Robert Anthony Eden, 1:e earl av Avon, född 12 juni 1897 nära Bishop Auckland i County Durham, död 14 januari 1977 i Alvediston i Wiltshire, var en brittisk konservativ politiker. Han var utrikesminister 1935–1938, 1940–1945 och 1951–1955, samt premiärminister 1955–1957.
Eden blev utrikesminister vid 38 års ålder, innan han avgick i protest mot Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Mussolinis fascistiska regim i Italien. Han innehade återigen den positionen under större delen av andra världskriget, och en tredje gång i början av 1950-talet. Efter att ha varit Winston Churchills ställföreträdare i nästan 15 år efterträdde Eden honom som ledare för det konservativa partiet och premiärminister 1955, och en månad senare vann han ett allmänt val.
Edens rykte som en skicklig diplomat överskuggades 1956 när USA vägrade att stödja den brittisk-franska militärens svar på Suezkrisen, vilket kritiker över partigränserna betraktade som ett historiskt bakslag för brittisk utrikespolitik och signalerade slutet på det brittiska inflytandet i Mellanöstern.David Dutton: Anthony Eden. A Life and Reputation (London, Arnold, 1997). De flesta historiker hävdar att han begick en rad misstag, särskilt när han inte insåg djupet av det amerikanska motståndet mot militära aktioner.Tony Shaw, Eden, Suez & the Mass Media: Propaganda & Persuasion during the Suez Crisis (1996). Två månader efter att ha beordrat ett slut på Suezoperationen avgick han som premiärminister på grund av dålig hälsa och för att han var allmänt misstänkt för att ha vilselett Brittiska underhuset om graden av maskopi med Frankrike och Israel.
Eden anses allmänt vara en av de minst framgångsrika brittiska premiärministrarna under 1900-talet, även om två allmänt sympatiska biografier har bidragit till att ändra åsiktsbalansen.Robert Rhodes James (1986) Anthony Eden; D. R. Thorpe (2003) Eden.Thorpe (2003) Eden. Han var den förste av femton brittiska premiärministrar som utsågs av drottning Elizabeth II under hennes sjuttioåriga regeringstid.
Familj Eden föddes den 12 juni 1897 i Windlestone Hall i grevskapet Durham i en konservativ godsägarfamilj. Han var den tredje av fyra söner till Sir William Eden, 7:e och 5:e baronet, och Sybil Frances Grey, en medlem av den framstående familjen Grey i Northumberland. Sir William var en före detta överste och lokal domare från en familj med gamla titlar. Han var en excentrisk och ofta argsint man, en begåvad akvarellist, porträttmålare och samlare av impressionister.Aster 1976, s. 2.Rhodes James 1986, s. 9–14. Edens mor hade velat gifta sig med Francis Knollys, som senare blev en betydande kunglig rådgivare, men äktenskapet förbjöds av prinsen av Wales.Rhodes James 1986, s. 10. Även om hon var en populär person lokalt, hade hon ett ansträngt förhållande till sina barn, och hennes slöseri förstörde familjens förmögenhet, vilket innebar att Edens äldre bror Tim var tvungen att sälja Windlestone 1936.Rhodes James 1986, s. 6. Med hänvisning till hans härkomst skulle Rab Butler senare skämta om att Anthony Eden – en stilig men argsint man – var "till hälften galen baronet, till hälften vacker kvinna".John Charmley (1989) Chamberlain and the Lost Peace.
Edens farfarsfar var William Iremonger, som förde befäl över 2:a fotregementet under spanska inbördeskriget och stred under Wellington vid slaget vid Vimeiro.Antiques Trade Gazette, 26 November 2011, s. 45. Han härstammade också från guvernör Sir Robert Eden, 1:e baronet av Maryland och genom familjen Calvert i Maryland var han knuten till den gamla romersk-katolska aristokratin i familjerna Arundell och Howard (inklusive hertigarna av Norfolk), samt anglikanska familjer inklusive earlerna av Carlisle, Effingham och Suffolk. Familjen Calvert hade konverterat till den etablerade kyrkan i början av 1700-talet för att återta äganderätten till Maryland. Han hade också en del dansk (familjen Schaffalitzky de Muckadell) och norsk (familjen Bie) härkomst.Ole Feldbæk, Ole Justesen, Svend Ellehøj, Kolonierne i Asien og Afrika, 1980, s. 171. Eden blev en gång road när han fick veta att en av hans förfäder, liksom Churchills förfader hertigen av Marlborough, hade varit älskare till Barbara Castlemaine.Rhodes James 1986, s. 3.
Det spekulerades i många år om att Edens biologiske far var politikern och skriftställaren George Wyndham, men detta anses omöjligt eftersom Wyndham befann sig i Sydafrika vid tiden för Edens tillkomst.D. R. Thorpe, Eden, (Robert) Anthony, first earl of Avon (1897–1977)', Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, 2004; online edn, May 2011. Det ryktades att Edens mor hade haft en affär med Wyndham. Hans mor och Wyndham utbytte kärleksfulla meddelanden 1896, men Wyndham var en sällsynt besökare i Windlestone och återgäldade förmodligen inte Sybils känslor. Eden var road av ryktena, men enligt hans levnadstecknare Rhodes James trodde han förmodligen inte på dem. Han liknade inte sina syskon, men hans far Sir William tillskrev detta till att han var "en Grey, inte en Eden".Rhodes James 1986, s. 16–18.
Eden hade en äldre bror John, som dödades i strid 1914, och en yngre bror Nicholas, som dödades när slagkryssaren HMS Indefatigable sprängdes och sjönk i Skagerrakslaget 1916.
Tidiga år Skola Eden utbildades vid två friskolor. Han gick på Sandroyd School i Wiltshire från 1907 till 1910, där han utmärkte sig i språk.Thorpe (2003), s. 48–49. Han började sedan på Eton College i januari 1911.Aster 1976, s. 4. Där vann han ett pris och utmärkte sig i cricket, rugby och rodd.Alan Campbell-Johanson, Eden: The Making of a Statesman, Read Books, 2007, s. 9
Eden lärde sig franska och tyska på kontinentala semestrar och sägs som barn ha talat franska bättre än engelska.Aster 1976, s. 3. Även om Eden kunde konversera med Adolf Hitler på tyska i februari 1934 och med den kinesiske premiärministern Zhou Enlai på franska i Genève 1954, föredrog han, av en känsla av professionalism, att låta tolkar översätta vid formella möten.Thorpe 2003, s. 46.Rhodes James 1986, s. 136.
Även om Eden senare hävdade att han inte hade något intresse för politik förrän i början av 1920-talet, skriver hans levnadstecknare att hans tonårsbrev och dagböcker "bara kommer till liv" när han diskuterar ämnet. Han var en stark konservativ partipolitiker som i november 1912 ansåg att hans protektionistiske far var "en idiot" för att han försökte hindra sin frihandelsstödjande farbror från att kandidera till parlamentet. Han gladde sig åt Charles Mastermans nederlag i ett fyllnadsval i maj 1914 och förvånade en gång sin mor under en tågresa genom att berätta för henne vem som var parlamentsledamot och hur stor hans majoritet var för varje valkrets de passerade.Rhodes James 1986, s. 26. År 1914 var han medlem i Eton Society ("Pop").Rhodes James 1986, s. 27. ("Pop" är en självvald social klubb för äldre Eton-pojkar, som får bära färgade västar.)
Första världskriget Under första världskriget dödades Edens äldre bror löjtnant John Eden i strid den 17 oktober 1914 vid 26 års ålder, när han tjänstgjorde med 12:e (Prince of Wales's Royal) Lansiärregementet. Hans grav finns på krigskyrkogården Larch Wood i Belgien. Hans farbror Robin blev senare nedskjuten och tillfångatagen när han tjänstgjorde i Royal Flying Corps.Aster 1976, s. 5–8.
Som många andra i sin generation anmälde sig Eden som frivillig till tjänstgöring i den brittiska armén och tjänstgjorde i den 21:a bataljonen (Yeoman Rifles) i King's Royal Rifle Corps (KRRC), en enhet i Kitcheners frivilligarmé, som till en början huvudsakligen rekryterades från lantarbetare i County Durham, som i allt högre grad ersattes av Londonbor efter förlusterna vid Somme i mitten av 1916. Han utnämndes till tillfällig underlöjtnant den 2 november 1915 (före den 29 september 1915). Hans bataljon förflyttades till västfronten den 4 maj 1916 som en del av 41:a divisionen. Den 31 maj 1916 dödades Edens yngre bror William Nicholas Eden i strid 16 år gammal, ombord på HMS Indefatigable under Skagerrakslaget. Hans minne finns på Plymouth Naval Memorial. Hans svåger, Lord Brooke, sårades under kriget.
En sommarnatt 1916, nära Ploegsteert, var Eden tvungen att leda en liten räd in i en fientlig skyttegrav för att döda eller tillfångata tyska soldater för att identifiera fiendens enheter mittemot. Han och hans män blev fast i ingenmansland under fiendens eldgivning, och hans sergeant sårades allvarligt i benet. Eden skickade en man tillbaka till de brittiska linjerna för att hämta en annan man och en bår, och han och tre andra bar tillbaka den sårade sergeanten med, som han senare uttryckte det i sina memoarer, en "kylig känsla längs ryggraden", osäker på om tyskarna inte hade sett dem i mörkret eller om de ridderligt vägrade att skjuta. Han underlät att nämna att han hade tilldelats Military Cross (MC) för incidenten, som han inte nämnde mycket om under sin politiska karriär.Rhodes James 1986, s. 43–44. Den 18 september 1916, efter slaget vid Flers-Courcelette (en del av slaget vid Somme), skrev han till sin mor: "Jag har sett saker på sistone som jag inte kommer att glömma". Den 3 oktober utnämndes han till kapten med temporär löjtnants grad under hela förordnandet. Vid 19 års ålder var han den yngste kaptenen på västfronten.
Edens MC fanns med på 1917 års födelsedagslista. Hans bataljon stred vid Slaget om Messines i juni 1917. Den 1 juli 1917 bekräftades Eden som tillfällig löjtnant, och avsade sig sin tjänst som kapten tre dagar senare. Hans bataljon stred under de första dagarna av det Tredje slaget vid Ypern (31 juli - 4 augusti). Mellan den 20 och 23 september 1917 tillbringade hans bataljon några dagar på kustförsvar vid den fransk-belgiska gränsen.
Den 19 november förflyttades Eden till generalstaben som generalstabsofficer grad 3 (GSO3), med tillfällig grad av kapten. Han tjänstgjorde vid andra arméns högkvarter mellan mitten av november 1917 och 8 mars 1918 och missade tjänstgöring i Italien (eftersom den 41:a divisionen hade förflyttats dit efter att den italienska andra armén besegrats i slaget vid Caporetto). Eden återvände till västfronten när en stor tysk offensiv var nära förestående, bara för att hans tidigare bataljon skulle upplösas för att hjälpa till att lindra den brittiska arméns akuta brist på soldater. Även om David Lloyd George, som då var den brittiske premiärministern, var en av de få politiker om vilka Eden rapporterade att soldaterna i frontlinjen talade bra om, skrev han till sin syster (23 december 1917) i avsky för hans "vänta och se-svammel" när han vägrade att utvidga värnplikten till Irland.Rhodes James 1986, s. 52.
I mars 1918, under den tyska våroffensiven, var han stationerad nära La Fère vid floden Oise, mittemot Adolf Hitler, vilket han fick veta vid en konferens 1935.Rhodes James 1986, s. 55. Vid ett tillfälle, när brigadens högkvarter bombades av tyskt flyg, sa hans kamrat till honom: "Sådär, nu har du fått din första smak av nästa krig."Aster 1976, s. 20–21. Den 26 maj 1918 utnämndes han till brigadmajor vid 198:e infanteribrigaden, en del av 66:e divisionen. Vid 20 års ålder var Eden den yngsta brigadmajoren i den brittiska armén.
Han övervägde att kandidera till parlamentet i slutet av kriget, men valet utlystes för tidigt för att det skulle vara möjligt. Efter vapenstilleståndet med Tyskland tillbringade han vintern 1918–1919 i Ardennerna med sin brigad. Den 28 mars 1919 blev han brigadmajor vid 99:e infanteribrigaden. Eden övervägde att ansöka om en tjänst i den reguljära armén, men det var mycket svårt att få tag på sådana eftersom armén krympte så snabbt. Till en början ryckte han på axlarna åt sin mors förslag om att studera i Oxford. Han avvisade också tanken på att bli advokat. Hans föredragna karriäralternativ i detta skede var att kandidera till parlamentet för biskop Auckland, statsförvaltningen i Östafrika eller utrikesdepartementet.Rhodes James 1986, s. 56–58. Han hemförlovades den 13 juni 1919. Han behöll kaptens grad.
Oxford