miniatyr|Ymer diar Audhumbla av Nicolai Abildgaard, cirka 1777. Nordisk mytologi innehåller en skapelsemyt.
I Snorres Edda och Ynglingasagan har Snorre Sturlason samlat och tolkat myterna utifrån de berättelser han hittade i den isländska poesin, särskilt i den äldre Eddan. Därför kannske inte hans version helt återger den ursprungliga hedniska uppfattningen, men utgör ändå en ovärderlig nyckel till att förstå denna.
Enligt Snorre fanns före världens skapelse ett svalg - eller tomrum - som kallades Ginnungagap. Först uppstod i världen Muspelheim (Muspelhem) i söder, som är en värld av ljus, eld och hetta och där jätten Surt vaktar gränsen med sitt flammande svärd. Sedan uppstod Nifelheim (Nivelhem) i norr, köldens och isens värld. Där låg brunnen Hvergelme, varifrån elva (eller tolv) namngivna floder strömmar. Dessa kallas Elivågor och deras bitande kalla vatten hårdnar längre från källan till is och fyller norra Ginnungagap med rimfrost.
Då hettan från Muspelheim mötte rimfrosten från Nifelheim så att isen började smälta, uppstod jätten Ymer eller Aurgelmer. Medan Ymer sov började han svettas, och från detta växte en man och en kvinna fram från hans vänstra armhåla, rimtursarna, och hans fötter fick tillsammans en son. Därpå uppstod av rimfrostens droppar kon Audhumbla (Ödhumla), och fyra mjölkfloder rann ur hennes spenar som mat och näring till Ymer. Själv fickAudhumbla näring genom att slicka de salta isblocken. Första dagen kom en mans hår ur blocken, andra dagen en mans huvud och tredje dagen hela mannen, som hette Bure. Han fick sonen Bor, som äktade Bestla, jätten Böltorns dotter, och de fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Bors söner dräpte Ymer, och i hans blod dränktes nästan alla rimtursar. Endast Bergelmer och hans hustru överlevde genom att gömma sig ombord på en urholkad stock. Från dem säga hela rimtursarnas släkte sedan härstamma.
Bors söner, som ansågs vara gudar, bar Ymer till mitt i Ginnungagap för att skapa världen. Av Ymers skapades Jorden; blodet blev hav och vatten, köttet blev jord, benen blev berg, och tänderna samt benflisor blev det stenar. Av huvudskålen gjorde de himlen och satte upp den över jorden med fyra hörn, och under vardera hörnet ställde de en dvärg för att hålla den uppe: Austre (Östre), Vestre (Västre), Nordre och Sudre (Södre). Gnistor från Muspelheim sattes på himlen som sol, måne och stjärnor. Omkring jorden låg det djupa havet, och längs stranden fick jättarna bo. Innanför denna skapade gudarna borgen Midgård av Ymers ögonbryn för att skydda människorna mot jättarna. Av hans hjärna gjorde de moln.
Då Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd och skapade de första människor av dessa. Den ene gav ande och liv, den andre förstånd och rörelse, den tredje utseende, mål, hörsel och syn (Völuspa säger: ande gav Oden, förnuft gav Höner, Lodur vätska och god färg). Mannen hette Ask och kvinnan Embla (Emla), och av dem föddes människosläktet, som skyddades av Midgård. Därpå gjorde de borgen Asgård (Åsgård) mitt i världen, och där bodde gudarna och deras ätter. Mitt i Asgård låg Idavallen, och där gjorde gudarna ett tempel kallat Gladsheim (Glanshem), där i finns deras tolv sittplatser. Gudinnorna hade sin egen byggnad, Vingolf. De tillverkade mycket av guld, sten och trä, tills guldåldern avbröts av att de tre nornorna kom från Jotunheim (Jättehem). Då satte sig gudarna till doms och gav förstånd och mänsklig gestalt åt dvärgarna, som fått liv som maskar i Ymers kött. De bor i jorden och i stenar.
Se även Ginnungagap Muspelheim Nifelheim Liv och Livtrasir
Kategori:Nordisk mytologi