miniatyr|Senatens papperssigill, använt 1809–1918. Kejserliga senaten för Finland () var Storfurstendömet Finlands högsta styrelseverk. Den kombinerade funktionerna som regering och högsta domstol från 1816 till 1917 och verkade i det självständiga Finland från 1917 till 1918. Organet bar tre formella namn under sin livstid: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.

Finlands monark var den ryske kejsaren, som samtidigt bar titeln storfurste av Finland, och senaten var hans regering i landet. Den tillkom sedan Finland 1809 förenats med Ryssland och en egen centralförvaltning måste skapas; reglementet utarbetades inför Borgå lantdag och stadfästes av kejsaren samma år. Den var indelad i två avdelningar: justitiedepartementet var landets högsta domstol, medan ekonomiedepartementet var dess regering och genom sina expeditioner — ministeriernas föregångare — skötte den allmänna förvaltningen. Generalguvernören var formellt ordförande men deltog sällan i arbetet, och från 1822 leddes departementen i praktiken av varsin viceordförande; viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister. Senatorerna, som ledamöterna kallades från 1857, utnämndes av kejsaren för tre år i sänder och var ansvariga enbart inför honom. Något parlamentariskt ansvar inför lantdagen fanns inte förrän 1917.

Senaten skötte storfurstendömets inre angelägenheter tämligen självständigt och stod bakom tullpolitiken, myntreformen och de för sin tid omfattande satsningarna på kanaler och järnvägar, men ingrep alltför sent under nödåren på 1860-talet. Dess förhandlingsspråk var svenska ända till slutet av 1890-talet, och både språkstriderna och förryskningspolitiken gjorde senaten till en central arena under ofärdsåren. Efter februarirevolutionen 1917 övertog senaten regeringsmakten i Finland, och den 6 december samma år förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet självständigt. År 1918 ersattes justitiedepartementet av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, och den 27 november samma år bytte senaten namn till statsrådet. Under sina hundra år hade organet gått från att vara kejsarens råd i Finland till att vara en regering som svarade inför en folkvald representation.

Tillkomst miniatyr|Titelbladet till Alexander I:s reglemente för regeringskonseljen, stadfäst i Peterhof den 6 (18) augusti 1809 och tryckt i Åbo. Reglementets 57 paragrafer fastställde konseljens sammansättning, ordförandeskap och utnämningsordning. När Finland 1809 förenades med Ryssland måste en ny centralförvaltning skapas i landet. Att storfurstendömet för kejsaren var en besittning bland många framgår av Alexander I:s titulatur i fredsfördraget i Fredrikshamn samma år, där han bland annat kallas "Storfurste til Smolensko, Lithauen, Wolhynen, Podolien och Finland". Under den svenska tiden hade centralförvaltningen funnits i Stockholm, medan län och lokalförvaltning fanns i Finland. Stora delar av den svenska förvaltningspraxisen kom att fortsätta gälla i storfurstendömet, som förenades med men aldrig integrerades i kejsardömet.

Då Göran Magnus Sprengtporten i december 1808 utsågs till generalguvernör utarbetade han ett förslag till en finsk regeringskonselj som entydigt var underställd hans eget ämbete. Sprengtporten ersattes sommaren 1809 av general Michael Barclay de Tolly, som tidigare hade motsatt sig en särskild finsk regeringskonselj men som generalguvernör insåg att det kunde vara fördelaktigt att administrera landet med hjälp av en sådan. Reglementet för regeringskonseljen hade utarbetats inför Borgå lantdag av en finsk kommitté under ledning av Åbobiskopen Jakob Tengström och stadfästes av kejsaren i augusti 1809.

Reglementet bar tydliga spår av den ryske ministern Michail Speranskijs penna och innehöll två lösningar som försköt makten från generalguvernören till konseljen. Speranskij hade redan 1808 fått uppdraget att föredra de finska ärendena för kejsaren förbi generalguvernören, och såg till att denna ordning stadfästes i reglementet; när hans arbetsbörda blev för stor inrättades 1811 ett särskilt finskt statssekreterarämbete, sedermera ministerstatssekreterarens. Vidare fick generalguvernören inte rösträtt i civilärenden, som täckte en stor del av landets administration. Denna arbetsfördelning skärptes 1812 genom ett särskilt reglemente för generalguvernörsämbetet.

Enligt reglementet bestod konseljen av fjorton ledamöter, och generalguvernören var dess ordförande; i hans frånvaro fördes ordet i vartdera departementet av dess äldste tjänsteman. Hälften av ledamöterna skulle tas ur ridderskapet och adeln och den andra hälften ur "Finske medborgare af andra Stånd", medan valet och utnämnandet tillhörde kejsaren. Även prokuratorn utnämndes direkt av honom.

Ständerna vid Borgå lantdag valde den 15 och 16 juli 1809 kandidater till platserna i konseljen. Speranskij sände kandidatlistan vidare till generalguvernören Barclay de Tolly och överlät åt honom att uttala sig om vilka av de föreslagna som borde utnämnas — "C'est au Gouv. génér. à fixer les incertitudes sur ce choix" — varefter Barclay de Tolly den 23 juli/4 augusti 1809 återsände sina anmärkningar på reglementsutkastet tillsammans med sitt förslag om ledamöternas utnämning.

År 1816 bytte konseljen namn till Kejserliga senaten för Finland. Organet bar under sin livstid tre formella namn: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.

Senaten hade till en början sitt säte i Åbo. Genom kejserlig kungörelse 1817 flyttades den till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. År 1822 togs det av Carl Ludvig Engel ritade senatshuset vid Senatstorget i bruk — i dag statsrådsborgen.

Organisation och arbetssätt miniatyr|Senatshuset vid Senatstorget i Helsingfors sett från luften på 1960-talet. Kvarteret slöts först 1853 och rymde senatens båda departement med deras expeditioner. Senaten bestod av två avdelningar: justitiedepartementet för domstolsärenden och ekonomiedepartementet för den allmänna förvaltningen. Senaten var därmed på en gång landets regering och dess högsta domstol — två uppgifter som i det självständiga Finland kom att skötas av skilda institutioner. Ekonomiedepartementet var i sin tur indelat i expeditioner, fackavdelningar som 1918 ombildades till landets ministerier. De var först fem — kansli-, finans-, kammar- och räkenskaps-, militie- och ecklesiastikexpeditionen — och senare nio, och var och en leddes av en senator. Senaten hade överinseende över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de tillkom.

Ledamöterna, från 1857 kallade senatorer och minst tio i vardera departementet, utnämndes för tre år i sänder av kejsaren, som också utnämnde departementens viceordförande. Utnämningen skedde genom en senatsoktroj, en kejserlig fullmakt som förnyades vart tredje år. Reglementet lade förnyelsen i konseljens egna händer: sex månader innan tjänstetiden gick ut skulle den själv anmäla hos kejsaren om tillförordnandet av en ny konselj. Det berodde därefter på kejsarens välbehag att antingen utnämna en helt ny uppsättning ledamöter eller behålla den förra helt eller delvis — men reglementet föreskrev uttryckligen att det senare skulle vara det vanligaste, såsom mest förenligt med ärendenas gång och inrättningens beskaffenhet. Senaten sammanträdde dels i plenum med båda departementen, dels departements- och divisionsvis; i plenum behandlades bland annat de frågor som skulle överlämnas till lantdagen. Senaten hade inte parlamentariskt ansvar inför lantdagen, utan senatorerna var ansvariga enbart inför kejsaren.

I sin egenskap av storfurstens ställföreträdare var generalguvernören senatens ordförande, men han deltog sällan i den förberedande handläggningen. Endast de två första generalguvernörerna, Barclay de Tolly och Fabian Steinheil, presiderade vid senatens sammanträden, och även då förde de ordet på franska. Generalguvernörens ersättare var fram till 1822 den till tjänsteår äldste senatorn; därefter fanns två vice ordförande, en för ekonomiedepartementet och en för justitiedepartementet, och i praktiken kom dessa att leda arbetet inom sina departement. Viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister.

Storfurstendömets centralförvaltning blev därmed tvåpolig. Generalguvernörens kansli befolkades av ryskspråkiga tjänstemän, medan senatens ledamöter rekryterades bland tjänstemän ur det svenska Finland som inte kunde ryska. Att Finland fick en så stor administrativ självständighet berodde sannolikt på att det saknades kompetenta ryska ämbetsmän som behärskade svenska, som fortfarande var förvaltningsspråk.

För att övervaka lagligheten i domstolarnas och förvaltningens verksamhet fanns i anslutning till senaten en av kejsaren utnämnd prokurator. Han var underställd generalguvernören och bevakade laglighet och ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sammanträden och granska protokollen, och han var därtill landets högsta åklagare. Efter 1892 blev han chef för prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla missförhållanden i förvaltningen direkt till kejsaren.

Ekonomisk politik och samhällsbyggande miniatyr|Lars Gabriel von Haartman, viceordförande i ekonomiedepartementet 1841–1858, var i närmare tjugo år en ledande kraft bakom landets ekonomiska reformer, bland annat penningrealisationen och byggandet av Saima kanal. Porträtt av . Finlands interna finanser sköttes tämligen självständigt av ekonomiedepartementet. Fram till slutet av 1850-talet präglades senatens ekonomiska politik av ett merkantilistiskt tänkesätt som gick i arv från svenska tiden, och under de första decennierna styrdes statsfinanserna till lantbrukets utveckling. Under Lars Gabriel von Haartmans ledning inleddes ett mer omfattande reformarbete med målsättningen att minska Finlands ekonomiska beroende av Sverige, öka statens intäkter och satsa framför allt på industriella näringar. Åren 1834–1844 drevs en normalisering av de finsk-svenska tullnivåerna igenom, och samtidigt frångicks slutgiltigt systemet med två valutor. Ännu i slutet av 1830-talet var riksdalern en mer utbredd valuta i Finland än rubeln, men sedan båda rikena återinfört silvermyntfot löstes riksdalrarna in mot silverrubel — i södra Finland hösten 1843, i landets norra delar ända fram till 1850.

Denna så kallade penningrealisation förbättrade märkbart senatens möjligheter att bedriva en nationell finans- och penningpolitik. Statens satsningar på vägnätet och på kanalbyggen intensifierades, och under perioden 1835–1860 grävdes inalles tolv kanaler, av vilka Saima kanal blev den avgjort viktigaste. Järnvägsbygget inleddes först i slutet av 1850-talet, men i övrigt var statens infrastrukturella investeringar ovanligt omfattande i ett internationellt perspektiv. År 1870 togs tågförbindelsen mellan Helsingfors och S:t Petersburg i bruk.

De nödår som drabbade norra Europa på 1860-talet skördade enbart i Finland över 100 000 liv. Situationen eskalerade till en katastrof just i Finland därför att senaten trots tre missväxtår — 1862, 1865 och 1867 — alldeles för sent avstod från sin strama penningpolitik och väntade för länge med att finansiera import av säd. J. V. Snellman, som 1863 hade efterträtt Fabian Langenskiöld som chef för senatens finansexpedition och drivit igenom myntreformen 1865, ställdes på prov under missväxten 1867–1868 och måste kort därefter dra sig tillbaka från sin post. Myntreformerna 1865 och 1877 gav Finland en egen valuta i mark och penni, från 1877 bunden till guldmyntfoten, vilket underlättade exporten västerut.

Senaten och lantdagen