Håkon VII (norska Haakon VII), född som Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel den 3 augusti 1872 på slottet Charlottenlund i Gentofte, Själland, Danmark, död 21 september 1957 i Oslo, Norge, var kung av Norge från 1905 till 1957.
Prins Carl av Danmark, som han kallades innan han valdes till norsk kung, föddes som andre son till kronprinsen och kronprinsessan av Danmark (senare kung Fredrik VIII av Danmark och drottning Louise), och var yngre bror till Kristian X av Danmark. Han tillhörde huset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, en gren av huset Oldenburg. Han var genom Karl XV:s dotter Louise av Sverige (drottning av Danmark) syssling med kung Gustaf VI Adolf av Sverige.
Prins Carl utbildades vid Det Kongelige Danske Sjökrigsskola och tjänstgjorde i den danska flottan. Efter upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 erbjöds han den norska kronan. Efter en folkomröstning i november accepterade han erbjudandet och valdes formellt till kung av Norge av Stortinget. Han antog det fornnordiska namnet Håkon (Haakon) och besteg tronen som Håkon VII och blev den förste självständiga norske monarken sedan Olav II 1387.
Som kung vann Håkon mycket sympati hos det norska folket. Även om Norges grundlag ger kungen betydande verkställande makt, begränsade sig Håkon i praktiken till en representativ och ceremoniell roll samtidigt som han sällan blandade sig i politiken, en praxis som hans son och sonson fortsatte. Norge invaderades av Nazityskland i april 1940. Håkon avvisade de tyska kraven på att legitimera Quislingregimens marionettregering och lovade att abdikera hellre än att göra det. Han vägrade att abdikera efter att ha gått i exil i Storbritannien. Som sådan spelade han en central roll i att ena den norska nationen i dess motstånd mot invasionen och den efterföljande fem år långa ockupationen under andra världskriget. Han återvände till Norge i juni 1945 efter Tysklands nederlag.
Håkon blev kung av Norge när hans farfar Kristian IX fortfarande regerade i Danmark, och innan hans far och äldre bror blev kungar av Danmark. Under sin regeringstid såg han sin far Fredrik VIII, sin äldre bror Kristian X och sin brorson Frederik IX bestiga Danmarks tron 1906, 1912 respektive 1947. Håkon dog vid 85 års ålder i september 1957, efter att ha regerat i nästan 52 år. Han efterträddes av sitt enda barn och son, som besteg tronen som Olav V.
Uppväxt som dansk prins Födelse och familj miniatyr|vänster|Prins Karls födelseort, Charlottenlunds slott, norr om Köpenhamn. Prins Carl av Danmark, som han kallades innan han blev kung, föddes den 3 augusti 1872 på sina föräldrars sommarresidens, Charlottenlunds slott, beläget vid stranden av Öresund 10 kilometer norr om Köpenhamn på ön Själland i Danmark. Han var andre son till dåvarande danske tronföljaren, kronprins Fredrik av Danmark (den senare kung Fredrik VIII av Danmark) och prinsessan Lovisa av Sverige. Hans farfar var Kristian IX av Danmark, av huset Glücksburg och hans morfar var Karl XV av Sverige, av huset Bernadotte. Vid tiden för hans födelse var hans morfar kung i Norge, och eftersom huset Oldenburg regerat Danmark sedan 1448, hade hans förfäder även varit kungar av Norge under den tid då länderna var i union 1536–1814. Den unge prinsen döptes på Charlottenlunds slott den 7 september 1872 av biskopen av Själland, Hans Lassen Martensen. Han döptes med namnen Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel och var känd som Prins Carl (namne med sin morfar kungen av Sverige-Norge, som dog bara 11 dagar efter hans dop).
Carl tillhörde Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg-grenen (ofta förkortat till Glücksburg) av huset Oldenburg. Huset Oldenburg hade varit den danska kungafamiljen sedan 1448; mellan 1536 och 1814 styrde det också Norge, som då var en del av kungariket Danmark-Norge. Huset kom ursprungligen från norra Tyskland, där grenen Glücksburg (Lyksborg) hade sin lilla förläning. Släkten hade anknytning till Norge från och med 1400-talet. Flera av hans förfäder hade varit kungar av Norge i union med Danmark och tidvis Sverige. Bland dem fanns Kristian I, Fredrik I, Kristian III, Fredrik II, Kristian IV och Fredrik III. Fredrik III införlivade Norge i Oldenburg med Danmark, Schleswig och Holstein. Hans senare förfäder på fädernet hade varit hertigar i Schleswig-Holstein. Christian Fredrik, som var kung av Norge en kort tid 1814, den förste kungen av den norska konstitutionen 1814 och kampen för självständighet, var hans farfars bror.
Prins Carl hade en äldre bror vid födseln, prins Kristian (senare Kristian X av Danmark), och fick senare sex yngre syskon. Vid sin födelse var han alltså nummer tre i den danska tronföljden efter sin far och storebror. Som yngre son utan omedelbar utsikt att ärva tronen utbildades prins Carl till sjöofficer. Från 1893 till sin utnämning till norsk kung 1905 tjänstgjorde han i den danska marinen. Under denna period deltog han i flera sjöexpeditioner, bland annat 1904–1905 med kryssaren Heimdal till Medelhavet och Atlanten.
Barndom och utbildning
Carl växte upp med sina syskon i det kungliga hushållet i Köpenhamn och bodde omväxlingsvis mellan föräldrarnas residens i Köpenhamn, Fredrik VIII:s palats, ett 1700-talspalats som utgör en del av slottskomplexet Amalienborg i centrala Köpenhamn, och deras lantställe Charlottenlunds slott, som ligger vid Öresunds kust norr om staden. Till skillnad från vad som var brukligt vid den tiden, då kungliga barn uppfostrades av guvernanter, uppfostrades barnen av kronprinsessan Louise själv. Under moderns överinseende fick barnen en tämligen sträng kristet dominerad uppfostran, som kännetecknades av allvarsamhet, pliktuppfyllnad, omsorg och ordning.
Som yngre son till kronprinsen var förväntningarna på att Carl skulle bli kung låga. Han var den tredje i tronföljden efter sin far och äldre bror, prins Christian, och tillbringade sin tidiga tid i skuggan av sin äldre bror. Carl var mindre än två år yngre än Christian, och de två prinsarna utbildades tillsammans i hemmet av privatlärare och fick en gemensam konfirmation i Christiansborgs slottskapell 1887.
Efter konfirmationen förväntades Carl, som var brukligt för prinsar på den tiden, påbörja en militär utbildning. Det beslöts att han, i enlighet med sin egen önskan, skulle gå in i den danska flottan. Han utbildades vid Det Kongelige Danske Sjökrigsskole från 1889 till 1893 och avlade examen som fänrik. Han stannade därefter i tjänst i den danska flottan tills han utnämndes till norsk kung 1905. År 1894 befordrades han till premiärlöjtnant och 1905 till amiral. Under sin karriär inom flottan deltog han i flera sjöexpeditioner, bland annat en 1904–1905 med den skyddade kryssaren HDMS Heimdal till Medelhavet och Atlanten.
Giftermål och barn mini|vänster|Prins Carls och prinsessan Mauds bröllop Den 28 oktober 1895 förlovade sig Prins Carl med sin kusin, prinsessan Maud av Storbritannien (1869–1938). Prinsessan Maud var yngsta dotter till brittiske tronföljaren prinsen av Wales (den senare kung Edvard VII av Storbritannien) och Carls faster Alexandra av Danmark. Bröllopet stod den 22 juli 1896 i kapellet på Buckingham Palace i London, och bland bröllopsgästerna fanns brudens farmor, 77-åriga drottning Viktoria av Storbritannien.
Efter bröllopet bosatte sig paret i Köpenhamn, där prins Carl fortsatte sin karriär som sjöofficer. Maud led av hemlängtan i Danmark och tillbringade mycket tid på besök i Storbritannien. De fick bostad i Bernstorffs Palæ i Bredgade i Köpenhamn, alldeles bredvid slottsanläggningen Amalienborg. I bröllopspresent gav brudens far, prinsen av Wales, dessutom sin dotter och svärson ett lantställe, Appleton House, beläget på Sandringham House ägor, där de kunde vistas vid sina besök i England. Där föddes 2 juli 1903 parets enda barn prins Alexander (senare kung Olav av Norge), som skulle efterträda sin far som Norges kung. Olav föddes före unionsupplösningen och kallades prins Alexander tills han blev Norges kronprins 1905.
Trontillträde Bakgrund och val
Efter flera år av meningsskiljaktigheter i olika frågor upplöstes 1905 den union mellan Sverige och Norge som hade funnits sedan 1814. Unionen upplöstes ensidigt av Stortinget den 7 juni, och upplösningen bekräftades senare av det norska folket i den norska folkomröstningen om unionsupplösning 1905 som hölls den 13 augusti. Efter veckor av förhandlingar erkändes sedan upplösningen av unionen av Sverige den 23 september i Karlstadsfreden, medlad av de europeiska stormakterna. Bland annat skulle Norges suveränitet erkännas fullt ut och den svenske kungen Oscar II:s abdikation från den norska tronen. En månad senare upplöstes unionen formellt då kung Oscar II den 26 oktober undertecknade dokumenten som erkände Norge som en självständig stat, och abdikerade som norsk kung samma dag.
Därefter identifierade en kommitté från den norska regeringen flera prinsar av europeiska kungahus som kandidater till den lediga norska kronan. Norge hade lagligen haft status som självständig stat sedan 1814, men hade inte haft någon egen kung sedan 1387. Så småningom blev prins Carl den ledande kandidaten, mycket på grund av att han härstammade från självständiga norska kungar. Han hade också en son, som var en tronarvinge, och det faktum att hans fru, prinsessan Maud, var medlem av den brittiska kungafamiljen sågs av många som en fördel för den nyligen självständiga norska nationen. Den tyske kejsaren Vilhelm II avvisade bestämt Carls kandidatur. Han var inte bara vän med kung Oscar II, utan betraktade också Carls, Edvard VII:s svärson, trontillträde som ett engelskt övertagande av Norge. Vilhelm försökte förgäves övertala kung Oscar att låta en yngre furste av Bernadotte kandidera, men den svenske kungen kunde inte förmå sig att göra det. Tsar Nikolaj II avvisade också sin kusin Carls kandidatur, som han ansåg vara helt olämplig och influerad av engelskan. Kejsaren och tsaren försökte till slut få fram Carls farbror prins Valdemar av Danmark som kandidat till tronen, men han vägrade.John C. G. Röhl: Wilhelm II. Band 3: Der Weg in den Abgrund, 1900–1941. München 2008, , S. 436–437
Den demokratiskt sinnade prins Carl, som var medveten om att Norge fortfarande diskuterade om man skulle förbli ett kungarike eller i stället övergå till ett republikanskt statsskick, blev smickrad av den norska regeringens närmanden, men han ställde som villkor att det hölls en folkomröstning för att visa om monarkin var det norska folkets val. Efter att folkomröstningen med överväldigande majoritet på 79 procent (259 563 röster för och 69 264 emot) bekräftat att norrmännen ville förbli en monarki, erbjöds prins Carl formellt Norges tron av Stortinget och valdes den 18 november 1905. När Carl tackade ja till erbjudandet samma kväll (efter godkännande av sin farfar Kristian IX av Danmark) blev han omedelbart omtyckt av sitt adoptivland genom att ta det fornnordiska namnet Haakon, ett namn som inte hade använts av Norges kungar på över 500 år. Därmed efterträdde han sin morfars bror, Oscar II av Sverige, som hade abdikerat från den norska tronen i oktober.
Två dagar senare, på morgonen den 20 november, samlades en stor folkmassa utanför kung Håkons och drottning Mauds residens i Bernstorffs palats i Köpenhamn. Deltagarna hälsade på kungaparet när de dök upp i fönstret och började sjunga den fosterländska sången Ja, vi elsker dette landet. Senare samma dag tog kung Kristian IX av Danmark emot en delegation från Stortinget i audiens i Kristian VII:s palats på Amalienborg. Delegationen framförde budskapet att kungens sonson hade valts till kung av Norge, medan Kristian IX uttryckte sitt samtycke till valet av prins Carl. Delegationens ordförande, Stortingspresident Carl Berner, framförde en hälsning och gratulationer från det norska folket och framförde folkets önskan om ett gott samarbete. Konungen svarade: