Slaget vid Poltava var ett fältslag, som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.
Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var den enda deltagaren som fortfarande var obesegrad. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och gjorde överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa etablera goda vinterkvarter i Lillryssland.
Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta staden korsade Peter I, med en stor rysk armé, floden till den svenska sidan i mitten av juni. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr som kungen, Mazepa samt ett par tusen svenskar och kosacker korsade för att undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709.
Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, vilket till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.
Bakgrund
miniatyr|Stora nordiska kriget mellan 1700 och 1709. Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i den svenska provinsen Livland. Samtidigt med August II:s angrepp beordrade kung Fredrik IV av Danmark sina danska trupper att invadera hertigdömet Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant sedan flera år tillbaka. Ryssland bröt freden först i augusti samma år. I september invaderade ryska trupper under tsar Peter I den svenska provinsen Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland. Dessa tre länder hade i hemlighet enats om en gemensam pakt som gick ut på att anfalla Sverige från tre fronter, och vart och ett hade som syfte att vinna tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under tidigare krig.
Den svenska armén under kung Karl XII:s befäl avvärjde först det danska hotet genom en framgångsrik landstigning vid Humlebæk på Själland den 25 juli 1700, vilket tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti samma år under freden i Traventhal. Därefter tvingades ryssarna utrymma Ingermanland efter deras förkrossande nederlag mot Karl XII:s huvudarmé i slaget vid Narva den 20 november. Året efter den 9 juli slog Karl XII en allierad sachsisk-polsk-rysk armé i slaget vid Düna, varefter han beslutade att invadera Polen för att avsätta kung August II som polsk kung. Efter flera sachsiska nederlag i slagen vid Kliszów, Pułtusk och Thorn blev August II slutligen avsatt av den storpolska konfederationen, och Karl XII lät välja adelsmannen Stanisław Leszczyński som sin marionett på den polska tronen. Under tiden som Karl XII stred mot Sachsen-Polen tog Peter I tillfället att omgruppera och omorganisera sina trupper, och genomförde ett förnyat fälttåg mot både Ingermanland och Livland. Efter ryssarnas segrar vid Errastfer, Hummelshof och Nöteborg fick de tillgång till Ingermanland 1703, där Peter I erövrade den svenska fästningen Nyenskans som bevakade floden Neva. Där kunde han grunda staden Sankt Petersburg, döpt efter hans skyddshelgon aposteln Petrus. Ryssarna erövrade efteråt Dorpat och Narva men deras fortsatta fälttåg mot Sveriges baltiska provinser förhindrades av general Adam Ludwig Lewenhaupt, befälhavaren för den "kurländska armén", och dennes segrar vid Saladen, Jakobstadt och Gemauerthof.
Mellan 1704 och 1706 utspelades en avgörande maktkamp mellan Sverige och Ryssland i Polen, där Peter I grep in med full kraft för att sätta August II tillbaka på sin tron. Efter svenskarnas segrar vid Warszawa, Grodno, Fraustadt och Kletsk lyckades Karl XII besegra och jaga bort sina fiender från polsk mark. Den svenska armén marscherade sedan in i Sachsen där August II tvingades underteckna freden i Altranstädt den 14 september 1706 och erkänna Stanisław Leszczyński som ny kung. Karl XII och hans armé förlades under ett år i Sachsen, där man rustade upp trupperna inför en slutlig konfrontation med Peter I i ryskt territorium.
Fälttåget mot Ryssland
I augusti 1707 lämnade Karl XII Sachsen med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé på omkring 33 000 soldater, där Carl Gustaf Rehnskiöld i egenskap av fältmarskalk stod närmast kungen som dess högsta befäl. Kvar i Sverige och i övriga svenska provinser stationerades omkring 65 000 man. Rehnskiöld och den svenska arméledningen var ovetande om Karl XII:s planer för det ryska fälttåget, som denne höll för sig själv, men de kom överens om en preliminär marschriktning mot Rysslands huvudstad Moskva, där Peter I hade samlat majoriteten av sina försvarskrafter. Kvar i Polen detacherade kungen 8 000 svenska trupper under generalmajor Ernst Detlof von Krassow för att bistå kung Stanisław samt för att kunna skickas som förstärkningar tillsammans med polska styrkor följande år. Tsaren förfogade över en rysk armé på totalt omkring 100 000 reguljära och irreguljära trupper stationerade i Polen, Ingermanland, Livland och Lillryssland. Karl XII gav order till general Lewenhaupt att bryta upp och ansluta sig till huvudarmén i marschen mot Moskva. Lewenhaupt fick även uppdraget att skaffa en stor mängd proviant och trossvagnar som den kurländska armén skulle transportera till huvudarmén. I avvaktan på Lewenhaupts anslutning framryckte den svenska huvudarmén långsamt mot den ryska gränsen. Senare under året, vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn i juli 1708, stötte svenska förtrupper på en rysk armé som stod i försvarsposition på motsatta stranden. I slaget vid Holowczyn den 4 juli drevs de ryska försvarstrupperna under fältmarskalk Boris Sjeremetev och furst Aleksandr Mensjikov bort efter en åtta timmar lång strid, men slaget fick inga strategiska följder då den ryska armén lyckades undkomma mestadels intakt. vänster|miniatyr|Efter slaget vid Lesna den 29 september 1708 förlorade general Adam Ludwig Lewenhaupt den nödvändiga trossen för Karl XII:s armé. Tsar Peter I skulle senare kalla striden för "Poltavasegerns moder". Gravyr av Nicolas Larmessin. stående|miniatyr|I fälttåget mot Ryssland valde Karl XII att alliera sig med Ivan Stepanovitj Mazepa, hetmanen och kosackledaren i Lillryssland. Mazepa ville göra uppror mot tsarens trupper för att säkra zaporizjakosackernas självständighet från rysk överhöghet. Okänd konstnär. Efter denna seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnepr och dess biflod Sozj, och väntade på Lewenhaupts försenade ankomst. Lewenhaupts uppgift var mycket komplicerad, och under halva vägen till huvudarmén blev hans armé på 12 000 man upphunnen av en rysk armé på 30 000 man under Peter I:s personliga ledning. Det resulterande slaget vid Lesna den 29 september slutade oavgjort, där båda parterna led stora förluster. För att förhindra att trossen skulle falla i ryska händer beslutade Lewenhaupt att bränna upp trossvagnarna och huvuddelen av provianten och avmarschera med sina resterande trupper. Den 23 oktober kunde Lewenhaupt till slut ansluta sig till huvudarmén, men bara med 6 500 man och utan den nödvändiga provianten. Armén led brist på livsmedel och tvingades förflytta sig till trakter där de kunde livnära sig; Peter I hade systematiskt låtit ryska strövkårer förhärja sitt eget land för att försvåra den svenska huvudarméns marsch mot Moskva. Under en överläggning mellan Karl XII, Rehnskiöld, kanslichefen Carl Piper och generalkvartermästaren Axel Gyllenkrok togs beslutet att armén skulle gå söderut till Severien, i riktning mot Lillryssland. Där skulle svenskarna kunna få goda vinterkvarter, proviant och truppförstärkningar genom en allians mellan Karl XII och zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa.
Peter I fick höra om Mazepas allians med Karl XII, och skickade en straffexpedition under furst Mensjikov till att intaga och bränna ner Mazepas huvudstad Baturin och avrätta de kosacker som stod på Mazepas sida. De kosacker som avvisade Mazepa valde Ivan Skoropadskyj som ny hetman den 11 november 1708. Därmed hade Mazepa förlorat stora delar av sitt stöd hos zaporogerna och kunde förena sig med svenskarna med bara några tusen kosacker, utan den stora armé och de rikliga livsmedelstillgångarna han tidigare utlovade. I december 1708 kom dessutom en hård vinter som drabbade hela Europa, där tusentals svenska och ryska soldater dukade under för den bitande kylan. Svenska armén gick i bivack i början av december i trakterna kring Gadjatj. I närheten av staden låg fästningen Vepryk som spärrade vägen av den svenska framryckningen. Karl XII beslutade att storma fästningen den 7 januari 1709, som slutade med att den ryska garnisonen kapitulerade efter hårda strider där de svenska förlusterna var mycket omfattande. Den svenska armén stannade i trakterna runt Veprik innan den kunde röra sig i slutet av februari. Den marscherade söderut till en stark position mellan Dneprs bifloder Vorskla och Psiol för att där kunna ta hjälp av zaporogernas områden till att upprätta förbindelser med krimtatarerna, osmanerna och polackerna. I början av mars gick 4 000 zaporoger under deras hövding Kost Gordejenko över till Karl XII:s armé, och svenskarna byggde broar över nedre Vorskla för att kunna inleda militär samverkan med zaporogerna. När Peter I fick underrättelser om detta detacherade han ryska dragoner för att utföra straffexpeditioner. Den 19 april brändes byn Perevolotjna vid Vorsklas inlopp till Dnepr, liksom andra zaporogbyar uppströms Perevolotjna och ett flertal båtar. Den 15 maj stormades zaporogernas befästa läger Setj, beskyddad av omkring 2 000 zaporoger. Lägret brändes ner, 300 zaporoger togs tillfånga medan de övriga dödades eller lyckades fly.
Belägringen av Poltava miniatyr|vänster|stående|Generalkvartermästare Axel Gyllenkrok var Karl XII:s kartritare och ansvarade för den svenska belägringen av Poltava. Målning (1727) av Georg Engelhard Schröder.