Stig Svante Eugén Bergling, senare Sandberg och Sydholt, född 1 mars 1937 i Kungsholms församling, Stockholm, död 24 januari 2015 i Västermalms församling, Stockholm, var en svensk polis som spionerade för Sovjetunionen.
Stig Bergling-affären, en av svensk historias största spionskandaler, började när han 1979 greps i Israel och samma år i Sverige dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri. Han avvek dock under en permission 1987 och rymde till Moskva efter en mycket uppmärksammad flykt. Bergling bodde sedan under flera års tid i Ryssland, Libanon och Ungern innan han år 1994 av hälsoskäl frivilligt återvände till Sverige. Han fortsatte avtjäna sitt straff fram till 1997 då han blev villkorligt frigiven.
Biografi
Uppväxt Berglings far, som kom från ett välbärgat hem i Sala, var ingenjör och arbetade med skadeförsäkringar på ett försäkringsbolag. Modern som var från ett arbetarhem i Falun var strängt religiöst uppfostrad och arbetade som sekreterare under sonen Stigs och den yngre systerns uppväxt. Bergling placerades i privatskolan Carlssons skola på Östermalm i Stockholm, därefter gick han på Östra Real.Wall 2007, ss. 6-7 År 1957 gjorde han värnplikten som kustjägare vid Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) i Vaxholm 3:e bildgalleriet.
Säkerhetstjänsten 1958 började Bergling arbeta på Östermalms polisstation, detta samtidigt som Tore Forsberg. Samme Forsberg kom att bli chef för det svenska kontraspionaget och var senare med om att avslöja Bergling. Efter en tid kom Bergling vidare till radiopolisen och sedan utlänningsroteln. Efter att ha arbetat som polis i 10 år sökte han sig vidare inom kåren och anställdes 1969 vid Säkerhetspolisen (Säpo) och arbetade då på Byrå II, spaningsenheten, den rotel som bedrev kontraspionage mot Sovjetunionens agenter i Sverige.
Spionaget börjar 1971 var Bergling tjänstledig från Säpo och började arbeta på Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Säk. I sin nya roll som förbindelseman mellan Säpo och Försvarsstaben deltog han i arbetet att kartlägga ryska diplomaters aktiviteter i Sverige. Under denna tid kopierade Bergling en pärm med hemligstämplade handlingar och la kopiorna i sitt kassafack på Erik Dahlbergsgatan i Stockholm.
miniatyr|vänster|Berglings kortvågsradio med vilken han kunde mottaga Moskvas order till honom.
Utlandstjänstgöring Parallellt med arbetet hemma i Sverige tjänstgjorde Bergling i flera omgångar i olika FN-bataljoner runt om i världen. Han var reservofficer vid Kustartilleriet och 1968 stationerades han på Cypern som militärpolischef. I november 1972 kom han till Mellanöstern som FN-observatör, först i Israel och året därpå Libanon. På den sovjetiska ambassaden i Beirut arbetade den sovjetiske militärattachén och GRU-officeren Alexander Nikiforov som Bergling fick kontakt med och erbjöd den kopierade pärmen med hemliga uppgifter. Uppgifterna Bergling hade kommit över året innan på Fst/Säk var den så kallade fortifikationskoden (FO-koden), den topphemliga förteckningen över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. I november 1973 bytte Bergling tjänstgöringspass i Libanon med en belgisk major för att åka till Stockholm och hämta pärmen. Via Budapest återvände Bergling till Beirut och den 30 november 1973 sålde han det kopierade hemliga materialet till Sovjetunionen.
Stig Bergling stannade som UNTSO-observatör ytterligare ett år i Mellanöstern och återvände hem först i januari 1975 och var då tillbaka på Säpo och den så kallade "Ryssroteln" där han tidigare tjänstgjort. Berglings kontaktman, Alexander Nikiforov, hade insett att som nyförvärvad sovjetisk agent skulle Bergling kunna göra mer nytta hemma i Sverige och Bergling fick nu i uppdrag att kontrollera vilka eventuella fel de sovjetiska underrättelsemännen begick. De fel som gjordes rapporterades av Bergling till Moskva, som kallade hem dessa agenter. För att ta kontakt med ryssarna skrev han med hjälp av karbonpapper brev med "osynlig skrift". Skriften togs sedan fram med en speciell vätska. Tillbaka fick han kortvågsmeddelanden via en kortvågsradio.
Det var dock inte i Mellanöstern som Bergling fick sin utbildning till spion, utan i Östtyskland. Men som anställd på Säpo var det inte tillåtet att åka till öststaterna så resorna till hans uppdragsgivare i Östberlin gjordes i största hemlighet. Det var inte bara arbetet på Säpo som gav Bergling möjlighet att spionera. Som svensk reservofficer tjänstgjorde han flera gånger i samband med olika krigsförbandsövningar runt om i Sverige. Hösten 1975 placerades han vid det topphemliga kustartilleribatteriet "OD" (Femörefortet) i Oxelösund som vid tiden var en viktig del av de svenska kustförsvaret och skyddet mot Sovjetunionen i öst. Som hög stabsofficer och chef för sektion II i staben hade Bergling tillgång till säkerhetsskåpet och hade alla möjligheter att titta igenom handlingarna när han var vakthavande officer.
Bergling misstänks och grips miniatyr|Bergling greps den 12 mars 1979 på Ben Gurions internationella flygplats.
I mars 1976 placerades Bergling på spaningsexpeditionen vid Säpo och fick då en unik inblick i det pågående projekten som gick ut på att dels avslöja de sovjetiska underrättelsemännen samt att värva egna informatörer hos sovjeterna. I takt med att Bergling allt oftare kom att kunna avslöja sina sovjetiska uppdragsgivare växte också misstankarna på Säpo att något inte stod rätt till, att man hade en mullvad i organisationen. Bergling blev snart misstänkt och Säpo började spana på honom. Vid den här tiden hade även den civila sovjetiska underrättelsetjänsten KGB en mullvad högt upp i sin egen organisation, Oleg Gordievskij, som sedan några år tillbaka regelbundet hade försett väst med information. Via kontakter med sina militära kolleger vid GRU förstod han att de hade en agent placerad på Säpo i Sverige. Dessa uppgifter delgav Gordievskij väst via brittiska MI6.
År 1977 sökte Bergling ny FN-tjänst och kommenderades till Suez. Säpo hade då mottagit material över Berglings kontakter med en identifierad GRU-tjänsteman i Mellanöstern. Bergling befann sig i Jordanien när han hade bestämt sig för att flyga hem till Sverige igen. Då inga flyg gick till Sverige från Jordanien begav han sig istället till Israel. Den 12 mars 1979 greps Bergling av det israeliska kontraspionaget och säkerhetspolisen Shin Bet i passkontrollen på Ben Gurions internationella flygplats efter att israelerna blivit informerade av Säpo. Säpo ansåg att de själva inte kunde gripa honom då deras material inte hade varit användbart i svensk domstol. Samtidigt informerades israelerna av byråchefen på Säpo, Olof Frånstedt, att Bergling hade för avsikt att återvända till Israel. Gripandet av Bergling skedde därför på Israels eget bevåg med anledningen att Shin Bet ville ta reda på om Bergling även hade spionerat på israeliska intressen under sin tid i Mellanöstern. När förhören var över sattes Bergling på ett flyg till Köpenhamn där han möttes av gamla kolleger från Säpo samt personal från den danska säkerhetstjänsten. Han fördes vidare till Stockholm där Säpo tog över hela ansvaret. Allt som allt hade Bergling tjänat 67 000 kronor på sitt spioneri.
Fängelsedom, permissioner och flyktplaner miniatyr|vänster|Bergling satt av en del av sin fängelsetid på Norrköpingsanstalten.
Bergling häktades i mars 1979 och försvarades av advokat Ragnar Gottfarb. Den 7 december 1979 dömdes han i Sverige till livstids fängelse för grovt spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift genom att ha lämnat ut fortifikationskoden (FO-koden) för hela Sverige – förteckningen över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Efter domen underkastades Bergling, av hänsyn till rikets säkerhet, mycket sträng isolering. Den dåvarande regeringen under justitieminister Håkan Winberg beslutade den 10 januari 1980 om särskilda restriktioner med stöd av kriminalvårdslagen. Brev till och från Bergling granskades av Säpo och kvarhölls. Besök och telefonsamtal kunde förbjudas om de var till men för rikets säkerhet. Föreskrifterna beträffande Berglings behandling i fängelset uppdrogs åt kriminalvårdsstyrelsen att samråda med rikspolisstyrelsen om tillämpningen. Det var rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning som skulle stå för den säkerhetsmässiga bedömningen och avgöra vad hänsynen till rikets säkerhet krävde i form av restriktioner.
Den 12 juni 1980 erbjöd sig Stig Bergling att bli utbytt mot Raoul Wallenberg, men Sovjetunionen lämnade inget besked. Enligt uppgifter därifrån hade Wallenberg dött i ett fängelse 1947.
I 39 månader satt Bergling i isoleringscell på Kumlaanstalten innan han hamnade inom mentalvården, först på Karsuddens sjukhus och sedan Västerviks fasta paviljong 1982. År 1983 ansåg man att Bergling inte var i behov av någon ytterligare vård och samma år kom han till Norrköpingsanstalten. Här fick han redan på tidigt stadium tillåtelse att ta emot besök. En barndomsvän, Elisabeth Sjögren, vid tiden vårdbiträde i hemtjänsten i Spånga och frånskild med fyra barn, kom allt oftare för att hälsa på. De båda hade återupptagit bekantskapen genom korrespondens under straffverkställandet. Relationen utvecklades och under fängelsetiden bytte Stig Bergling namn till Eugén Sandberg – Sandberg var moderns flicknamn – i samband med att han till slut ingick äktenskap med Elisabeth som också hon antog namnet Sandberg. De gifte sig i fängelset den 1 mars 1986, dagen efter det att Olof Palme hade mördats. Under de många besöken i Norrköping och permissionerna i hennes bostad i Rinkeby gavs de båda tillfälle att planera en rymning.
Sedan början av 1985 hade Bergling beviljats totalt 15 bevakade eller beledsagade permissioner, men i juli 1985 avslog regeringen hans ansökan om nåd. Ett halvår senare avslogs också hans begäran om upphävande av de särskilda restriktionerna. Sedan han i oktober 1985 smugglat ut ett brev där han bland annat berättade om avancerade flyktplaner, upphörde också de beledsagade permissionerna och fram till maj 1987 medgavs han sedan endast bevakade permissioner.
I mars 1987 ansökte han på nytt om nåd och om att de särskilda restriktionerna skulle hävas. Regeringen avslog nådeansökan den 27 augusti. Enligt överbefälhavarens (ÖB) yttrande skulle det dröja ytterligare en tid innan de viktigaste åtgärderna för att minska skadeverkningarna av Berglings spioneri var avslutade. Det fanns också, enligt ÖB, en påtaglig risk för att Bergling fortfarande hade kunskaper som, om de kom främmande makt till del, skulle medföra men för rikets säkerhet. Något senare remitterade justitiedepartementet framställningen om ändring i föreskrifterna för Bergling till berörda myndigheter. Den 24 september 1987 överlämnade generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson en promemoria om Bergling till justitiedepartementet. Han gav samtidigt besked om att kriminalvårdsstyrelsen, mot bakgrund av regeringens avslag på nådeansökan och skälen för det, avstyrkte lättnader i föreskrifterna för Bergling. Den 24 september beslutade kriminalvårdsstyrelsens avdelningschef Clas Amilon, utan att ha informerats om Larssons remissyttrande till departementet, att bevilja Bergling en ny beledsagad permission med samma uppläggning som i juli då han besökte Gröna Lund i Stockholm – med inkluderat restaurangbesök. Den beledsagade permission som inleddes på morgonen den 5 oktober 1987 var den första efter regeringens avslag på nådeansökan i augusti.
Rymningen miniatyr|Opel Ascona var en av flyktbilarna som användes under Berglings fängelserymning i oktober 1987.