Mindre hackspett (Dryobates minor) är den minsta av Europas hackspettar med sin längd på cirka 15 cm, vilket gör den jämnstor med gråsparven. Mindre hackspett har sin utbredning över hela västra och norra Palearktis till Asiens Stillahavskust. I Mellaneuropa är den en spridd men inte vanlig häckfågel. Som många små hackspettsarter söker den sin föda främst i trädkronornas yttre grenområde.
Systematik och utbredning Systematik Mindre hackspett placeras traditionellt i det omfångsrika släktet Dendrocopos, där små till mellanstora hackspettar med övervägande svartvit fjäderdräkt samlas. De cirka 40 arterna inom släktet Dendrocopos förekommer i Eurasien och i Nordafrika. Länge förenades Dendrocopos'’ också med besläktade och framför allt nearktiska arter i släktet Picoides. DNA-studier visar dock att släktena Picoides och Dendrocopos är gravt parafyletiska gentemot varandra och andra släkten som de afrikanska hackspettarna i Dendropicos och de övervägande sydamerikanska i Veniliornis.Fuchs, J., and J.-M. Pons (2015), A new classification of the Pied Woodpeckers assemblage (Dendropicini, Picidae) based on a comprehensive multi-locus phylogeny, Mol. Phylogenet. Evol. 88, 28-37. Mindre hackspett har visat sig stå allra närmast artparet rödnackad hackspett och halsbandsspett som förekommer kring Himalaya, men också nära tre nordamerikanska små hackspettar (dunspett, chaparralspett och bandryggig hackspett) som vanligtvis placeras i Picoides. En teori är att mindre hackspett härstammar från Palearktis men att den sedan utvecklades i Nearktis för att sedan återkolonisera Palearktis.Weibel & Moore (2001) s:70-71Laurent Raty: Comments on woodpecker classification Dessa studier har lett till att dessa nu förs till det egna släktet Dryobates.
Utbredning Mindre hackspett har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från Nordafrika, där arten företräds av en liten restpopulation i östra Algeriet och Tunisien, över Spanien, Portugal och Frankrike, hela Mellaneuropa och större delen av Nordeuropa, tvärs genom Ryssland till Kamtjatka, Sachalin, Hokkaido, Manchuriet och Nordkorea. I nordväst når arten England och Wales, men häckar inte i Skottland och Irland. I söder och sydost bebor den stora delar av Italien, Ungern och Balkan, Turkiets kustberg, Kaukasusområdet och Transkaukasien samt norra Iran och delar av Zagrosbergen. Förutom en liten population i södra Sardinien förekommer arten inte på någon Medelhavsö.Gorman (2004) s. 153 I Danmark har den inte häckat förrän början av 1960-talet. Danmark befolkas kontinuerligt från norr av fåglar av nominatformen och från söder av underarten D. m. hortorum, och viktiga vinterkvarter för nordeuropeiska fåglar finns där.HBV (1994) band.9, s:1098 Nordgränsen följer i stor utsträckning skogsgränsen och faller av från ungefär 70 grader nord i Norge mot öster oavbrutet till 60 grader nord. Sydgränsen bildas av Central- och Östasiens stäpper och ökenområden.
Den tätaste utbredningen ligger på höjdlägen upp till 700 meter. I Mellaneuropa häckar den betydligt mer sällan i områden på högre höjder. Den högst kända belägna häckningsplatsen i Mellaneuropa finns i Österrike på 1440 meter i Totes Gebirge i Steiermark.Dvorak (1993) S. 267 På Olympos finns en känd häckningsplatser på över 1600 meter och i Kaukasus och norra Iran häckar mindre hackspettar regelbundet på upp till 2000 meters höjd.
Underarter thumb|stående|Adult hane av nominatformen D. m. minor. Över 20 underarter av mindre hackspett har beskrivits. I kontaktzonerna hybridiserar de flesta underarterna och ger upphov till intermediära former. Sammantaget är de morfologiska skillnaderna få och klinala.
Följande lista med elva underarter i taxonomisk ordning följer Clements et al. 2021:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11 comminutus (Hartert 1912) – förekommer uteslutande i England och Wales. hortorum (C. L. Brehm 1831) – förekommer från Frankrike över Mellaneuropa till Polen och söderut till Schweiz, Ungern och norra Rumänien. buturlini (Hartert 1912) – förekommer från Iberiska halvön, södra Frankrike och Italien till Rumänien, Bulgarien och norra Grekland. nordlig mindre hackspettSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 minor (Linnaeus 1758) – nominatformen förekommer i norra Europa, från Skandinavien till Uralbergen. amurensis (Buturlin 1908) – förekommer från Nedre Amurfloden och Sachalin till nordöstra Korea och norra Japan. kamtschatkensis (Malherbe 1861) – den nordligaste underarten som förekommer från Uralbergen till Anadyrfloden och på Kamtjatka. colchicus (Buturlin 1908) – förekommer i Kaukasus och Transkaukasus. danfordi (Hargitt 1883) – förekommer i östra Grekland och Turkiet. quadrifasciatus (Radde 1884) – endemisk för Lenkoranregionen i sydöstra Azerbajdzjan vid Kaspiska havet. morgani (Zarudny & Loudon 1904) – förekommer i nordvästra Iran och isolerade nordliga delar av Zagrosbergen. ledouci (Malherbe 1855) – förekommer i nordvästra Afrika, i nordöstra Algeriet och nordvästra Tunisien.
Vissa urskiljer även underarten immaculatus (med utbredning i Anadyrs floddal och på Kamtjatkahalvön) samt hyrcanus (norra Iran).Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.
Flyttning Mindre hackspett är beroende på population stannfågel, strykfågel eller flyttfågel. Nordiska populationer flyttar regelmässigt söderut. Många svenska och norska mindre hackspettar övervintrar på Jylland och i norra Tyskland. Ibland förekommer, oftast parallellt med brokspettsinvasioner, starka inflygningar av nordiska mindre hackspettar till Mellaneuropa; den senaste stora invasionen skedde på vintern 1962/1963, såsom enda mindre hackspettar av nominatformen blev även fastställda vid Randecker Maar.Gatter (2000) s:473 I Mellaneuropa är fåglarna av underarten D. m. hortorum i stor utsträckning stannfåglar. Ungfåglarnas spridning är inte mycket utforskad. Bosättningar på avstånd på mer än 20 kilometer från födelseplatsen tycks dock förekomma ofta.Hölzinger (2001) s:484
Förekomst i Sverige De flesta fåglar finns koncentrerade i områden i södra och mellersta Sverige där det finns äldre vildvuxna lövrika blandskogar. Den förekommer i hela Sverige, men har minskat i antal.
Utseende thumb|Adult hona. Mindre hackspett är cirka 14-16,5 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 24–29 centimeter.Svensson et al. (1999), s:228-229 Mindre hackspett är typisk med sin svartvita kontrasterande fjäderdräkt. Trots detta är den på grund av sin storlek omöjlig att förväxla med någon av de andra hackspettsarterna i västra och centrala Palearktis. Honan går helt i svartvitt medan hanen har en röd hjässa.
Mindre hackspett är den enda arten i sitt släkte i Europa och västra Asien som inte har något rött eller rosa på undergumpen eller på de undre stjärttäckarna. Arten saknar även de vita skulderfläckar som i övrigt är påfallande bland alla arter i släktet, förutom hos vitryggig hackspett. Ryggsidan är jämnt svartvitbandad. Den har små ljusgrå streck på bröstet liksom många andra hackspettar i samma släkte. Liksom den vitryggiga hackspetten har den vågräta, vita streck på ryggen. Sedd bakifrån påminner den om vitryggig hackspett, men skiljer sig tydligt från denna genom sin litenhet. Fastän den endast är av en domherres storlek verkar den kompakta, korthalsade, rundaktiga fågeln tyngre och större.
Hanar av den i mellaneuropeiska underarten D. m. hortorum har en tegelröd, svartrandad huva. Det vita, ibland lätt gräddgula ansiktet inramas av en tydlig svart tygel, ett skäggstreck och ett sidostreck, men det sista sitter inte ihop med det svarta nackbandet. Pannan är vit och näbben, som med sina upp till 18 millimeter är relativt lång för hackspettens kroppsstorlek, är skiffergrå. Skuldrorna är svarta och ryggen är vit med en svart bandning liknande en stege. Fördelningen av vita och svarta andelar på ryggen är ett av de viktigaste kännetecknen för att skilja mellan underarterna. Ovansidan av hand- och armpennorna är tydligt vitt bandad på svart botten. Stjärten, som är sammanhållen, är svart på ovansidan och på undersidan vit med svart bandning. De båda yttersta stjärtfjädrarna är vita och bär tydliga svarta tecken. Undersidan hos denna underart är mycket ljus, nästan vit. Endast bröstet har en lätt gulaktig färgton. Sidorna är tydligt svart längsstreckade.
Könen skiljer sig inte i vikt, och i färgteckning endast vad gäller färgen på hjässan, som hos honan är enhetligt svart. Den isabellfärgade teckningen över näbbens början räcker hos honan ända till främre hjässan, hos nominatformen och den i Mellaneuropa utbredda underarten D. m. hortorum ända till mitten av hjässan. Den juvenila fjäderdräkten liknar honans fjäderdräkt, men är blekare.
Morfologiska skillnader mellan underarter Nominatformen minor är en stor underart och har en mycket ljus, nästan vit undersida, och den svarta teckningen på den vita ryggen är mycket begränsad. kamtschatkensis är den nordligaste och enligt Bergmanns regel den största underarten. Undersidan är rent vit och saknar streckning nästan helt. Även ryggen är vit utan svart teckning. amurensis är också en stor underart och den är gråvit på undersidan. I övrigt liknar den mycket nominatformen. hortorum är något mindre än nominatformen, ryggen är delvis mörkgrått bandad, undersidan är gråaktig och bröstet visar en lätt gulaktig färgton. buturlini skiljer sig från hortorum genom den väsentligt mörkare och på sidorna starkare längsstreckade undersidan. ledouci är en liten underart är mycket lik burtulini men har i regel enhetligt svart näbb och lätt ljusbrunt bröst. comminutus är också mycket lik buturlini men är i genomsnitt något mindre och streckningen på sidorna är otydligare än hos burtulini. danfordi är också en liten underart som påminner om buturlini men i normalfallet är undersidans teckning ännu något mörkare, nästan ljusbrun. Hos typiska exemplar räcker kindstrimmorna ända till det svarta nackbandet, så att de cremefärgade örontäckarna nästan helt är inramade av svart. colchicus är något större än den föregående, men skiljer sig annars nästan inte från den. quadrifasciatus är den minsta underarten och uppvisar den kortaste näbben, 12 millimeter lång. Underarten verkar ganska mörk på ovansidan, och även undersidan är mörkare än hos buturlini, sidorna är ännu tydligare strimmiga. De yttre stjärtfjädrarna är tydligt och på stor yta svartbandade. morgani skiljer sig från alla andra underarter genom den långa, mycket smala näbben och den bruna strupen på den i övrigt vita bröstet och buksidan. Det svarta sidobandet berör alltid nackområdet. Hanens röda fjäderparti inskränker sig till främre delen av huvudet.Winkler (1995) s:259-260
Mått och vikt Mindre hackspettens längd varierar beroende på underart. Vissa individer av D. m. kamtschatkensis mäter upp till 16 centimeter och är därmed den största underarten och D. m. quadrifasciatus är med knappt 14 centimeter den minsta. Vingspannet ligger mellan 24 och 28 centimeter. Båda könens vikt varierar mellan 20 och 25 gram.Gorman (2004) s:144HBV (1994) band 9. s:1103
Förväxlingsmöjligheter I Europa, Väst-, Sydväst- och Centralasien finns ingen risk för förväxling med andra arter. Endast i yttersta Ostasien överlappar utbredningsområdet för mindre hackspett med två liknande stora brokspettar, kizukispett (Yungipicus kizuki) och gråkronad brokspett (Yungipicus canicapillus). Den första har annars likartat utseende men tydligt bruna örontäckare och ett brunt bröst, medan den senare skiljer sig från mindre hackspett genom en tydligt grå hjässa och bruna ansiktsteckningar.Winkler (1995) s. 258
Läte