Skata (Pica pica) är en fågel inom släktet skator och familjen kråkfåglar, som förekommer i stora delar av Europa samt västra och norra Asien. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetabilisk föda under hela året.
Den taxonomiska indelningen av släktet skator har varit omdiskuterad. Efter genetiska studier har numera flera av skatans olika populationer i Nordafrika och Asien urskiljts som egna arter.
Etymologi Det svenska namnet skata (, ) är besläktat med ordet skott och skate (topp) och är i grunden ett ord för något som sticker ut, hänvisandes skatans långa stjärtfjädrar. Det förekommer i danskan () och nynorskan som skade. I västnordiskan förekommer samma namn för rockor, hänvisandes deras långa stjärt (, , ).
Ett äldre svenskt namn på fågeln är skjora eller skjura. Det äldre ordet har blivit kvar i en del svenska dialekter och i finlandssvenskan; nämligen sjira, skira, skjura, skjöra på jämtska, skír på västerbottniska, stjoro eller stjouro på österbottniska, och skäre eller skäro på gotländska. Jämför skärra.
Det vetenskapliga namnet Corvus pica gavs av Carl von Linné 1758, och härrör ur antikens språk. I antiken använde Aristoteles och Claudius Aelianus samma beteckning för skatan och nötskrikan: .Claudius Aelianus. De natura animalium, 6.19.Aristoteles. Historia animalium, 616. Plinius den äldre kallade däremot den förra fågeln pica varia longa cauda (insignis), på grund av dess långa stjärt, och den senare pica varia (insignis), på grund av dess brokiga fjäderdräkt.Plinius. Naturalis historia 10.41.
Utseende och fältkännetecken miniatyr|vänster|Skata i flykten. Notera de vita handpennorna och de långa grönskimrande stjärtfjädrarna. miniatyr|Underarten P. p. mauritanica. Notera det blå fjäderlösa partiet bakom ögat. Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.
Ungfåglar har nästan samma färgning som adulta fåglar, de skiljer sig bara i mindre detaljer. Juvenila fåglar har oftast en mer brunsvart ton på huvud och bröst. Stjärten, som är kortare, är utan glans och de yttre skulderfjädrarna är oftast inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt ut på fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna har blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern.
Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än adulta. De byter då hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. På marken rör sig skatorna ofta med jämfotahopp men de går också med knyckiga rörelser, ofta med rest stjärt vilket gör att den får ett kaxigt utseende. Skatan rör sig annars mycket i trädens grenverk och i flykten rör den sig flaxigt i rak bana, med inslag av bågformiga svepande partier när den glidflyger. Den är vaksam men orädd, och kan till exempel högljutt varna för katter, rävar eller annan fara.Björn Bergenholtz (2011) Känn igen 25 fåglar. .
Läte höger|mini|En skatas läte Skatans vanligaste läte är ett hest skrattande "schackande" eller "schäckande". Det består av mer eller mindre snabbt på varandra följande serier av lätt kraxande "schäck-schäck-schäck". Schäckandet är ett varnings- och alarmläte som syftar till att försvara reviret. Skator som inte häckar använder bara lätet när fara hotar. Fågelns upprördhet är särskilt stor om schäckandet är snabbt och upphackat.
Skatpar framför en låg halvkvävt pladdrande sång för att befästa sitt partnerskap. Denna sång, som ofta hörs under kalla vinterdagar, varierar mycket starkt både med tiden och individuellt. Den kan vara såväl rytmisk som orytmisk. Ofta innehåller den svaga drilljud och högt pipande. Mestadels består sången dock av ett gurglande, buktalaraktigt pladdrande med pipljud. För att markera revir använder par ett läte som låter som "kia", "kjää" eller "kik". Ofta visar de sig då i mitten av reviret på den högsta grenen i ett träd. Ungfåglar i boet tigger med ett högt gällt skrikande "tviit". Tre till fyra veckor gamla ungfåglar ger sig till känna för de vuxna fåglarna med ett tvåstavigt läte. Det låter ungefär "jschiejäk", "tschjuk" eller "tschjuk-juk". Honans kontaktläte liknar ungfåglarnas vistelseortsläte.
Ofta ger skatan också ifrån sig ett långt utdraget "tschark" "tschirk" "tschirrl" eller "tschara". Efter intonation (mjuk, hård, lång, kort) har detta läte olika betydelser. Dessutom kan skatan även framföra nasala och uttänjda ljud som "gräh". Den har även en lågmält sjungande skuggsång som kan höras året om men främst på våren och sommaren.
Utbredning och systematik thumb|Den kraftigt blåskimrande färgen på vingen tyder på att detta fotografi föreställer taxonet serica, numera urskiljd som den egna arten orientskata. Fram tills nyligen inkorporerade arten skata även de asiatiska arterna asirskata (P. asirensis), svartgumpad skata (P. bottanensis) och orientskata (P. serica) samt den nordafrikanska maghrebskatan (P. mauritanica). Dessa urskiljs nu som egna arter efter genetiska studier.Kryukov, A.P., L.N. Spiridonova, S. Mori, V.Yu. Arkhipov, Y.A. Red'kin, O.A. Goroshko, E.G. Lobkov, and E. Haring (2017), Deep phylogeographic breaks in magpie Pica pica across the Holarctic: concordance with bioacoustics and phenotypes. Zoolog Sci. 2017 Jun;34(3):185-200. doi: 10.2108/zs160119. Även amerikansk skata (Pica hudsonia) har tidigare behandlats som en underart till skata.
Skatan i begränsad mening omfattar vanligen sex underarter med följande utbredning:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11 Pica pica melanotos – återfinns på Iberiska halvön pica-gruppen Pica pica pica (europeisk skata) – nominatformen återfinns i Europa från Brittiska öarna, Frankrike och södra Skandinavien till östra Europa och Mindre Asien Pica pica fennorum (nordlig skata) – norra Skandinavien och västra Ryssland Pica pica bactriana – västra och södra Sibirien österut till Bajkalsjön samt Centralasien, söderut till Kaukasus och österut till Pakistan och nordvästra Indien Pica pica leucoptera – södra Transbajkal till östra Mongoliet och Altaj Pica pica camtschatica – Ochotska havets norra strand till Kamtjatka
För hela släktet skator (Pica) fylogenetiska släktskap: se fylogenetiskt släktskap i artikeln om släktet skator.
Förekomst i Sverige I Sverige är den vanlig i hela landet ända upp till Lycksele lappmark och mellersta Norrbotten, men saknas i norra delen av fjällkedjan och i Östersjöns mellan- och ytterskärgårdar.Sveriges ornitologiska förening – Skata I Sverige förekommer det två underarter: P. p. fennorum som häckar i norra Sverige ned till södra Jämtland och P. p. pica, nominatformen, som häckar i södra Sverige. Skillnaden mellan dessa båda underarter är klinal och det finns ingen tydlig karakteristik som skiljer dem åt, vilket gör det omöjligt att skilja dem i fält.
Ekologi 270px|miniatyr|Skata P. p. pica. Skator brukar starta dagen ungefär en halvtimme före soluppgång, varierande efter årstid. Under timmen före solnedgång närmar sig skator mer och mer sin sovplats, som de kort därefter intar. Skatan lever i två olika samhällsformer. Under häckningstiden lever paren ensamma i sina revir, medan icke häckande skator sluter sig samman i grupper. På vintern bildar skator flockar på från ett dussin upp till några hundra fåglar. Under vårvintern kan man ibland se stora antal skator samlade på särskilda platser, där de utför spelhandlingar som höga hopp med utspärrade stjärtar och kraxande. Dessa sammankomster, som ibland kallas skatriksdag, tros vara en form av gemensamt parningsspel.
Biotop Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturfågel, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Övernattning kan vissa tider äga rum kollektivt, särskilt i täta buskage ute i våtmarker.
Skatan förekommer såväl i slättland som i bergstrakter. Den kan påträffas över hela världen på höjder upp till 2500 m. Den bor framför allt i väl strukturerade, delvis öppna landskap med ängar, häckar, buskar och enstaka träddungar. Den lever även vid skogsbryn, i närheten av vattensamlingar och i träsk med vassruggar, videbuskage och busksnår. Mer sällsynt är den i smala skogsremsor, små skogstomter, vidsträckta skogar och i ängs- och åkerlandskap utan träd. Den undviker även branta sluttningar, smala, djupt inskurna dalar samt klippiga och snöiga regioner. Endast de ovan nämnda undantagen lever i bergskedjor, delvis också bortom snögränsen.
I Europa uppskattas idag mer än hälften av beståndet häcka i och på gränsen till orter. Där breder skatorna ut sig i städer. De bor framför allt i villaområden med kortklippta gräsytor, samt parkanläggningar, alléer, kyrkogårdar och stora husträdgårdar. Tidigare var den däremot även i Europa en karakteristisk fågel i jordbrukslandskapet med häckar och åkerskogsdungar, alléer eller gamla fruktträdgårdar.
Föda miniatyr|270px|En skata äter av en död kanin. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året. Födan består sommartid särskilt av insekter och deras larver, daggmask, spindlar, sniglar och snäckor. Dessutom äter skatan små ryggradsdjur upp till en fältsorks storlek, exempelvis groddjur, ödlor, små däggdjur, ungfåglar och små fåglar. Skator är boplundrare som under häckningstiden på vår och försommar plundrar andra fåglars bon på ägg och ungar. Dessutom äter de under hela året as. De lever också av människans avfall och vintertid kan de även förtära exempelvis hundspillning. Frukter, fröer och svampar utgör särskilt på hösten och på våren delar av födan. Det som inte kan smältas kastas upp i form av spybollar.
Hälften av europeiska skators föda är animalisk. Under häckningstiden täcker de 95 procent av sitt näringsbehov med animalisk föda. På hösten och vintern består födan i Europa tilltagande av vegetariska beståndsdelar. I Europa finns även rester av ryggradsdjur i spybollarna, till en andel av fem till tio procent.