Omoto (大本, Ōmoto) är en modern religion med ursprung i den japanska religionen shinto.
Bakgrund
Omoto grundades av en kvinna vid namn Deguchi Nao vid år 1892.
Omoto som började som en japansk synkretistisk rörelse på huvudsakligen shintoistisk grund har en lära som till stor del kretsar kring Japan och det japanska folket. Redan i omoto-sin’yu finns dock budskap riktade till hela världen. Detta är grunden för omotos utlandsmission. Denna mission har även inspirerats av de kristna kyrkornas mission i Japan och av Tenri-kyōs, Konkō-kyōs och Zyōdo-sinsyus utlandsmissioner. Det som till slut blev den direkta orsaken till att omoto inledde sin utlandsmission i väst var Bahá’í-missionärernas besök, och införandet av esperanto i omoto och den uppmärksamhet detta fick bland esperantister. Universala Homama Asocio är omotos missionsorganisation. Dess namn anspelar på Zamenhofs homaranismo, och det budskap som den framför har en annan tyngdpunkt än omotos budskap i Japan. U.H.A. har hela tiden propagerat för mänsklighetens enande och förverkligandet av Guds rike på jorden.
Omoto och esperanto
1887 publicerade Ludvig Lazar Zamenhof i Warszawa det internationella språket esperanto, som var tänkt att bli ett ”allas andra språk”, som alla människor skulle kunna lära sig vid sidan av sitt modersmål. Kring esperanto uppstod en rörelse, där anhängarna förenades av tron på att ett allmänt accepterande av esperanto skulle leda till en fredlig värld. Denna tanke kallas allmänt interna ideo (sv. ’den inre idén’). Zamenhof själv fortsatte med ytterligare ett projekt, en ”allas andra religion” homaranismo (sv. ’mänsklighetstro’). Detta projekt fick dock aldrig samma spridning som esperanto.
Esperanto blev mycket populärt i det tidiga 1900-talets Japan. Onisaburo Deguchi blev främst tilltalad av esperanto som ett sätt att bryta Japans språkliga isolering. Till en början kan Kita Ikkis idéer om esperanto som kommunikationsmedel i ett östasiatiskt japanskt välde ha varit den viktigaste inspirationskällan. Gruppen kring grundaren Nao var inte intresserad av internationella kontakter. Esperanto fick därför inte stöd på bredden i omoto förrän Bahá’í-missionärernas besök 1922-23, då Onisaburo var ensam ledare. Under inflytande från Bahá’í ansåg Onisaburo att österlandet skulle bidra med andligt och västerlandet med materiell framgång i världen. Medlet för detta utbyte var esperanto. Bland de många intellektuella som anslutit sig till Ōmoto ökade snabbt intresset för esperanto. 1923 påbörjades ett intensivt arbete med att anordna esperantokurser för omotoister. Kurserna fick ordentlig fart eftersom den svåra jordbävningen i Tokyo medförde att Tokyos universitet stängdes under flera månader, och studenter kunde använda tiden för att undervisa esperanto. Omoto har anordnat esperantokurser för medlemmar 1923-1935 och åter sedan 1948.
Andra omotoister har velat att japanska skulle bli världsspråket. Under några år på 1930-talet uttalade Onisaburō sitt stöd för denna uppfattning, och menade att esperanto skulle användas för propaganda, men inte som världsspråk.
Att esperanto fått en sådan stabil roll inom omoto beror på flera orsaker. Onisaburos starka uttalanden för esperanto väger tungt i rörelsen. Esperanto nämns även i ’’Reikai-monogatari’’, som är en av rörelsens heliga skrifter. För japaner är esperanto mycket lättare att lära sig än till exempel engelska. Hidemaru talar om att japaner kan lära sig esperanto på 30-40 % av den tid som behövs för engelska. Ett flertal uttalanden från bl.a. Naohi Deguchi tyder på att omotos användning av esperanto ses som en ’förebild’ för världen. Detta kan förklara dels varför omoto så envist håller fast vid att använda esperanto, men varför många omotoister inte lär sig tillräckligt med esperanto för att kunna använda språket praktiskt. En annan förklaring till detta fenomen är att japaner vanligtvis har mycket liten nytta av att kunna främmande språk. De flesta reser inte utomlands och utländsk litteratur översätts i hög omfattning till japanska. Uttalanden om omoto som ’förebild’ vad gäller esperanto har ofta kommit i samband med att esperantokongresser planerats i Japan eller Kameoka. Omoto har dock alltid även sett esperanto som ett praktiskt hjälpmedel för att bedriva mission, vilket inte har hindrat rörelsen från att även använda andra språk för missionen, till exempel engelska och portugisiska.
Esperanto har hela tiden av omoto varit förknippat med homaranismo. Man har också arbetat aktivt för att förmå den världsfederativa rörelsen och Förenta nationerna att anta esperanto som officiellt språk. Omoto har visat sig vara mycket troget esperanto i dess ursprungliga form, och menat att det utvecklas naturligt liksom andra språk. Man har avvisat olika förslag om reformer i språket innan det är allmänt accepterat. Däremot har man – liksom esperanto-rörelsen i stort – uttalat sig för att förändringar i språket kan komma att beslutas i framtiden då esperanto är allmänt accepterat.
Världsbild
Omotos uppkomst genom Naos profetior får delvis ses som en reaktion på industrialiseringen och det västliga inflytandet, som enligt profetiorna var orsaken till att de fattiga led nöd.
När omoto påbörjar sin mission på esperanto finns tanken att västerlandet bidrar med industrialisering och materiellt välstånd, men är beroende av österlandets andligt högre nivå. Samma tanken finns med i boken ”Bahá’u’lláh och den nya tidsåldern”, som omoto hade tillgång till sedan 1923. Denna balans mellan västlig materialism och östlig spiritualism tolkas med utgångspunkt från yin och yang, en tolkningsram som omoto använder för att i många olika avseenden förorda balans mellan olika företeelser. Västerlandets materialism och utnyttjande av folken i Asien, framför allt i form av kolonialismen, fördöms kraftigt. De vitas förtryck av Afrika och av svarta i Förenta staterna fördöms vid enstaka tillfällen. Den västerländska materialismen hotar inte bara österlandet utan även freden i Europa.
Tanken på Japans särskilda roll i världen innebär, att österlandet, framför allt Japan och omoto, alltså har uppgiften att förse västerlandet med andlighet, på samma sätt som västerlandet har till uppgift att förse världen med materiella nyttigheter. Japan har den unika rollen av att samtidigt ha del av österlandets andlighet och västerlandets materiella välstånd. Där har det goda både från öst och väst smält samman. På samma sätt har ”kvintessensen” från alla religioner och läror smält samman i omoto. Omoto försökte också få västerlänningarna att bli medvetna om den västerländska kolonialismens förtryck av framför allt asiatiska länder, och om att den västerländska oandligheten var orsaken till att första världskriget ägt rum. Omoto försvarade Japans engagemang i Manchuriet, även när detta möter besvärande skarp kritik i västerlandet. Japan är överbefolkat och eftersom såväl Förenta staterna som Australien är stängda för japansk invandring måste japaner utvandra till andra länder i Östasien som till exempel Manchuriet.
Efter andra världskriget publicerar Oomoto inte artiklar som rör politik, med undantag för artiklar om arbetet med att åstadkomma en världsfederation. Någon gång publiceras artiklar som kritiserar västerländsk materialism.
Även i Ōmotos metafysiska världsbild är yin och yang det grundläggande tankemönstret. Man tar dock avstånd från ateistisk yin-och-yanglära och betonar att gud har skapat anden och kroppen och åstadkommit harmoni mellan dem för att på detta sätt frambringa kraften. Nao och Onisaburo står i ett yin-och-yang-förhållande genom att de har fått flöde från an-darna Izu respektive Mizu. Väster- och österland befinner sig i samma balansförhållande, liksom det materiella och det andliga. Fram till andra världskriget kallas dessa krafter ofta ’ande’ och ’kropp’; efter andra världskriget talas allt oftare om Izu och Mizu.
Omotos lära om de olika världarna – som förefaller att vara uppbyggd enligt mönster från buddhismen, men även från Emanuel Swedenborg - omfattar å ena sidan den materiella världen och å andra sidan den andliga världen, som i sin tur uppdelas i Guds rike, Mellanregionen och Det mörka riket. Man ger ibland mycket ingående beskrivningar av dessa världar. Efter döden anländer människorna till något av de tre rikena i den andliga världen, beroende på hurdant liv varje människa levt på jorden. Mellanregionen är ett tillstånd där en människa får tillbringa högst 30 år i väntan på att slussas vidare till något av de andra rikena. Redan under livet i den materiella världen har dock människor kontakt med någon av de andliga världarna. Tron att ett uttalat ord är besjälat och därför har en magisk verkan är vanlig i Japan och är en del även av Omotos lära. Det viktigaste exemplet på en sådan ’ordsjäl’ som omnämns i missionen i väst är det heliga ordet Kan’nagara Tamatihaemase. Den översätts med ’Må så Guds vilja vara, och må själen gynnas.’ eller med ’Med guds ynnest må jag uppnå ny kraft!’
Gudsbild
Omotos gudsbild utgår från den japanska religionen shintos kami, som har ett bredare betydelsefält än det svenska ’gud’. En viktig tendens som så småningom växer fram i omotos teologi är en önskan att förena olika religioners gudsbilder. Usitora som uppenbarar sig Nao får med tiden plats i ett panteon, där gudarna indelas i tre nivåer, nämligen: den högste Guden; styrande Gudar på himlen och på jorden; andra gudar.
Gudsnamn från klassisk shinto, buddhism och daoism associeras med varandra och samordnas så att å ena sidan Usitora och Kunitokotati beskrivs som en och samma gud i Izu-systemet (yang, yo) och å andra sidan Hituzisaru, Toyokumonuno, Susanoo och Miro-ku/Maitreya beskrivs som en och samma gud i Mizu-systemet (yin, in). Omoto avstår dock från att beskriva sin gudsbild i propagandaskrifterna från 1925-1935. De citat ur de heliga skrifterna som publiceras, utläggs inte, utan får stå okommenterade. En trolig orsak är att man visste att västerlänningar i allmänhet hade mycket svårt att acceptera polyteism, och att man därför inte ville utveckla sin gudsbild alltför mycket. ’’Oomoto, La nova Spirita Movado’’ från 1924 nämner dock gudsnamn som Usitora-no-konzin och Kunitokotati-no-Mikoto utan att för den skull utlägga någon polyteistisk teologi, under det att’’ Kio estas Oomoto?’’ från 1933 genomgående använder ordet Dio (sv. ’Gud’). Detta kan tyda på att man mött kritik mot polyteism bland dem som läst den förstnämnda skriften, och därför ville inta en monoteistisk profil i västmissionens senare skrifter. Dio är också det vanligaste gudsnamnet i Omoto efter andra världskriget. Inte förrän i efterskrifterna i de heliga skrifterna som började utkomma på esperanto 1997 beskrivs gudsbildens polyteistiska aspekter noggrant, samtidigt som man betonar att gudsbilden är såväl monoteistisk som panteistisk och polyteistisk. I dessa framgår det att omoto delar in sina gudar i tre olika grupper, för vilka ordet ”gud” skrivs på olika sätt: GUD, Gud resp. gud.
GUD är skaparen Ōkunitokotati eller Amenominakanusi. Denne har avspjälkat sig själv i två Gudar, nämligen himmelsguden Usitora eller Kunitokotati samt jordgudinnan Hituzisaru eller Toyokumonuno, vilka i sin tur genom andarna Izu respektive Mizu tagit gestalt i Nao respektive Onisaburō. Vid sidan om dessa finns en tredje grupp lägre gudar. Dessa har en undanskymd roll i omotos mission i väst. Bland dessa återfinns bl.a. avlidna missionärer och esperantos skapare Ludvig Lazar Zamenhof. För de tre förstnämnda finns även namnet Ōmoto-sume-ōmikami, som används vid bön till de tre förstnämnda.
Människosyn