miniatyr|höger|Kristian IV:s kungakrona, en del av Danmarks riksregalier. Europas furstehus var ett system av agnatiska ätter vars främsta företrädare från tidig medeltid fram till 1900‑talet utgjorde det kristna Europas regenter och statschefer med endast ett fåtal republikanska undantag. Ett fåtal av furstehusens överhuvud är alltjämt statschefer.
Terminologi På svenska är furstlig en samlingsbeteckning för alla nuvarande eller historiska regentätter från kejserliga till småfurstar, vilka står över adeln. Tyska har motsvarande samlingsbeteckning Fürst och fürstlich för regenters ätter. Hus som regerar eller har regerat kallas ofta på tyska även hoher Adel eller Hochadel (högadel). Ett antal (central)europeiska hus med hertiglig och grevlig rang räknas enligt vanligt tyskt språkbruk både som furstliga och högadliga. Icke-regerande adel kallas niederer Adel (lågadel). Det tyska och svenska språkbruken skiljer sig alltså åt i fråga om betydelsen av ”högadel”. I tyskt språkbruk ger historiskt regentskap högadlig status, inte titeln, medan i Sverige titlarna greve och friherre ger högadlig status och lågadeln är obetitlad; på svenska betecknas hus som regerar (eller har regerat) vanligen inte som adliga. På engelska saknas en motsvarighet till ”furstlig” och ”furstehus”; varje rang bland suveränerna har en särskild benämning som ”imperial” (kejserlig), ”royal” (kunglig), ”ducal” (hertiglig), och ”comital” (grevlig).Benjamin Arnold: Princes and Territories in Medieval Germany Cambridge University Press, Cambridge 1991. 0-521-39085-0. I dagligt engelskt språkbruk utsträcks ”royal” till att motsvara ”furstlig”.
Storfurstendöme kallas en monarki där monarken bär titeln storfurste. Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren 1809–1917, se Finlands historia: Storfurstendömet. Också delar av Ryssland samt Litauen var storfurstendömen under medeltiden. Titeln storfurste bars också av medlemmar av det kejserliga huset i Ryssland.
Grundprinciper
Efter Västroms fall växte europeiska riken fram på tidigare romerskt område eller i nord‑ och östeuropeiska områden som inte tillhört Rom, varjämte Östrom (Byzans) fortlevde. Efterhand uppkom ett system av dynastiska europeiska riken i vilka dynastierna – furstehusen – spelade en betydande roll enligt vissa historiskt utvecklade principer.
Konfliktöverskridande integrering Genom omfattande ingiften och en oftast iakttagen sedvänja att icke gifta sig under furstlig rang kom Europas furstehus att forma en tätt sammanvävd klass över riksgränserna. Från tidig medeltid till första världskriget var dynastisk politik ett av de viktigaste medlen för vinnande av makt och utövande av makt. Ett exempel är huset Habsburgs uppgång. Österrikiske hertigen Maximilian I vann så goda partier för sig och sin son att huset Habsburg kom att besitta ett europeiskt välde och kolonialvälde ”över vilket solen aldrig gick ner”. Ett talesätt löd Bella gerant alii, tu, felix Austria, nube! (Andra må kriga; du, lyckliga Österrike, gift dig!). Dynastisk politik (äktenskapspolitik) var ett maktspelsmedel jämte krig och diplomati. Reformationen minskade ingiftena mellan det protestantiska och katolska Europa; nyss utkämpade krig däremot lade inga hinder för furstehusens integrering. Tvärtom kunde krigförande makter bilägga rivalitet genom dynastisk politik; långvariga fienderna Frankrike och Österrike formade en allians genom bortgiftet av Marie-Antoinette. Endast pågående krig hindrade tillfälligt furstehusens ständigt pågående integrering, som då Karl XI och danska prinsessan Ulrika Eleonora trolovade sig, levde åtskilda medan skånska kriget utkämpades, och strax efter freden gifte sig”Ulrika Eleonora” i Nordisk familjebok, andra upplagan, band 30, spalt 939. .
Yttre och inre avgränsningar Genom islams frammarsch skapades förutsättningarna för en västerländsk kristen kulturkrets med jämförelsevis få förbindelser söderut och österut. Östliga ryska, georgiska och bysantinska furstehus ingick under skilda perioder i den europeiska sfären. När den osmanska stormakten expanderade ingick osmanerna ett antal äktenskapsallianser med balkanska och bysantinska furstehus; föreställningen om en total åtskillnad mellan de kristna och muslimska sfärerna genom historien är felaktig. Under nya tiden upphörde äktenskapsallianser mellan muslimska och kristna furstehus. Istället uppkom under nya tiden en protestantisk-katolsk barriär som skapade en nordlig och en sydlig sfär for dynastisk politik; bilden av en helt integrerad alleuropeisk fursteklass är en senare förenkling av ett komplicerat och skiftande politiskt landskap, och det fanns geografiskt och religiöst betingade sfärer för dynastisk politik inom kristenheten. Även den katolsk–protestantiska gränsen överskrids dock vid flera tillfällen vid furstliga äktenskap. Rysslands ambitioner att närma sig väst drev fram en acceptans för västliga äktenskapsallianser med de grekisk‑ortodoxa östeuropeiska furstehusen. På medeltiden knöts familjeband mellan kristna europeiska furstar och hedniska litauiska härskarfamiljer.Stephen Christopher Rowell: “Pious princesses or the daughters of Belial: Pagan Lithuanian dynastic diplomacy, 1279–1423” i Medieval Prosopography, volym 15, nummer 1, 1994, sidorna 3–79. Äktenskapsallianser med andra muslimska härskarhus än osmanerna och de asiatiska i Siam, Kina och Japan ingicks ej.
Salisk manlig företrädesrätt Den saliska lagens principer om manlig företrädesrätt ledde till att endast ett fåtal regerande drottningar fanns, och furstehusens namn och heraldiska vapen (som uppkom först under högmedeltiden) nedärvdes på manslinjen. Regerande drottningar godtogs i några länder vid vissa tillfällen när ett furstehus utslocknat på svärdssidan. Drottningen räknades till sin faders ätt, och hennes manliga avkomma kunde följa sin mor på tronen, efter att hon gift sig kungligt. Prinsgemålens ätt räknades då som rikets nya furstehus. När endast en kvinnlig arvinge fanns kunde konflikter bryta ut som österrikiska tronföljdskriget, efter vilket tronföljdsfrågan löstes med en pragmatisk innovation. Den sista av ätten Habsburg var Maria Teresia av Österrike, men vid hennes giftermål med en furste från Lothringen påstods att paret hade en gemensam förfader på manslinjen. Den nya ätten kallades Habsburg-Lothringen, och ”Lothringen” har sedan fallit bort så att uppfattningen har spridits att ätten Habsburg fortfarande lever.
Jämlikhet, ekvivalens och regentskap av Guds nåde En doktrin om regentskap av Guds nåde utvecklades och omfattades av många regenter och undersåtar. Uppfattningen växte fram att en regent borde tillhöra den gränsöverskridande fursteklassen om de politiska förhållandena ändrades till exempel genom att nya furstevärdigheter uppstod eller furstehus utslocknade. Furstehusen var i princip jämställda, från de kejserliga till de maktlösa mediatiserade småfurstarna. Familjer som någon gång utövat exekutiv makt räknades som värdiga deltagare på äktenskapsmarknaden, vilket i Tysk‑romerska riket och Tyskland ledde till att vissa ätter med lägre titlar som greve kom att tillhöra fursteklassen, medan andra med samma titel inte gjorde det. I praktiken gjordes stundom skillnad mellan högre och lägre furstehus. Idén om den furstliga klassens gränsöverskridande ekvivalens ledde till att riken och mindre furstendömen vid behov kunde få en ny (manlig) dynasti från en annan del av Europa med en annan trosbekännelse: en tysk linje kunde bli härskare i det östortodoxa Grekland, till exempel; furstligheten ansågs viktigare än anknytning till landet i fråga.
Yngre grenar Vissa agnatiska ätter kunde sprida sig till vitt skilda länder genom yngre grenar (sidolinjer, engelska cadet branches). Drottning Elisabet och hennes make Prins Filip tillhör båda på manslinjen tusenåriga furstliga tyska ätter, vilket är grunden för deras värdighet enligt traditionellt synsätt. Drottning Elisabets egentliga agnatiska ätt, huset Wettin, spreds dessutom till vitt skilda riken som Portugal och Bulgarien. Ett i Sverige mindre känt faktum är att stormaktstidens regenter från Karl X Gustav till Ulrika Eleonora var wittelsbachare.”Pfalziska ätten” i Nordisk familjebok, andra upplagan, band 21, spalt 743. Vid skapandet av nya troner insattes ofta yngre grenar, som när Norges kungahus avknoppades från Danmarks 1905, eftersom Norge tidigare tillhört Danmark.
Ofta har den äldsta grenen av ett furstehus utslocknat efter flera århundraden. Idén om den furstliga klassens särställning ledde ofta till situationen att sidolinjer ofta hade etablerats som furstehus innan den äldre linjen dog ut. Ett sådant fall är att det i Västeuropa betydelsefulla huset Bourbon, som för vidare capetingernas ätt, trots att den äldre linjen dog ut på 1300‑talet.
Idealiserat ursprung Bilden av vad ett furstehus är utvecklades under historiens lopp. Ett antal inslag i systemets struktur såsom en klart utbildad ideologi om namngivna agnatiska ätter är efterkonstruktioner från rojalismens senare århundradenMichael Hecht och Britta Kägler: ”Dynastien_und_Hochadel”, sidorna 268–302 i Werner Freitag, Michael Kißener, Christine Reinle och Sabine Ullmann: Handbuch Landesgeschichte. De Gruyter Oldenbourg 2018. – se Askanien nedan. Idealiskt sett skulle ett furstehus ha regerat sitt land sedan landets uppkomst i tidig medeltid utan föregångare, med kristendomens införare i landet i stamträdet. Närmast detta ideal kom rurikiderna fram till Vasilij IV i början av 1600‑talet. Högt anseende hade också att ha regerat sedan omkring år 1000 eller de första århundradena av andra årtusendet, som huset Wittelsbach i Bayern. Capetingerna har högt anseende som ”urgammal” fursteätt bland rojalistiskt sinnade, trots att de är den tredje frankiska (franska) fursteätten efter merovingerna och karolingerna. Furstehus skall helst ha ett ursprungligt slott, som preusserkungarnas (senare tyska kejsarnas) Burg Hohenzollern eller Habsburgarnas slott Habsburg i nuvarande Schweiz, och en urgammal begravningsplats, som Huset Savojens Hautecombes kloster. Borgerligt ursprung på svärdssidan hade på 1800‑ och 1900‑talen blott usurpatorfamiljer som Bonaparte och enstaka furstehus som Sveriges och Serbiens/Jugoslaviens.
Denna ideologi utvecklades fullt ut på 1700‑ och 1800‑talen, när stor möda lades ner på att reda ut tidigmedeltida genealogier, restaurera slott och dylikt. Det fastlades vilka furstehusen var och deras värdighet som regerande eller detroniserade. En agnatisk fursteätt har idag ofta historia som består dels av en säker härledning till en medeltida stamfader, dels i äldre mer eller mindre osäker härledning till tidigare stormän i det knappa källmaterialet.
Rojalismen
Under Europas historia har kraftmätningar pågått om rikens styrelseskick som inte uttömmande kan beskrivas i termer av en motsättning mellan monarkism/absolutism och antimonarkism. Dock har de furstliga traditionerna bidragit till olika former av teoretisk och politisk rojalism som inte saknat folkligt stöd. Från 1600‑talet och särskilt 1700‑talet utkämpades öppen kamp mellan absolut monarki, konstitutionell monarki och republikanism. Mycket av det som man i dag ser som typiskt för monarkin skapades eller skärptes under denna period. Ett typiskt exempel för monarkismen är Almanach de Gotha, som utgavs 1763–1944. De nedan beskrivna furstehusen kan inte fullt ut förstås som åtskilda fenomen i var sitt land, utan behöver ses i ett europeiskt perspektiv som uttryck för en europeisk ideologi.
Systemets sammanbrott och restmonarkiernas utveckling
Monarkismen som dominerande system rasade samman i första världskriget. I modern tid har två stora förändringar skett i de kvarvarande monarkierna. För det första har det agnatiska sättet att definiera ett furstehus ersatts av ett juridiskt synsätt: monarken definierar vem som tillhör ett visst namngivet kungahus, även om den personen inte härstammar från stamfadern på manssidan. För det andra har principen om att gifta sig inom fursteklassen övergivits.