Fitjars kommun (, uttalat (IPA) ) är en kommun i landskapet Sunnhordland i den södra delen av Vestland fylke i västra Norge. Största delen av kommunen ligger på ön Stord, där kommunen Stord ligger i söder och Fitjars kommun i norr. Utöver norra Stord är många öar ut mot Selbjørnsfjorden en del av Fitjars kommun. Kommunens centralort är tätorten Fitjar.
Fitjar blev egen kommun 1860. Från 1964 gränsar kommunen i syd och sydost till Stords kommun, i öster och norr till Tysnes kommun, i nordväst mot Austevolls kommun och i sydväst och söder mot Bømlo kommun. Före 1964 hörde även sydöstra delen av ön Selbjørn och Huftarøy till Fitjar. Fram till 1898 hette kommunen Fitje.
Fitjar var under en lång tid kungsgård och troligen hövdingasäte sedan bronsåldern. Idag är orten kanske mest känd för slaget på Fitjar. Sagospelet Kongen med Gullhjelmen eller Håkonarspelet är ett spel till minne av kung Håkon den gode och slaget. Vilket år slaget stod är osäkert, men man antar att det antingen hölls 959, 960 eller 961. I Håkonarparken, som ligger i Fitjar, finns en staty av Håkon den gode. Statyn uppfördes av bildhuggaren Anne Grimdalen och avtäcktes av Olav V 1961 under 1000-årsjubileet för slaget på Fitjar.
Tidigare har kommunen hört till dåvarande Hordaland fylke.
Etymologi Namnet Fitjar är ett gammalt gårdsnamn och är plural av det fornnordiska fit, som betyder strandäng.Oluf Rygh: Norske Gaardnavne. Från år 1500 skrevs det på olika sätt, till exempel Fiddie, Fidie, Fettie, Fittie, Fitte och Fitie, innan man gick tillbaka till det ursprungliga namnet Fitjar. Fitjar nämndes i Hávamál, där det skrevs Fitjungr. Fitjarnamnet nämndes även av Sigvat Skald i Bersøglisvísur (ungefär 1040) och Tord Sjåreksson i kvädet om Torolv Skolmson på 960-talet. Fitjar nämns även i sagorna Heimskringla, Fagrskinna, Flatöboken, Landnamsboken samt i Norges äldsta jordebok från medeltiden, Bjørgynjar Kalfskinn.
Namnet Stord härstammar från fornnordiska, och kan betyda den högresta.
Historia Äldre historia miniatyr|vänster|Kungsbrunnen på Fitjar. Detta var troligen brunnen som hörde till kungsgården på Fitjar. Området runt Fitjar har varit bebott sedan stenåldern. På den tiden låg havsytan 10-15 meter högre än i dag; havet gick in i Storavatnet och långt uppmed Fitjarelva. Det milda klimatet efter den senaste istiden gjorde att stora delar av området var täckta av skog, troligen mest arter av eksläktet, ask och lind. Området var rikt på vilt, kronhjort och vildsvin.Fitjar, Jacob Aaland (1933), sidan 23, "Fitjar i Hedensk Tid". Kapitlet är skrivet av dr. Johannes Bøe] Arkeologer anser att det har funnits bosättningar i Fitjar i 10 000 år, och många fynd av stenredskap har gjorts. De stammar som bodde i området var huvudsakligen nomader och var här bara i perioder åt gången. Vid Rimbareid har det dock hittats en hustomt från stenåldern under ett gravröse som undersöktes av arkeologen E. de Lange år 1906. Denna boplats är troligen från sen stenålder, men kan också vara från tidig bronsålder, då resterna visade på ett fyrkantigt hus, medan runda hus var vanligare på stenåldern.
Det var först under bronsåldern, omkring 1800-1600-talet f.Kr., som fasta bosättningar uppstod på Fitjar. Man hade ett primitivt jordbruk och de första gårdarna låg i sluttningarna från dagens Fitjar centrum till Rimbareid rakt söderut. Brons var den enda kända metallen man hade, och bronset fraktades huvudsakligen genom handel norrut i Europa från medelhavsområdet. Bronset var både dyrbart och sällsynt, men på Fitjar har det gjorts flera stora bronsfynd. I en myr på Kloster har man hittat en bronsyxa. Yxan räknas som ett av de finaste bronsfynden i Skandinavien, gjuten utan ett enda fel och dekorerad med eleganta mönster av spiraler, cirklar och tungformade figurer.Fitjar, Jacob Aaland (1933) Utöver detta har man funnit ett svärd av koppar och en kniv i ett gravröse på Rimsvarden ovanför Fitjar centrum. Gravröset är ungefär 30 meter i diameter och är ett av de största gravrösena i Hordaland. Enligt sägnen är det kung Rim som är begravd i gravröset, vilket också givit röset dess namn, Rimsvarden.Langenuen.com: Fottur på Fitjar . Omkring år 1790 öppnades graven, och man fann en stenhäll ovanpå en fyrkantig och fint murad gravkammare. I graven låg det en kniv och ett svärd av brons. Kniven har försvunnit, men svärdet finns på Historisk museum i Bergen. Stenhällen togs med till kyrkogården och användes som gravsten för en bonde från Rimbareid, 3000 år efter att den använts som gravsten på Rimsvarden . Det har även hittats flera andra gravrösen på Fitjar. Alla de storslagna fynden och gravrösena vittnar om att Fitjar troligen hade välbärgade storgårdar med hövdingätter redan på bronsåldern.
Under järnåldern byggdes flera gårdar och folkmängden växte, men det har gjorts mycket få fynd från den perioden.
Medeltiden Före slaget på Fitjar En gammal storätt på Fitjar var Fitjungsönerna. Hávamál, den äldsta sagoskriften i Norge, nämner bland annat hövdingarna i Fitjungr-ätten och att det var ett eget rike, men att Fitjungsönerna var mycket fattiga. Orsaken till fattigdomen var att Harald Hårfager tog Fitjungsönernas egendom och gjorde gården till kungsgård. Fitjarätten var troligen en av faktorerna bakom striden mot Harald Hårfager i slaget vid Hafrsfjord. Fitjungsönerna förlorade och gården övergick till Harald Hårfager och blev kungsgård. Detta skedde även med flera andra hövdingars och stormäns gårdar i Hordaland och Rogaland. Då Fitjarätten blev fråntagen all sin rikedom flyttade de flesta troligen till Island och anlade nya bosättningar där. Landnamsboken nämner att en av bosättarna, Önundr Breiðskeggr, slog sig ned mellan Hvilá och Reykjadalsá i Borgarfjörður på Island, och att han härstammade från Ulfr fitjumskeggi, alltså den skäggige från Fitjar. Landnamsboken nämner också fem ättled: Þorir hlamandi (omkring 890), sonen Ulfr fitjumskeggi (omkring 920), sonen Ulfarr (omkring 950), sonen Önundr breiðskeggr (omkring 980) och sonen Tungu-Oddr, som var hövding på Island omkring 1010. Alla dessa tillhörde Fitjungätten, och tillsammans med Gudingeätten på Huglo och Waringeätten på Varaldsøy måste de ha tillhört de rikaste ättena i Hordaland Fitjar, Jacob Aaland (1933), sidorna 62-83, "Fitjar i soga".
Både Heimskringla och Egilssagan nämner att Harald Hårfager periodvis bodde på Fitjar. Därifrån kunde han hålla uppsikt över sina argaste motståndare i landet, vilka höll till i Hordaland och Rogaland, utöver att Sørvestlandet var första platsen eventuella fiender skulle komma till från väst och sydväst. Det är inte otänkbart att det var här han mötte kvinnan Tora Mosterstang, som blev mor till Håkon den gode. Hennes namn tyder på att hon kom från Moster, en av granngårdarna till Fitjar . Även Håkon höll ofta till på kungsgården.
Slaget på Fitjar Håkon hade tidigare drivit sin bror Erik Blodyx ut ur landet, och medan han var på gästabud på kungsgården, cirka år 961, gick Eiriks söner, Eirikssønene, till attack i det som efteråt blivit känt som slaget på Fitjar, där Håkon sårades dödligt. Slaget ägde rum i området där kyrkan i dag står och mot väster till Skålevik, alldeles väster om själva centrum Fitjar, Jacob Aaland (1933), sid 62-83, "Fitjar i soga". Håkon lämnade Fitjar och gick i land på Håkonshella. Alldeles innan han dog bad han norrmännen om att godta Eiriksønene som Håkons efterkommande. Några av Håkons män tilläts begravas på Fitjar, även om det var brukligt att fienden skulle begravas så långt bort som möjligt från kungsgården. Kungen ägde en del av Fitjarøyane, och ön som låg längst bort var Risøya. Där kan man fortfarande se resterna av gravfältet. Kungens egna män begravdes närmare kungsgården, på Skumnes, där det restes stora stenar för de stupade .
Efter slaget på Fitjar miniatyr|Fitjar kyrka och området där kungsgården låg. Fitjar fortsatte vara kungsgård även efter att Håkon den gode dött, och det nämndes i sagorna att under Olav den heliges regeringstid var Erling Skjalgsson den mäktigaste mannen på Sørvestlandet. Han höll till på Jæren, var gift med Olav Tryggvasons syster och rådde över hela området från Lindesnes till Sogn. Olav II tyckte att Erling hade fått för mycket makt och kom inte sams med honom. Han förmådde därför Aslak, en av hans bästa vänner, att bosätta sig på kungsgården på Fitjar för att han skulle ta över makten i det området. Han fick namnet Aslak Fitjaskalle (som betyder "Fitjarbonde"). Aslak var också av storätt och var kusin till Erling Skjalgsson. Erling tyckte inte om att Aslak skulle ta över delar av området han rådde över. Olav kallade till slut båda till Tønsberg, där de enades om att Erling skulle få fortsätta som förr. Erling åkte hem till Jæren och Aslak hem till Fitjar. Förhållandet mellan Erling och kung Olav var däremot konfliktfyllt, och då Olav skulle segla norrut, förbi Jæren, mötte Erling honom för att strida. Även om Erling hade fler skepp än kungen, klarade kungens män av att vinna slaget, som stod i Soknasundet. Det har sagts att Erling var siste man som stod då Olav sade: "Du snur andlet mot oss i dag, Erling?" och Erling svarde: "Andlet mot andlet skal ørner klorast". Olav frågade Erling om han ville gå i hans tjänst, något han tackade ja till. Olav stack då den spetsiga änden av yxan i Erlings kind och sa: "Märka skall jag kungssvikaren!" Då hoppade Aslak Fitjaskalle fram och klöv Erlings skalle med sitt svärd, och Olav sade: "Nu högg du Norge ur min hand!", och för att Erling var så viktig kunde detta komma att kosta Olav tronen. Aslak var likväl tillgiven Olav, och man anser att orsaken till att Aslak hade så stor glädje av Olav var att det troligen var han som reste den första kyrkan på Fitjar .
Fitjar fortsatte att vara kungsgård också efter dessa händelser, men Fitjar beskrivs inte särskilt mycket i sagorna. Snorre nämner att kung Svein Alfivasson år 1035 höll till i Sunnhordland, och troligen bodde han då på Fitjar, som var den enda kungsgården i området. Då han fick höra att Magnus Olavsson hade tagits till kung av trönderna på Øyrating, sände han bud till bygderna om att mötas hos honom för att bestämma om de skulle gå till strid mot Magnus eller inte. Detta ting hölls troligen på kungsgården på Fitjar .
Kung Sverre Sigurdsson seglade 1198 från Bergen med 30 skepp söderut till Selbjørn (Salbirne). Där fick han reda på att baglerna var på väg norröver, och det uppstod strider mellan de båda flottorna i Selbjørnsfjorden utan att det avgjordes. 1207, då det var strid mellan birkebeinarana och baglerna, kom baglerna med sin flotta från Bergen till Bårdsund mellan Reksteren och Tysnesøy, och dagen efter låg de i lä för sunnanvinden vid Hvistvíkr, innan de mötte birkebeinarana för strid i Eldøysund på sydsidan av Stord. Enstaka sagoforskare menar att Hvistvíkr är en vik nära Leirvik på Stord, men det är mer troligt att det pratades om gården Vestvik på östsidan av Stord på Fitjar. Där finns en stor vik som gav bra lä mot sunnanvinden.
Under Håkon Håkonssons styre 1240 nämndes att "Fitjarbranden" var ett av kungens krigsskepp då han hade fått veta att Hertig Skule hade utropat sig till kung på Øyrating. Efter denna tid nämns inte Fitjar mer i sagorna. Från Olav Kyrres tid var maktcentret i landet flyttat från Sørvestlandet till Bergen och från 1300-talet till Oslo och Austlandet fram till att danskarna tog över på 1400-talet.
Klosterväldet