Ardenneroffensiven är den månadslånga motoffensiv som den tyska armén ingående i Heeresgruppe B (armégrupp B) utförde i Ardennerna i södra Belgien mot de västallierades styrkor den 16 december 1944 till den 25 januari 1945 under slutet av andra världskriget. Slaget anses som ett av de blodigaste slagen i amerikansk militär historia. I det engelska språket benämns slaget oftast som Battle of the Bulge (Bulge=utbuktning). Det tyska kodnamnet för offensiven var Unternehmen Wacht am Rhein ("operation vakt vid Rhen"), vilket strax före offensiven ändrades till Unternehmen Herbstnebel ("operation Höstdimma"). Slaget benämns också ibland Rundstedtoffensiven med hänvisning till den tyska fältmarskalken Gerd von Rundstedt som då var överbefälhavare över de tyska styrkorna på västfronten.
Väderförhållandena under slaget var mycket krävande med bland annat snöstormar, gyttja, underkylt regn och tjock dimma.
Offensiven anges ibland felaktigt som tyskarnas sista större offensiv under andra världskriget, dock kan Ardenneroffensiven anses som Tysklands sista försök att vända krigslyckan under andra världskriget. Parallellt med Ardenneroffensiven genomförde tyska flygvapnet (Luftwaffe) en sista flygoffensiv för att återta initiativet i flygkriget mot de allierade, Operation Bodenplatte. Söder om Ardennerna påbörjades en mindre och inte lika välkänd tysk offensiv den 1 januari 1945, Operation Nordwind.
Bakgrund Under sensommaren 1944 hade Tyskland drabbats av mycket svåra militära nederlag både på östfronten (Operation Bagration) och västfronten i Normandie. De västallierade och Röda armén närmade sig Tredje rikets öst- respektive västgräns. Tyskland fick under hösten 1944 ett andrum på grund av att både de västallierade och Röda Arméns offensiver avstannade främst på grund av brist på underhåll. Det stod dock klart att Tyskland skulle förlora kriget om de inte lyckades gå till motoffensiv och återta initiativet.
Idén att gå till motoffensiv var i mycket stor utsträckning Adolf Hitlers egen, många av hans generaler ansåg att den tyska armén var för svag för att genomföra en större offensiv efter alla nederlag under sommaren-hösten 1944. Västfronten valdes som den lämpligaste fronten att gå till motoffensiv på. Hitler menade att inte ens en stor seger på östfronten skulle rubba det strategiska förhållandet gentemot Röda Armén och fronten i Italien valdes bort bland annat på grund av olämplig terräng.
Grundtanken med offensiven, som Hitler lade fram redan den 16 september på en lägeskonferens, var att bryta igenom de allierades relativt svagt bemannade frontavsnitt i Ardennerna (Ardennerna sågs som ett "lugnt" frontavsnitt) och fortsätta mot Antwerpen och i princip återupprepa segern från 1940. Hitler hoppades att en stor seger på västfronten skulle möjliggöra ett andrum som tillät att resurser kunde föras över till östfronten för att stoppa Röda Armén. Hitler hoppades också att den missämja och de slitningar som fanns mellan de brittiska och amerikanska styrkorna, bland annat mellan de högsta befälhavarna Dwight D. Eisenhower och Montgomery, skulle öka om de utsattes för ett nederlag och därigenom leda till en brytning mellan USA och Storbritannien. Författare har påpekat att Hitlers politiska och psykologiska överväganden inför offensiven i stort var korrekta. Samtidigt hade de tyska officerare som protesterade sannolikt rätt i att Tysklands resurser var alltför små för att sätta igång en offensiv med så stora ambitioner. Dock visar nyare forskning i tyska dokument att många av de högre befälen godtog offensivplanen, ibland till och med med viss entusiasm. Fältmarskalk Model ansåg t.ex. att Antwerpen skulle kunna nås "om man lyckades totalt överrumpla fienden och om samtliga utlovade förband faktiskt också fanns till hands". General Hasso von Manteuffel menade att de tyska anfallsförbanden borde kunna nå floden Meuse på fyra till sex dagar "om allt gick väl".
Många högre tyska officerare hävdade efter kriget att de hävdat att de rent militära realiteterna bakom planen var mycket tveksamma, men detta synes i flera fall vara en efterhandskonstruktion av vad de verkligen ansåg på den tiden.Bergström, Ardennerna 1944–1945: Hitlers vinteroffensiv, ss. 415–416. Planen var dock förmodligen överambitiös med hänsyn till Tysklands försvagade militära styrka. Wehrmacht hade antagligen inte sent under 1944 den styrka som krävdes för att offensiven skulle lyckas fullt ut. Adolf Hitler ansåg trots detta att det var nödvändigt att gå till offensiv, från hans synvinkel var det den sista chansen att rädda Tyskland från totalt nederlag. Planen var att kasta de allierade tillbaks i Atlanten genom en klassisk Blitzkrieg-taktik. Att den tyska planen gick ut på att erövra allierat drivmedel är dock en myt, vilket bl.a. von Manteuffel har klargjort.
Tyskland erhöll ett visst andrum under hösten 1944 då både de västallierades och Röda Arméns framryckning mattades av på grund av främst problem med långa underhållsvägar. Trots den allierade bomboffensiven mot tyska fabriker och landets infrastruktur gick den tyska krigsproduktionen på högvarv vilket innebar att stora mängder ny krigsmateriel kunde tillföras de enheter som slagits sönder under sommarens nederlag. Under hösten 1944 drogs de illa tilltygade tyska pansardivisionerna som hade stridit i Normandie ur frontlinjen och erhöll ny utrustning och manskap. Samtidigt sattes flera nya divisioner upp (Volksgrenadier-divisioner). Tysklands krigsmakt, Wehrmacht, återhämtade sig påtagligt de tre sista månaderna av 1944. De effektiva och fortfarande fullt fungerande tyska järnvägarna (Deutsche Reichsbahn) var en förutsättning för att tyskarna kunde koncentrera tillräckligt mycket underhåll inför offensiven. Tyskarna var mycket noggranna med att dölja alla förberedelser inför offensiven, vilket i stort sett lyckades. Bland annat skedde truppförflyttningar och tågtransporter till utgångsläge inför offensiven gradvis och enbart under dygnets mörka timmar. Stor omsorg lades också vid att hemlighålla den kommande offensiven för de egna trupperna. Detta fick bland annat till följd att tyska officerare på lägre och mellannivå (regemente och nedåt) fick bristfälligt med tid att förbereda sina enheter för den kommande uppgiften eftersom de fick reda på sin uppgift först cirka ett dygn före offensivens början.
Uppladdningen inför Ardenneroffensiven är ett tydligt exempel på tyska krigsmaktens stora förmåga att återhämta sig trots de mycket stora nederlagen. Den tyska stridsmoralen bland soldater och lägre befäl var påfallande hög inför offensiven, "bättre än i början av kriget", enligt överste Joachim Gutmann i 2. pansardivisionen.
Även om sommarens optimism bland de allierade (många trodde att kriget skulle vara slut före årsskiftet 1944/45) hade mattats av på grund av det hårdnande tyska motståndet, var den allmänna uppfattningen bland de högre allierade befälhavarna, att den tyska armén inte var kapabel till större offensiva operationer. Man underskattade helt enkelt Wehrmacht. Därför togs de allierade med överraskning när offensiven inleddes. Det var en viktig orsak till de tyska framgångarna under offensivens första vecka. En annan viktig orsak till framgången var det dåliga vädret vilket innebar att de allierade inte kunde utnyttja sitt överlägsna flyg fullt ut.
De tyska och allierade styrkorna miniatyr|vänster|Amerikanska pansarvärnskanonvagn av typen M36 Jackson framrycker mot frontlinjen under Ardenneroffensiven. Tre tyska arméer drogs samman för offensiven – 6. SS pansararmén (chef Sepp Dietrich), 5. pansararmén (chef general Hasso von Manteuffel) och 7. armén (chef general Erich Brandenberger). Sammanlagt ingick 22 divisioner, varav fem pansardivisioner, i den första anfallsvågen. 702 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar sattes in i det första anfallet den 16 december.Samtliga tyska divisioner var relativt utvilade och hade ofta mellan 75 och 90% av full styrka vid offensivens igångsättande. Dock rådde stor skillnad i kvalitet mellan olika enheter vilket avspeglade det faktum att Tyskland varit i krig i fem år och började lida stor brist på utbildat manskap. Det rådde särskilt stor brist på erfarna och välutbildade officerare på kompani- och plutonsnivå liksom underofficerare. Även om stridsmoralen generellt var hög var ofta infanteriets utbildning i strid bristfällig. Många tyska soldater hade nyligen överförts från Luftwaffe eller den tyska marinen och hade kort utbildning i markstrid. Det innebar att de ofta uppträdde klumpigt och med onödigt stora förluster och de misslyckades med att kringgå och infiltrera amerikanskt motstånd, vilket välutbildat tyskt infanteri tidigare i kriget hade klarat av (se infiltrationstaktik). Dock var utrustningen överlag av mycket god kvalitet. De tyska divisionerna i Ardennerna var utrustade med bland annat Panther-stridsvagnar, Nebelwerfer raketkastare och Panzerfaust pansarskott. Infanteriet var rikligt utrustat med automatvapen, bland annat MG 42 kulsprutor och StG-44 automatkarbiner. Dock rådde det stor brist på transportfordon.
De amerikanska styrkorna som försvarade Ardenner-avsnittet utgjordes vid offensivens början av sex divisioner, varav en pansardivision. De amerikanska förbanden ingick i den 1. armén, under generallöjtnant Courtney Hodges. Flera av de amerikanska divisionerna hade inte varit i strid tidigare, andra hade förlagts vid området för att återhämta sig och erhålla ersättningsmanskap. Tyskarna hade alltså ett kraftigt numerärt överläge vid offensivens början.
miniatyr|Tyska soldater under striderna i Ardennerna i december 1944. De amerikanska förbanden hade överlag sämre stridsvagnar än tyskarna. M4 Shermans prestanda var jämförbar med tyskarnas Panzer IV, men var gravt underlägsen tyskarnas vanligaste stridsvagn, Panther. Amerikanerna hade vid offensivens början 502 Shermanstridsvagnar, 255 Stuartstridsvagnar och 410 pansarvärnskanonvagnar vid Ardenner-avsnittet. Amerikanarna hade också ofta sämre infanterivapen än tyskarna. Dessutom hade de amerikanska infanteridivisionerna relativt sett för få stridande soldater i förhållande till underhålls- och understödspersonal vilket innebar att divisionerna var känsliga för förluster eftersom större delen av förlusterna drabbade de stridande skyttesoldaterna.
Amerikanska arméns största styrka var dess fältartilleri. Tyskarna hade ända sedan 1942 sett ner på det amerikanska infanteriet men fruktat artilleriet. Det amerikanska artilleriet var tveklöst andra världskrigets bästa med många och bra artilleripjäser, gott om ammunition samt kort tid från målupptäckt till bekämpning. Ofta var det det amerikanska artilleriet, inte infanteri eller stridsvagnar, som genom träffsäker och kraftsamlad indirekt eld stoppade tyska anfall.
Specialoperationer I planen ingick även att sända tyska kommandosoldater i amerikanska uniformer bakom amerikanarnas frontlinje för att sprida förvirring och desinformation (se Operation Greif). Denna operation skapade en hel del oreda bland amerikanarna den första veckan av offensiven. En mindre luftlandsättningsoperation genomfördes också (se Operation Stösser), dock utan framgång.
Slagets förlopp miniatyr|vänster|Lastbilar tillhörande 99th Infantry Division passerar genom Wirtzfeld under reträtten mot ställningar vid Elsbornåsen.