miniatyr|upright=1.5|Stora Bollhuset vid Slottsbacken kring 1780-talet. Byggnader från vänster: Tessinska palatset, Stora Bollhuset (med rött tegeltak), Storkyrkan och Stockholms slott. Teckning av Martin Rudolf Heland.
Stora Bollhuset var en byggnad i Gamla stan i Stockholm. Det var ett enkelt stenhus med tegeltak som låg i en då inhägnad kunglig trädgård på södra sidan av nuvarande Slottsbacken. Byggnaden, som uppfördes 1627 och revs efter säsongen 1792–1793, var från början en idrottslokal för bollspel (därav namnet) och användes tidigt som tillfällig teaterlokal. Bollhuset inreddes till riktig teater 1699 och revs 1793. Det kallades också Gamla BollhusetGunilla Dahlberg: Komediantteatern i 1600-talets Stockholm (1992) och Bollhusteatern.
Stora Bollhuset användes till en början enbart för bollspel, men från omkring år 1660 spelades även teater där.Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947 Byggnaden representerar en rad viktiga händelser i Sveriges teaterhistoria, och flera viktiga institutioner har inrymts inom dess väggar under historiens lopp. Där öppnades Sveriges kanske första teater 1667, där fanns landets första nationalscen 1737–1754 och där gavs den första operaföreställningen i Sverige den 18 januari 1773. Både Operan (1773), Dramaten (1788) och Kungliga Baletten (1773) hade ursprungligen sina lokaler där. Även Stockholms franska teater fanns där 1783–1792. Den beskrivs som en vitmenad byggnad med valmtak, stor men enkel. Idag har Finska församlingen i Stockholm sedan 1725 sin kyrka i Lilla bollhuset som uppfördes bakom och söder om det stora mellan åren 1648 och 1653.
Stora Bollhuset under dess äldsta tid mini|Stora Bollhuset syns på krönet av Slottsbacken strax vänster om slottet Tre Kronor, cirka 1650. Från gravyr av Wolfgang Hartmann. thumb|Affisch Bollhusteatern miniatyr|"Kongl. Bohlhuset eller Commedianthuset" på tomtkartan för kvarteret Europa år 1700. thumb|Bollhusteatern, planritning. thumb|Stora (2) och Lilla Bollhuset (3), 1771. Stora Bollhuset uppfördes av kronan år 1627. Det användes ursprungligen för en bollsport, jeu de paume, som då var mycket populär vid de europeiska hoven, och det användes främst av hovet. När ett nytt bollhus uppfördes 1648–1653, började byggnaden kallas Stora Bollhuset eller Gamla Bollhuset, medan det nya bollhuset kallades Lilla Bollhuset eller Nya Bollhuset. År 1663 förpantades Stora Bollhuset till den franske köpmannen Charles Boit (far till Charles Boit), och efter dennes död 1679 övertog hans änka bollhusrättigheterna. Stora Bollhuset övertogs återigen av kronan när bollhusrättigheterna avskaffades inför ankomsten av det franska teatersällskapet år 1699.
Stora Bollhuset började vid okänd tidpunkt tjänstgöra som lokal för de resande teatersällskap som gästade Stockholm under 1600-talet. Eftersom bollhus var byggda med åskådargallerier runt en arena, var det vanligt för resande teatersällskap i Europa att använda dem som tillfälliga scener. Det finns vissa svårigheter att klarlägga teaterverksamheten i Stora Bollhuset under 1600-talet, eftersom Stockholm hade två bollhus och både Lilla och Stora Bollhuset användes av teatersällskapen i Stockholm. Dessutom används också en tredje byggnad, Lejonkulan, även den ofta som scen av teatersällskapen i Stockholm vid samma tidpunkt. Lilla Bollhuset användes bevisligen som teaterlokal från 1662 och framåt, medan Lejonkulan användes som teater från år 1667. Den första säkert bekräftade föreställningen i Stora Bollhuset ägde rum den 29 oktober 1684, då ett oidentifierat teatersällskap enligt ett programtryck uppförde pjäsen Disa av Johannes Messenius.
När Lejonkulan revs 1689, reserverades Stora Bollhuset för Dän Swänska Theatren fram till 1691. Det var Sveriges första svenskspråkiga teater. Under den tiden bör övriga teatersällskap ha hänvisats till Lilla Bollhuset. Under 1690-talet uppträdde ett oidentifierat kursachsiskt sällskap i Stora Bollhuset. Bland de teatersällskap som besökte Stockholm under denna tid fanns Johann Christoffer Loner (som också uppträdde i Estland) 1662–1664 och 1668–1669, Johann August Ulich 1668 och 1696–1697, David Müllstreich 1686–1687 och 1691, Sebastiano di Scio, (aktiv vid hovet i Hannover) 1688–1689 och 1695–1696. För dessa bör Lejonkulans teater ha varit stängd efter 1686 och Stora Bollhuset under 1689–1691, medan Lilla Bollhuset var tillgängligt hela perioden: efter 1691 kan båda bollhusen ha använts.
Föreställningarna av de utländska sällskapen hölls uppenbarligen ibland också för allmänheten. Den kanske första gången detta skedde var år 1684. Språkproblemen gjorde dock att teatern främst gynnades av dem som hade lärt sig främmande språk. Ett talande exempel är att den utländska trupp som tycks ha varit mest populär bland allmänheten, den tyska truppen på 1730-talet, som var mycket flitig med många föreställningar under sin tid där, beskrivs nästan som en cirkustrupp med pantomim, akrobatik och visuella effekter i sitt skådespel snarare än tal.
Stora Bollhuset övertogs återigen av kronan när bollhusrättigheterna för Charles Boits änka drogs in 1699. Detta skedde inför ankomsten av det franska teatersällskap som hade engagerats samma år, och som i sitt kontrakt erbjöds en teaterlokal. Samma år inreddes Stora Bollhuset permanent till teater.
Den första nationalteatern: Kungliga Svenska Skådeplatsen
Under det stora nordiska kriget hade alla teaterverksamhet upphört i Stockholm, då inget teatersällskap såvitt är känt hade varit verksamt i Sverige sedan 1706. Efter freden 1721 kunde återigen utländska teatersällskap uppträda i Stockholm, där ännu ingen inhemsk teaterverksamhet fanns, och ett intresse för teater gav upphov till flera svenskspråkiga amatörteatersällskap under 1720- och 1730-talen.Tryggve Byström (1981). Svenska komedien 1737-1754. Borås: Centraltryckeriet AB. Bland dessa fanns Greve De la Gardies komedianter, en grupp adliga ungdomar som uppträdde för adeln. Amatörteatersällskapen skapade ett intresse för en inhemsk teater.
År 1737 hölls en svenskspråkig teaterföreställning, Tobiaspjäsen, som uppfördes på Fredrik I:s födelsedag av en grupp till namnet okända studenter. Föreställningen gjorde succé och väckte debatt om att grunda en inhemsk teater med svenska yrkesaktörer, som skulle tillfredsställa behovet av teater och samtidigt lösa problemet med dyra utländska teatersällskap. Ständerna godkände förslaget om upprättandet av en nationalscen i Stockholm, och samma år invigdes teatern Kungliga svenska skådeplatsen på Stora Bollhuset av den första pionjärtruppen av svenska yrkesaktörer, som kallade sig Svenska Komedien. Teatern invigdes med pjäsen Svenska Sprätthöken av Carl Gyllenborg, som brukar räknas som den första svenskspråkiga komedin. Teatern var först statlig, men från 1740 och framåt drevs den av skådespelarna själva. Den var stängd åren 1738–1739 och under landssorgen efter Ulrika Eleonora 1741–1743.
Kungliga svenska skådeplatsen var Sveriges första nationalscen, och den första teater i Sverige där drama, opera och balett uppfördes offentligt av inhemska yrkesartister. Uppgifter om dess verksamhet är ofullständig, men det är dokumenterat att teatern inte endast uppförde drama, utan också opera, balett och annan form av underhållning. Under år 1738 framfördes till exempel pausvisor av en "ung gosse" med vacker röst, och en aktör utklädd till Pierrot dansade "en wig dans" mellan akterna: under pjäsen Drottning Disa uppfördes musik av en orkester på 25 personer, samt balettkomedin Le bourgeois gentillhomme av Molière med tolv stora baletter av 12 och 8 personer, och efter pjäsen Dårhuset år 1741 sjöng "vår lilla sångerska" en aria och en sex år gammal balettdansös dansade solo. Informationen om artisterna är ofta knapphändig, och många av skådespelarna, sångarna och framför allt dansarna är okända.
Kungliga svenska skådeplatsen var ingen liten teater: i det dåtida fortfarande lilla Stockholm inrymde det 800 platser. En renovering gjordes av byggnaden 1723 och 1732. Det beskrivs då som en rektangel av tegel med ett valmat sadeltak med ena långsidan mot Slottsbacken. Salongen var halvelliptiskt formad med parterr, två rader och ett galleri ovanför. Parterren hade amfiteatraliskt ordnade sittplatser längst bak vilket kallades balkong, men de flesta var ståplatser. Raderna var indelade i loger med åtta platser, vilka sträckte sig ända in bakom rampen. Detta var vanligt på den tiden. Kungliga logen (från 1723 med egen ingång) låg vid norra sidans första rad. Scenen hade ett orkesterdike och låg vid den gavel som vette åt Storkyrkan. Det fanns annex längs utsidan av både norra och södra långväggen: omklädningsrum och trapphus låg i det norra annexet, magasin i det södra. Ovanpå låg en vind för maskineriet.
Franska teatern Du Londel Efter säsongen 1753–1754 överläts byggnaden på Sällskapet Du Londel, de franska teatersällskap som förstnämnda år hade engagerats av drottning Lovisa Ulrika.
Det franska teatersällskapet spelade offentligt i Stora Bollhuset i huvudstaden två gånger i veckan under vintrarna. De uppförde pjäser i fem akter med efterpjäser av Corneille, Racine och Molière, Diderot och Beaumarchais. De uppförde även sångspel och baletter. De höll en omvittnat hög konstnärlig nivå och höll sig uppdaterade med de senaste pjäserna från Paris.
Byggnaden var också platsen för offentliga maskeradbaler, vilka anordnades för skådespelartruppernas ekonomiska underhåll. Den första offentliga maskeraden hade hållits av den första franska truppen redan under Karl XII:s tid, år 1701. De var populära: en karneval år 1763 lockade 600 gäster och gav en vinst på 6000 plåtar.
Den andra nationalteatern: Operan och Dramaten
Först 1771 avskedades den franska truppen av Gustav III och en varaktig inhemsk teaterkultur kunde på allvar börja utvecklas i Sverige, med svenska skådespelare som uppträdde i Bollhuset. Gustav ville grunda inhemska yrkesgrupper inom de tre yrken, opera, teater och dans, som hittills varit reserverat för utlänningar, och som ett led i detta kulturprojekt grundade han Operan (1773), Kungliga Baletten (1773), Dramatens elevskola (1787) och Dramaten (1788), för opera, dans och drama. Alla dessa institutioner hade ursprungligen sina lokaler i Stora Bollhuset.
Den 19 januari 1772 annonserade några kvarvarande medlemmar av den franska truppen sina sista pjäser, opéra comiquerna Le Devin du Village och Le Fete de l'Amour i Allehanda, sedan stod byggnaden tom. Petter Stenborg bad då om att få uppföra en föreställning med sin trupp för den svenskspråkiga teaterns skull. Pjäsen ansågs dålig men blev trots det en succé för språkets skull, och Gustav bestämde sig då för att grunda en svenskspråkig scen. Redan 1772 författades också ett reglemente för Operan av Gustav själv, och 1773 grundades operan (dock inte med Stenborgs trupp). Inför invigningen 1773 målades väggarna i grågult, kungliga logen i blått och guld och övriga i rött, läktarbrösten i olika "ornamenter och collueurer" och taket till en himmel i vitt och guld.