktes i England, utan att ha avsatt kungen först, skulle han dödas. Han hade ett långt och smalt ansikte, gråglimrande och kvicka ögon, reguljära ansiktsdrag, och blont hår. Han var medellång, välproportionerligt byggd samt med en röd förhårdnad på kinden.

Från fadern ärvde Henrik titeln earl av Richmond, från modern sina anspråk på Englands tron som överhuvud för huset Lancaster. Hans mor, Margareta Beaufort, var den sista av släkten Beaufort. Hon var ättling till kung Edvard III genom Johan av Gent och Katherine Swynford. På faderns sida var Henriks anspråk på tronen svagt. Hans farmor var Katarina av Valois. Katarina hade varit gift med Henrik V till hans död, och hon gifte sig därefter med Owen Tudor. Genom Johan av Gent var han vid prins Edvards och Henrik VI:s död möjlig tronpretendent från huset Lancaster. Därigenom var han ett potentiellt hot mot Yorkregimen, och Edvard IV försökte flera gånger att få honom i sin makt.

Vägen mot tronen I och med att Rikard III tog över tronen i juni 1483 blev många yorkanhängare ur adelsståndet uppretade. Rykten om att Edvard V och hans bror hade mördats av Rikard, som av många betraktades som en usurpator, förde Henrik närmare tronen. Tidigare samma år hade Henry Stafford, 2:e hertig av Buckingham startat ett uppror till förmån för Henriks tronanspråk. Detta undertrycktes dock. Henrik svor en högtidlig ed i katedralen i Rennes vid jul 1483 att när han blev Englands kung skulle han gifta sig med Elizabeth av York, arvtagare till huset Yorks tronanspråk.

miniatyr|Thomas Stanley, 1:a earl av Derby lämnar över Rikard III:s krona till Henrik Tudor efter att han besegrat Rikard i slaget vid Bosworth Field. Slaget vid Bosworth Field

Efter att han fått stöd från den tidigare yorkiske kungen Edward IV:s ingifta släktingar begav Henrik sig mot England. Han korsade Engelska kanalen, och lämnade Harfleur i Frankrike 1 augusti 1485 och landsteg i Milford Haven, Pembrokeshire, Wales den 7 augusti. Wales hade traditionellt varit ett yorkiskt fäste och Henrik fick stöd då han härstammade i rakt led, genom fadern, från Rhys ap Gruffydd. På flera ställen i Wales deserterade eller övervanns walesiska ledare som anslöt sig till armén. Den 15 eller 16 augusti passerade han den engelska gränsen och for norrut via Shrewsbury, Stafford och Tamworth tills han med sina ungefär 5 000 man starka lancastriska trupper mötte och besegrade de 10 000 yorkisterna under Rikard III i Slaget vid Bosworth Field 1485, det sista av tretton slag mellan York och Lancaster, där flera av Rikards nyckelallierade bytte sida eller deserterade från slagfältet. Rikard själv omringades av ryttare och föll av hästen, varpå han dog. Detta slag avgjorde det långdragna Rosornas krig mellan de båda ätterna. Tronen erhöll Henrik den 22 augusti 1485, och detta inledde huset Tudors regeringstid samt i förlängningen den rad av regenter som fortfarande är regenter i England.

Henrik VII blir kung Jämfört med stridens utgång var Henriks svaga anspråk på tronen av liten betydelse. Genom att besegra den rådande kungen var han de facto ny kung. Han kröntes den sista oktober, i Westminster Abbey. Åtta dagar senare sammankallades parlamentet för att hälsa honom som en ny Josua, sänd att rädda sitt folk från tyranni. En lag skrevs i all hast som klargjorde att Henrik och hans arvtagare hade fått kronan genom rättmätigt arv. Påven Innocentius VIII hotade därefter alla som utmanade hans legitima kungadöme med bannlysning ur kyrkan. 18 januari 1486 i Westminster Abbey gifte han sig med den åtta år yngre Elizabeth av York, dotter och arvtagare till Edvard IV. Detta enande mellan de båda husen Lancaster och York gav honom ännu större anspråk på tronen genom Elizabeths härkomst. Elizabeth hade dock ingen större politisk roll som Henriks fru; till hennes motsats var hennes mor Elizabeth Woodville en "bakslug kvinna",”By contrast, her mother, the Queen Dowager Elizabeth Woodville, was a mischievous woman.” och Henrik misstänkte att hon hade varit i allians med de yorkistiska konspiratörerna år 1486, så han övertalade henne att dra sig tillbaka till Bermondsey Abbey, ett kloster.

Tronpretendenter

Det fanns några få andra som gjorde anspråk på tronen och som lyckats överleva det långa inbördeskriget. Främst var detta yorkisterna. De var oroade över att Henrik VII skulle återkräva den makt och de landområden som Edvard IV hade gett dem.

Henrik skonade Rikard III:s utsedde arvtagare, John de la Pole, earl av Lincoln. Detta skulle han komma att ångra två år senare då Lincoln revolterade och tillsammans med Francis Lovell försökte få en bedragare, Lambert Simnel, utropad till kung i Henriks ställe för att återföra styret till huset York och den vita rosen. Simnel hade saluförts som "Edvard VI" och låtsats vara den unge Edvard, earl av Warwick som fortfarande var inspärrad i Towern, men som enligt rykten hade flytt därifrån. 1487 landade rebellerna i Lancashire och begav sig mot England. I slaget vid Stoke den 16 juni 1487 besegrades dock rebellerna; Lincoln dödades, Lovell drunknade och Simnel flydde. Simnels liv skonades dock oväntat och han blev kunglig tjänare i köket och därefter kunglig falkenerare.

miniatyr|Perkin Warbeck. Margareta av Burgund ville dock se till att Henrik VII:s styre skakades om litet. Hon spred ut ett rykte att Rikard, hertig av York, Edvard IV:s son, hade flytt undan sin farbror Rikard III och frigivits av lönnmördarna som hade sänts till honom. Detta rykte mottogs väl av folket och de väntade på denne nya arvtagares intåg. Hon letade upp en person som skulle kunna föreställa hertigen själv och hittade Perkin Warbeck (född 1474), som låtsades vara Rikard, hertig av York, den yngre av de båda prinsarna i Towern. Warbeck skulle komma att plåga Henrik under sex års tid. Han sändes till Flandern och när ryktet nådde England att hertigen av York var vid liv i Flandern och hade erkänts av Margareta av Burgund började höga män vända ögonen åt hans håll. När Henrik fick reda på detta började han försäkra sig om att Rikard, hertig av York, verkligen var död. Detta var dock omöjligt att bevisa, eftersom kropparna inte kunde finnas. Henrik lyckades med hjälp av spioner spåra Warbecks stamtavla och publicerade detta omedelbart officiellt. Detta, samt att Henrik hade börjat avrätta folk som var delaktiga i affären, gjorde att Warbeck kände sig tvungen att göra ett snabbt drag. Han styrde mot Deal i Kent medan Henrik befann sig i norra England. Där fann han dock inget stöd, emedan folket var rädda efter Henriks avrättningar.

Då återvände Warbeck till Flandern. 1495 försökte han att göra som Simnel, att krönas i Irland. Detta lyckades dock inte och han åkte då istället mot Skottland. Med hjälp av skottar och Jakob IV av Skottland invaderade Warbeck England och hoppades att yorkanhängare skulle hjälpa till. Detta blev dock inte en framgång och en snabb reträtt gjordes. Efter att ha irrat runt ett tag hade han samlat trupper på 7 000 män, men Henrik drev igenom en ny lag med tung beskattning på krigföring och det fanns därmed ont om pengar till mat och andra förnödenheter. När Henrik lovade att skona hans liv om han begav sig till kungen, så gjorde han så. Han flydde dock efter ett tag och när han återigen infångades, dömdes han till döden. Warbeck avrättades i galgen vid Tyburn 28 november 1499.

Ytterligare problem uppstod i och med Edmund de la Pole, hertig av Suffolk, som plockade upp den yorkistiska stridshandsken och sökt hjälp av Maximilian I av Tyskland. 1506 lyckades Henrik tvinga ärkehertig Filip I av Kastilien, Maximilian I:s son, att sända honom tillbaka till England. "Englands vita ros" satt därefter fängslad i Towern tills han sju år senare avrättades av Henrik VIII.

Giftermål, barn och arvtagare Redan 1489 planerade Henrik att hans son Arthur, prins av Wales, skulle trolovas med Katarina av Aragonien, dotter till Ferdinand och Isabella av Spanien. Ett giftermålsavtal skrevs och Katarina lämnade Spanien för gott och landade i Plymouth i oktober 1501. Hon och Arthur gifte sig i Sankt Pauls-katedralen, men 1502 dog Arthur. Henrik ville inte att de politiska och ekonomiska fördelar som äktenskapet mellan hans äldste son och Katarina av Aragonien fört med sig skulle gå om intet, så han ordnade en påvlig dispens så att hans yngre son kunde gifta sig med änkan, något som vanligtvis inte tilläts inom den romersk-katolska kyrkan då man betraktade äktenskapet med brodern som att släktskap etablerats. Henrik fick denna dispens från påve Julius II, men tvekade och lät inte det nya äktenskapet äga rum under sin livstid. Även om han själv hade halvhjärtade planer att gifta om sig och få fler arvingar, blev det inget med detta.