thumb|150px|Stridsyxekulturens vapenyxa Neolitikum, yngre stenåldern, är en period i människans forntid. Begreppet bondestenålder som tar fasta på den vanligaste försörjningsformen är en förenkling då det finns neolitiska kulturer som inte vilar på jordbruk. Under den yngre stenåldern etablerades jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev mera bofast eftersom jordbruk kräver skötsel av åkrar och lagring av mat kräver större bofasthet. Redan under senare mesolitikum i Norden fanns större relativt fast bebodda basboplatser ofta vid kusten och åmynningar. Befolkningen i ett jordbrukssamhälle ökar snabbt och den tillgängliga energin i matproduktionen ökar kraftigt, men det krävs ökade arbetsinsatser med markberedning, skörd och matberedning, främst att mala och tröska skörden. Den ökade arbetsinsatsen gynnar en befolkningsökning åtminstone till dess att lämpliga jordar som är tillgängliga har tagits i anspråk. Jordbrukets introduktion i Norden har varit omstridd. Neolitiseringen eller införandet av jordbruk har diskuterats under lång tid och fortfarande återstår många frågor. På 1930-talet såg man det som naturligt att det var invandrande jordbrukare som introducerade försörjningsformen. I Danmark fördes på 1950-talet en stor debatt mellan CJ Becker och kvartärgeologen J Troels Smith om jordbruksintroduktionen i Danmark. Troels Smith hävdade att Erteböllekulturen var en jordbrukskultur, se "Ertebøllekultur - bondekultur " I Sverige ägde en samtidig debatt rum mellan Axel Bagge och kvartärgeologen Sten Florin angående den av Florin upptäckta Vråkulturen i Sörmland. Florins tidiga kvartärgeologiska dateringar av Vråkulturen bestreds av Axel Bagge. Idag vet vi att de sydsvenska dateringarna på 1950-talet av tidiga neolitiska fynd var fel och att Florins sörmländska var bättre, men moderna C-14-dateringar har löst problemet. De tidigaste neolitiska fynden i södra Skandinavien är samtida med de sörmländska och vi har inget underlag för att hävda en intern jordbruksutveckling i Sörmland före övriga Skandinavien.
Neolitiseringen i Norden Ganska exakt 3950 f.Kr. visar C14-dateringar runt om i Skandinavien att det skedde en stor förändring både kulturellt, där föregående jägar- och samlarkulturer ersattes av områdets första kultur (trattbägarkulturen eller TRB) med jordbruk och boskapsskötsel, och vegetationshistoriskt med tydliga spår av en medveten insats för att öppna landskapet för odlingen och boskapens skull. Arkeologiskt beläggs detta genom den stora spridningen av den första flintyxtypen inom TRB, den spetsnackiga flintyxan typ 1, som återfinns från södra Danmark till Dalälven i Sverige och längs den norska kusten, vilket antyder att ett neolitiskt försörjningssätt etablerades i hela detta område nästan samtidigt. Pollenanalyser som visar spår efter ogräs och andra kulturväxter verkar bekräfta detta. Däremot var det oklart exakt varifrån nyheterna kom, vem eller vilka som drev på denna utveckling och hur själva skiftet förlöpte.
Invandring eller lokal utveckling Under efterkrigstiden var det modernt inom arkeologin att söka efter lokala former av utveckling. Sådana tankar blev också vanliga i Sverige. Ett exempel är Kristina Jennberts doktorsavhandling Den produktiva gåvan. Nyare genetiska studier har dock visat att jordbruket kom med invandrande befolkningsgrupper som ca 4000 f.Kr. spreds snabbt över hela södra Skandinavien upp till Mellansverige och sydvästra Norge. Den ökande befolkningen skapade förutsättningar för nya samhällsorganisationer i stammar och hövdingadömen. Gruppernas stora befolkning gav underlag för nya religiösa idéer som tog sig uttryck i byggande av megalitgravar och stora samlingsplatser; ett av de mest kända exemplen är Stonehenge i England som uppfördes under neolitikum.
Neolitikum följer i Europa på mesolitikum medan perioden följer direkt på paleolitikum, där jordbruket introducerades i bördiga halvmånen. Övergången till jordbruk är en av de allra mest omvälvande förändringarna i människans historia. Den centrala förändringen är att man börjar odla grödor. Med odlandet följde domesticerande av djur och uppfödande av boskap. Detta skedde på olika platser och världsdelar, oberoende av varandra, med början för ungefär sedan. Från sina ursprungliga platser har de nya metoderna spritt sig till resten av mänskligheten genom diffusion eller folkförflyttningar.
Den neolitiska revolutionen Den neolitiska revolutionen är ett begrepp som den australiske arkeologen Gordon Childe myntade på 1930-talet för samhällsförvandlingen från jägar- och samlarsamhället till ett samhälle där människorna i huvudsak försörjer sig genom jordbruk och djurhållning. Detta är också den förändring som markerar övergången mellan äldre och yngre stenåldern. De äldsta spåren av sädesodling och djurhållning är cirka 11000 gamla. Jordbruket uppkom i Sydvästasien (bördiga halvmånen), men en självständig utveckling mot jordbruk ägde också rum i Mellanamerika och Kina. Jordbruket spred sig sedan på 7000 år till Norden. Uttrycket "den neolitiska revolutionen" syftar på den stora effekt denna förändring hade på de samhällens organisation som började odla istället för att leva som jägare och samlare.
Teorier om neolitiseringen Det finns många förklaringsmodeller för övergången till jordbruk.
Oasteorin och andra Raphael Pumpelly framlade i sin redogörelse för utgrävningarna av fyndplatsen Anau i ryska Turkestan 1904 den så kallade uttorknings- eller oasteorin, för att förklara livsmedelsproduktionens uppkomst (Explorations in Turkestan, 1908). Han hävdade att när Främre Orienten blev mycket torrare efter den senaste istiden tvingades jägar- och samlarfolken där att samlas kring de återstående vattenkällorna och "erövra nya försörjningsmöjligheter" genom att tämja vilda djur och börja odla växter. Den teorin skulle bli ytterst populär bland Gamla världens arkeologer under de följande årtiondena. Oasteorin har idag övergetts av forskningen.
Teorierna om neolitiseringen kan delas i två huvudgrupper, externa modeller och interna modeller. De externa gruppen omfattar ett dussintal med benämningar som Oasteorin (1908), Bergssluttningsteorin (1948,1960), Avlingförsvarsteorin (1963), Befolkningsteorien (1968), Yngre dryas-teorien (1992 + 1995), Årstidsteorien (1991) och Konkurrensteorien (1999). Dessa teorier är "externa" för att de pekar på yttre förhållanden, där till exempel klimatiska förändringar motiverade människorna att intensifiera sin matproduktion och husdjurshållning.
Bergssluttningsteorin som föreslogs av Robert Braidwood 1948, föreslog att jordbruket började på bergsluttningar i Taurusbergen och Zagrosbergen, och att jordbruket utvecklade sig från intensiv insamling av vilda sädesväxter i området. Gilleteorin föreslogs av Brian Hayden, att jordbruket introduktion drevs av framhävande av makt, för att hålla stora gillen och fester för att utöva dominans. Det innebar att man samlade samman stora kvantiteter av mat, vilket gynnade jordbruksproduktion. Hayden menade alltså att social hierarki kom före jordbruket. Befolkningsteorin föreslogs av den amerikanske geografen Carl Sauer, och förändrades lite av Lewis Binford och Kent Flannery. Teorin ledde från en ökande fastboende befolkning som växer i storlek till att sätta press på avkastningen i den lokala miljön, och det fordrades mer mat än vad som kan samlas in. Olika sociala och ekonomiska faktorer bidrog sedan till främja behovet av matproduktion. Avlingförsvarsteorin förespråkades av forskarna Frederik Zeuner och David Rindos. Den går ut på att jordbruk var en evolutionär anpassning av växter och människor. Domesticeringen började med att befolkningen skyddade bestämda vilda växter mot betande vilda djur, och det ledde till specialisering av platser och därefter tämjning och domesticering av både växtarter och sedan av husdjur.
Yngre Dryas-teorin. Arkeologerna A. M. T. Moore och G. C. Hillman (1992), med bidrag från Ofer Bar-Yosef och R. H. Meadow (1995) pekar på, att det varma klimatet vid starten av Holocen ledde till en spridning av vitala djur- och växtarter norrut i den fruktbara halvmånen. Vid det följande torra och kalla klimatet under Yngre Dryas inträffade en födokris, som tvingade den större befolkningen till att intensifiera husdjurshållning och odling.
Årstidsteorin. Arkeologerna J. McCorriston och F. Hole (1991) menade, att under Yngre Dryas uppstod större årstidsvariationer än tidigare, och att varmare, mera torra somrar främjade spridningen av sädesslag in i området med begynnande bybosättningar och ett betydande befolkningstryck.
Konkurrensteorin. Melinda Zeder (1999) menade, att de nya växtarter som spriddes tidigt i Holocen, blev skördade av både människor och djur, och att denna ökade kontakt med växtätande djurarter förde till en gradvis process mot domesticering.
Interna teorier De interna modellerna ger förklaringar som tar fasta på det mänskliga samhällets inre utveckling. Andra förklaringar kan vara av social art, eftersom jordbrukande samhällen medför en annan organisation som ofta ger en utpräglad hierarkisk skiktning.
Trevor Watkins vid Universitetet i Edinburgh visar att utbredd odling av säd i större delar av Den bördiga halvmånen uppstår först omkring 8 800 f.Kr. I så fall startade den intensivare odlingen först efter yngre dryas, kanske på grund av befolkningstryck eller andra sociala orsaker.
Dessa fakta gynnar "interna teorier" för skiftet till jordbruk och husdjurshållning, där man fokuserar mer på människans aktiva roll, och mindre på externa faktorer utanför människans kontroll. Det är nu väl dokumenterat att bofast befolkning och byar kom före jordbruket. Eynan i Israel och Hallan Çemi och Göbekli Tepe i Turkiet är bara tre av många föragrikulturella byar. Flera byar uppstod utan kultiveringsjordbruk.
Social mobiliseringsteori: Klaus Schmidt, som arbetat vid Göbekli Tepemenar att de stora kollektiva arbeten som ligger bakom monumentbygget i denna för-jordbruksbyn, kan ha stimulerat överskottsproduktion i omkringliggande byar genom intensifierat jordbruk för att möjliggöra den mobilisering av arbetskraft som ligger bakom. Gillesteorin (1995): Arkeologen Brian Hayden tolkar fynden i Göbekli Tepe med gillesteorin för framväxten av jordbruk i den bördiga halvmånen. Han menar att hierarki och samhällsmakt kom före jordbruket, och att ökande social konkurrens mellan tätare befolkade grupper av jägare, och mer fokus på gåvor och gengåvor, som kom att accelerera denna utveckling vid överskottsproduktion genom lantbruk
Konsekvenser När väl odlandet hade kommit igång, förändrades de odlade växternas genetiska egenskaper. Detta medförde att de till exempel fick högre energiinnehåll. De första grödor som domesticerades på detta sätt var spannmål. Växter som hade oönskade egenskaper som obehaglig smak eller små frön klarade sig sämre i den nya situationen, där människor i hög grad påverkade växternas förutsättningar.
När de tidiga odlarna hade lärt sig tekniken väl och fått bra grödor, fick de ett överskott som behövde lagras. Det nomadiska livet de hade tidigare gjorde att det var svårt att lagra mat. Kombinationen av bofast livsstil och spannmål som basföda gjorde lagring av mat möjlig. Med större tillgång på mat ökade befolkningen och specialisering i olika yrkeskategorier blev möjlig. Detta ledde i sin tur till ytterligare utveckling av avancerad teknik.