Osmanska riket (osmanska: دولتِ عَليه عُثمانيه/Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye), ibland kallat Ottomanska riket, var ett turkiskt imperium och en monarki i Västasien, Nordafrika och Balkanhalvön som existerade under åren 1299–1923.
Det bildades av turkiska stammar i Anatolien (Mindre Asien) i slutet av 1200-talet och bestod till 1922 när riket ersattes av den nuvarande republiken Turkiet och en rad nya självständiga stater på det osmanska territoriet.
Riket hade en särskild storhetstid under 1400- och 1500-talen. Dess flottor behärskade såväl Medelhavet som Svarta havet (som tidvis var helt omslutet av Osmanska riket) och Kaspiska havet. Rikets stormaktsstatus befästes genom dess erövring av Konstantinopel år 1453, en händelse som innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia.
När riket var som störst omfattade det Anatolien och stora delar av sydöstra Europa fram till Wien, däribland Balkan och det som senare blev Ungern, Grekland och delar av Ukraina. I Mellanöstern sträckte sig riket över nuvarande Irak, Syrien, Jordanien, Libanon, Israel, Palestina,Egypten och västerut i Nordafrika bort till Algeriet, samt stora delar av den arabiska halvön.
Kulturen i det Osmanska riket var kosmopolitisk med en stark prägel av persisk kultur (kalligrafi, miniatyrmåleri, poesi, historieskrivning, hovceremoniel, etc.).
Namnet Osmanska riket kommer från rikets förste härskare sultan Osman I och den dynasti som Osman grundade.
Namn Både benämningen Osmanska riket och den på svenska alternativa benämningen Ottomanska riket kommer sig av olika sätt att stava och uttala namnet på dynastigrundaren Osman I (arabiska: `Uthmān).Store norske leksikon (2005–2007). Förr kallades det i Sverige dock oftast Turkiska riket (eller enbart Turkiet), men detta undviks numera för att inte förväxla Osmanska riket med dagens Turkiet samt för att markera att Osmanska rikets och Turkiets territorier skiljer sig åt.
Historia
Grundandet av riket Från början var osmanerna - som de senare skulle kallas - ledare för turkiskspråkiga islamiska krigare kända som ghazi, vilka främst stred mot det kristna Bysantinska riket som var på nedgång. Förfäderna till Osman I, grundaren till Osmanska riket, kom från Kayı-stammen. Kayı hade invandrat till Anatolien tillsammans med turkmeniska oghuziska nomader. Oghuzerna, som ursprungligen kom från Centralasien, etablerade den seldjukiska dynastin i Iran och Mesopotamien i mitten av 1000-talet. Oghuzerna fick särskilt efter slaget vid Manzikert 1071 överhanden mot bysantinska riket och under 1100-talet tog de över allt fler områden i östra och centrala Anatolien.
Ghazierna i Anatolien stred inledningsvis mot Bysans, men under 1200-talet dök även Mongolväldet upp som ett hot. Efter att mongolerna i slutet av 1200-talet hade grundat Ilkhanatet i Iran och Mesopotamien anföll man stater i Anatolien vilket innebar slutet på seldjukernas styre. Mongolerna lade under sig stora delar av östra Anatolien, och i övriga delar av Anatolien dök det upp mindre turkmeniska furstendömen. Ett av dem styrdes av Osman, som inom kort skulle grunda osmanska riket.
Efter att mongolerna slutligen besegrat seldjukerna 1293 blev Osman bej (furste) över ett gränsområde motsvarande det bysantinska landskapet Bithynien i nordvästra Anatolien, runt staden Bursa. År 1299 grundades det osmanska riket som det osmanska sultanatet med Osman I som ledare.
Expansion i Europa, Asien och Afrika Under Osman I inleddes ett krig mot det bysantinska riket, där osmanerna gradvis utökade sitt territorium. Osman I:s styre avslutades med belägringen av Bursa 1326, där Osman avled innan Bursa erövrades av de turkiska styrkorna.
Efter Osmans död överväldigade hans efterträdare bysantinska riket och erövrade stora delar av Anatolien, samt tog över territorier i Europa. Mot slutet av 1300-talet hade man även införlivat Balkanhalvön till det osmanska väldet. Den osmanska expansionen mötte motstånd från europeiskt och kristet håll och de båda sidorna drabbade samman militärt. Särskilt kända är slaget på Trastfältet 1389 och slaget vid Nikopolis 1396, där de europeiska styrkorna förlorade båda slagen.
Österut mötte turkarna betydligt hårdare motstånd från timuriderna under ledning av Timur Lenk. En konflikt om herraväldet över en del av Anatolien ledde till att osmanska styrkor drabbade samman med Timurs armé i närheten av Ankara 1402. Den osmanska militären besegrades och sultan Beyazit I tillfångatogs.
Under 1400-, 1500-, och 1600-talen fortsatte expansionen varvid ytterligare stora landområden i Europa, Arabien, Asien och Afrika fogades till Osmanska riket. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Fatih. Konstantinopels fall betydde att Osmanska rikets plats som stormakt definitivt var säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som mest betydelsefullt och det hade sin absoluta höjdpunkt under sultanen Süleyman Al Qanuni på 1500-talet. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.
Fram till 1500-talet var majoriteten av invånarna i det Osmanska riket kristna, men med erövringen av arabvärlden och nordafrika i början på 1500-talet så ändrades demografin så att majoriteten av invånarna var muslimer. Förutom kristna och muslimer fanns i Osmanska riket också ett stort antal judar.
Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer som t.ex. Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Detta stora rike med alla dess olika religioner och trosinriktningar, alla olika etniska tillhörigheter och vitt skilda seder och bruk styrdes från rikets och Europas största stad: Konstantinopel, eller Istanbul som staden numera heter.
Slaget om Wien år 1683, där osmanerna i ett försök att inta den österrikiska huvudstaden slogs tillbaka av en polsk-tysk armé, satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.
Riket försvagas Ännu under större delen av 1700-talet var Osmanska riket med dess enorma landarealer som sträckte sig över tre kontinenter en stormakt att räkna med, men mot slutet av 1700-talet påbörjades rikets gradvisa tillbakagång. Med upptäckten av sjövägen mellan Europa och Indien minskade successivt handeln via sidenvägen som varit en stor inkomstkälla för Osmanska riket. Upprepade krig med ett allt aggressivare och mäktigare Ryssland och ett allt starkare Västeuropa tillsammans med ökad korruption och en alltmer föråldrad militär bidrog till tillbakagången.
Under 1800-talet och början på 1900-talet tilltog problemen då riket samtidigt både utsattes för ständiga angrepp från yttre fiender och uppror inom rikets gränser. Från Västeuropa och Ryssland spreds till det Osmanska riket nya idéer om etnisk och nationell tillhörighet vilket orsakade stora problem i det multikulturella och multietniska Osmanska riket. Återkommande uppror och resningar, ofta initierade och understödda av yttre makter, drabbade riket. Stora landområden förlorades dels till nya stormakter som Österrike-Ungern och Ryssland, dels till folk inom Osmanska riket som i den nya tidens nationalistiska anda gjorde uppror och bildade självständiga stater. På detta sätt uppstod till exempel Grekland, Rumänien, Serbien och Bulgarien. Besittningarna i norra Afrika annekterades i huvudsak av Storbritannien (Egypten, Anglo-egyptiska Sudan) och Italien (Libyen). Se också rumänska frihetskriget.miniatyr|höger|300px|Osmanska riket och dess provinser i början av 1900-talet. Istanbul-provinsen är markerad med röd färg.
År 1908 genomfördes en revolution av de s.k. ungturkarna. Ungturkarna bestod främst av västligt orienterade sekulära grupper, turkiska nationalister, studenter och officerare, samt andra som gav sultanen skulden för det kaotiska tillståndet i imperiet. Syftet med revolutionen var att återinsätta det osmanska parlamentet, vilket hade upplösts av sultanen Abdul Hamid II 1878, samt att reformera och modernisera riket. Sultan Abdul Hamid II tvingades abdikera till förmån för Mehmet V. Det efterföljande försöket att avskaffa monarkins institutioner och administration för att ersätta dem med konstitutionella institutioner och ett valsystem var dock inte lika enkelt eller så oblodigt som själva regimskiftet. Revolutionen betecknas som en milstolpe i upplösningen av Osmanska imperiet. Samtidigt fortsatte imperiet att splittras under trycket av nationalistiska revolter och ständigt nya krig.
Under de båda Balkankrigen 1912-1913 utkämpades blodiga strider då Bulgarien, Grekland, Serbien och Montenegro gemensamt anföll Osmanska riket varvid stora landområden på Balkan och nästan samtliga öar i östra Medelhavet förlorades.
Under första världskriget angreps Osmanska riket på flera fronter av bland annat Storbritannien, Frankrike och Italien varvid stora landområden i Arabien och Mellanöstern gick förlorade. I ett samlat angrepp bestående av arméer och flottstyrkor från bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland försökte man även inta rikets huvudstad Istanbul men slogs tillbaka av den osmanska armén under ledning av generalen Mustafa Kemal i det beryktade slaget vid Gallipoli.
För att få hjälp med försvaret mot arvfienden Ryssland hade Osmanska riket vid första världskrigets utbrott ingått en försvarspakt med Tyskland. Då Tyskland tvingades kapitulera valde det styrande skiktet i Osmanska riket, för att undvika ett samlat angrepp från Ententen (1:a världskrigets segrare Storbritannien, Frankrike, Ryssland), att också kapitulera. Den ungturkiska ledningen avgick och sultanen tvingades underteckna hårda kapitulationsvillkor som bland annat innebar en uppstyckning av de kvarvarande delarna av Osmanska riket där Storbritannien, Frankrike, Italien, Armenien och Grekland fick var sina delar.
En turkisk nationalistisk revolution med den segerrike generalen Mustafa Kemal i spetsen motsatte sig dock det osmanska styret och Ententens kapitulationsvillkor samt uppstyckning av riket. Efter ett framgångsrikt krig mot Grekland återerövrades stora delar av de områden i Anatolien som hade förlorats (däribland İzmir och västra Armenien). Nya förhandlingar under ledning av Mustafa Kemal inleddes med segrarna från första världskriget varvid dessa tvingades ge upp samtliga territoriella anspråk. Vid de nya förhandlingarna fastställdes i stort sett de gränser som utgör dagens Turkiet. Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, och dess förste president blev Mustafa Kemal som senare erhöll hederstiteln Ataturk ("turkarnas fader".
Styrelse miniatyr|höger|300px|Etniska grupper i nuvarande östra Turkiet år 1912.
Riket styrdes av sultanen, en manlig medlem av den osmanska dynastin, vars titel och makt som enväldig härskare gick i arv inom dynastin, dock inte alltid från far till äldste son; blodiga tronstrider emellan en avliden sultans söner var vanliga och det hände även att sultaner avsattes.
Under sultanen i rikets styrelse fanns divanen, en regering bestående av vesirer under ledning av storvesiren, som formellt fungerade som rådgivare och verkställare av sultanens order, men som periodvis hade stor egen makt och inflytande över rikets affärer. Från 1500-talets början, med erövringen av de heliga städerna Mekka och Medina, antog sultanerna också den religiösa titeln kalif, alla världens muslimers andliga överhuvud. Sultanen ansågs då vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad. Osmanernas långvariga kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem stärkte rikets ställning som den ledande muslimska statsbildningen.