Tonande dental frikativa, tonande dentalspirant, tonande läspljud, tonande th-ljud, frikativt d eller edh är ett konsonantiskt språkljud. Det är exempelvis begynnelseljudet i engelskans this (tonande th-ljud) medan det lika stavade ljudet i thick istället är ett tonlöst dito (tonlöst th-ljud). Tonande jämte tonlöst betyder här att stämbanden används i ljudet.

I Nordisk ortografi skrivs det historiskt som digrafen dh med latinska bokstäver (jämte th för tonlöst läspljud), i isländska, färöiska och älvdalska som ð (äldre stunget d), och i nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska med đ (yngre stunget d), eller med ђ i kyrillisk skoltsamiska. I IPA tecknas det som (unicode‐kodpunkt: U+00F0, LATIN SMALL LETTER ETH).

Egenskaper Egenskaper hos den tonande dentala frikativan: Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten. Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton. Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder. Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.

Digrafen dh Digrafen dh är det traditionella sättet att skriva ut frikativt d med det vanliga latinska alfabetet. Det används i det albanska alfabetet, swahiliska alfabetet och ortografin i det återupplivade korniska alfabetet. Det har använts i den yngre fornsvenskan och äldre nysvenskan och kan än förekomma arkaiskt, även om det i standardsvenska bara uttalas som vanligt d idag.

De första exemplen på den här digrafen är från Strasbourg-ederna, den tidigaste franska texten, där den betecknar samma ljud. Edward Lhuyd krediteras för att ha introducerat digrafen till kornisk ortografi 1707 i sin Archaeologia Britannica. I tidig traditionell korniska användes ⟨Ȝ⟩ (yogh), och senare ⟨th⟩, för detta ändamål. I irisk ortografi representerar den den uttryckta frikativt g /ɣ/ eller palatal approximanten /j/.

Förekomst Den tonande dentala frikativan återfinns i flera språk.

På engelska skrivs den som th (i bl.a. "this" och "that") (se även θ), på walesiska som dd och på albanska som dh.

Nordiska språk I nordiskan har lästljud funnits sedan urgermanskan och skrevs redan under århundradena efter Kristus med runan ᚦ (, , ”törn”). Belägg för tonande läspljud finns från äldre fornnordiska eller tidigare. Tydliga exempel kan härledas utifrån runskriftens grammatik. Som exempel stavades ordet ”gud” likadant i urnordiskan, med äldre runor ᚷᚢᛞ (GUD). Vid övergången till yngre runor runt slutet av 700-talet skrotades d-runan och ljudvärdet /d/ överfördes då istället sekundärt på t-runan, men istället för att se gud nystavas med yngre runor som 'GUT' syns istället stavningen 'GUÞ', vilket anger att läsp-runan ᚦ torde kunnat göra ett tonande dh-ljud (gudh), även om tonlöst ljud var huvudvärdet. När stungna runor kom under 1000-talet kunde runan ᚦ förses med en diakritisk prick, så kallat sting, för att ange att den bär sitt sekundära tonande ljudvärde: ᚧ, även om denna form förblev ovanlig.

Då latinska alfabetet saknade en bokstav för läspljud introducerades runan ᚦ sedermera under vikingatiden som en bokstav i fornengelskan: þ, vilken senare inlånades till fornnordiskan när latinsk skrift introducerades. Bokstaven þ bär huvudsakligen ett tonlöst läspljud men särskilt i fornsvenskan användes den för både tonlöst (th) och tonande (dh) läspljud. För tonande läspljud användes i fornvästnordiskan (Norge, Island) och i fornengelskan istället ett d med ett diakritiskt streck igenom sig, i nordiskan kallat sting: Ðð (stunget d). Den senare förekommer överlag inte i fornsvenskan och omkring 1400-talet skrotas bokstaven þ och ersätts med digraferna th och dh för tonlöst respektive tonande läspljud, vilket senare försvinner i rikssvenskan under renässansen.

I isländskan överlevde både þ och ð som bokstäver. Eftersom den senare bygger på ett medeltida d kom tryckerier sedermera att trycka dess gemena form som ett modernt d med vågrätt sting av tekniska skäl: đ. Denna förblev vanlig i tryck fram tills början av 1900-talet. När färöiskan, som likt isländskan har bevarat språkdrag från fornnordiskan, fick egen ortografi under 1800-talet baserades denna tungt på isländsk förebild och antog därmed även þ och ð för läspljud. Detta mönster följdes även av älvdalskans ortografi, ett svenskt dialekspråk som bevarat fornnordiska språkdrag. Förutom i älvdalska förekommer frikativt d i flera andra svenska dialekter. I danskan är ljudet allofon till det vanliga d-ljudet.

Samiska språk mini|Rasmus Rasks samiska ortografi i Ræsonneret lappisk sproglære (”Resonerad lappsk språklära”) 1832 med bokstaven đ för ljudvärdet edh (tonande dental frikativa, ) och ŧ för ljudvärdet eth (tonlös dental frikativa, ). Utöver nordiska språk förekommer både tonlöst och tonande läspljud även i flera samiska språk, särskilt nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Ortografin för dessa bygger till stor del på danske språkvetaren Rasmus Rasks samiska ortografi från 1832, utgiven i Ræsonneret Lappisk sproglære (”Resonerad lappsk språklära”) vilken använder den yngre formen av stunget d, đ, för att teckna tonande läspljud (för tonlöst läspljud används stunget t ŧ). Skoltsamiska, som talas på Kolahalvön i Ryssland, har även en äldre ortografi på kyrilliska, där tonande läspljud tecknas med ђ.

Skrivtecken ᚦ (turs, törn) – äldre runor, anglofrisiska runor, yngre runor, medeltida runor ᚧ (stungen turs) – stungna runor, medeltida runor ð (stunget d) – inom isländska, färöiska, älvdalska; äldre: fornengelska, fornnordiska đ (stunget d) – inom nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska þ (turs, törn) – inom fornsvenska (även för tonlöst läspljud) dh (jämte 'th' för tonlöst läspljud) – arkaisk nordiska; äldre yngre fornsvenska, äldre nysvenska ђ – kyrillisk translitteration, skoltsamiska

Se även Tonlös dental frikativa

Anmärkningar

Källor

Kategori:Fonetik Kategori:Konsonantljud