mini|stående=1.3|Mord och dråp i Stockholm år 1400 till år 2000. Antal mord per 100 000 invånare.Eisner, Manuel (2003). Long-Term Historical Trends in Violent Crime, Crime & Justice, 30:83–142. Sedan 1750-talet på ungefär samma nivå. stående=1.3|mini|Pehr Victor Göthes mord på Anna Sofia Forssberg. miniatyr|stående=1.3|von Sydowska morden 1932, död kvinna i lägenheten Norr Mälarstrand 24. Morden blev mycket uppmärksammade på sin tid.

Mord och avrättningar i Stockholm finns dokumenterade tillbaka till 1280-talet, då Magnus Ladulås lät halshugga tre riksråd ur Folkungaätten. De hade anklagats för flera ”förrädiska stämplingar mot tronen”. Därefter ger Stockholms stads tänkeböcker en bra inblick i stadens mord och dråp för perioden mellan 1400-talets mitt och 1600-talets mitt. Räknat per 100 000 invånare var våld med dödlig utgång bland stockholmare högst under medeltiden, för att sedan mer än halveras fram till sekelskiftet 1700. Det vanligaste var bråk som uppstod mellan två män och oftast var alkohol inblandat.

Under Gustav III mildrades dödsstraffen respektive avskaffades helt för vissa brott. Den sista hängningen på galgen i Hammarbyhöjden ägde rum 1818 och den sista offentliga avrättningen på avrättningsplatsen (som låg nedanför själva galgbacken) skedde 1862. Sveriges och Stockholms sista avrättning ägde rum den 23 november 1910 då rånmördaren Alfred Ander halshöggs i en giljotin.

Stockholm har upplevt en lång rad politiska mord, där det största är Stockholms blodbad som ägde rum mellan den 7 november och 9 november 1520. I regel ville makthavarna bli av med en eller flera obekväma konkurrenter eller bestraffa en kritiker. Två uppmärksammade mord på politiker överskuggar allt annat under senare delen av 1900-talet och 2000-talets början: mordet på Olof Palme (1986) och mordet på Anna Lindh (2003). Därtill kommer tre terroristdåd med dödlig utgång: ockupationen av Västtysklands ambassad (1975), bombdåden i Stockholm (2010) och lastbilsattentatet på Drottninggatan 2017.

Medeltid Mord och dråp bland allmänheten miniatyr|En av Stockholms stads tänkeböcker Av Stockholms stads tänkeböcker framgår att våld med dödlig utgång var uppemot hundra gånger vanligare på medeltiden jämfört med idag.Ericsson (2006), s. 9 Under medeltiden var dråp det oftast förekommande när två män kom i strid med varann och den ene dödades. Om den överlevande sedan anmälde händelsen för domstolen bedömdes brottet vara lindrigare. Mord var ett svårare brott, särskilt om det exempelvis rörde sig om ett ”nesligt dödande” och gärningsmannen försökte dölja dådet.Ericsson (2006), s. 20

Käpplingemorden

Motsättningen mellan tyska handelsmän och Stockholms stadsbefolkning ledde en juninatt 1389 till de så kallade Käpplingemorden. Den 14 juni 1389 tågade tyska hättebröder, soldater och köpmän till Stortorget och samlades vid Kåkbrinken. En anklagelseskrift med namn på 76 svenska ”förrädare” som skulle gripas lästes upp. En del låstes in på Slottet Tre Kronor, andra forslades till Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen) för att torteras med bland annat sågar. Den 17 juni roddes slottets fångar över till Käpplingeholmen (nuvarande Blasieholmen). Där låstes de in i en byggnad som tändes på. Den lägsta angivna siffran för antal offer under Käpplingemorden är 15, den högsta 76.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 6–7

Medeltida lagstiftning miniatyr|Magnus Erikssons landslag "Thiufua balk" inleds med en bild på hängning. En mycket sträng lagstiftning, Magnus Erikssons stadslag och Magnus Erikssons landslag, som utdömde dödsstraff även för stöld lyckades inte avskräcka. Bara mellan 1474 och 1492 avrättades 140 personer i Stockholm. Av dem var 50 personer dömda för våldsbrott (exempelvis mord, dråp och misshandel) medan 90 huvudsakligen var tjuvar och rånare. Magnus Erikssons landslag "Tjuvabalken" inleds med en bild på hängning och texten på banden intill förklarar att man skall aga sina barn så att de inte hamnar på galgen.Ericsson (2006), s. 33 Ett människoliv var inte mycket värt på medeltiden. Om man idag haft samma stränga straffpåföljder som på 1400-talet skulle cirka 1 560 personer ha avrättats årligen, det vill säga fyra varje dag.Ericsson (2006), s. 10

Bråk och kränkt heder Den vanligaste orsaken till att någon dödades var bråk som uppstod mellan två män och oftast var alkoholhaltiga drycker inblandade. Det mest frekventa mordvapnet var kniv, som nästan varenda man bar med sig. Mindre vanliga tillhyggen var vedträn, ölkrus, yxor, hammare eller möblemang.Ericsson (2006), s. 10 Att såra varandras heder kunde också vara en anledning till bråk med dödlig utgång. Så mycket som en tredjedel av alla mord och dråp under 1500-talet berodde på en konflikt om heder och ära. Ibland utlöste en bagatell ett mord. Den 9 juni 1589 anklagades knekten Anders för mordet på drängen Bengt Persson. De hade kastat pil och Anders missade piltavlan, varpå Bengt hånat honom genom visslingar. Det räckte för Anders att dra sin kniv och sticka den i huvudet på Bengt ”så att kniven gick ut i strupan”. Domstolen ansåg att ett mord för en så ringa orsak inte kunde accepteras och dömde Anders till döden.Ericsson (2006), s. 30

Några av rådhusrättens domar är idag svåra att förstå, då dråp eller mord inte alltid straffades med döden, och ibland verkade domen högst godtycklig. Som framgår av Stockholms tänkeböcker anklagades skinnaren Henrik den 18 juni 1492 för dråp. Han hade dödat sin dräng, men det framkom att drängen hade en ”lönnig avund” till Henrik som därför blev frikänd. Den 17 december 1498 anklagades Klas Larsson från Utsunda by för mord. Han dömdes till döden eftersom nämnden, som skulle avgöra om han var skyldig eller inte, kunde se i hans ögon att han var skyldig till brottet.Ericsson (2006), s. 22

Politiska mord Vid sidan av mord och dråp bland allmänheten, var politiska mord inte ovanliga i Stockholm. I regel ville man bli av med obekväma konkurrenter eller bestraffa kritiker. Det äldsta dokumenterade mordet av den kategorin utfördes år 1280. Då lät Magnus Ladulås halshugga tre riksråd ur Folkungaätten som hade anklagats för flera ”förrädiska stämplingar mot tronen”.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 1

Nästa kända fall är Torgils Knutssons avrättning den 10 februari 1306. Han dömdes till döden, halshöggs på Pelarbacken (idag Götgatsbacken) och begravdes i Gråbrödraklostret. Tillfångatagandet och avrättningen av Torgils skedde i samförstånd mellan kungen Birger Magnusson och hans bröder, i syfte att förändra Torgils politiska dominans.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 2 miniatyr|Karin Månsdotter, Erik XIV och Jöran Persson på en målning av Georg von Rosen från 1871. Magnus Birgersson, Birger Magnussons son, dog inte heller en naturlig död; detta eftersom han var prins och ”ett hot” mot tronen. Därför dömdes han den 21 oktober 1320 till döden och avrättades en vecka senare på Helgeandsholmen genom halshuggning. Därefter begravdes han under högtidliga former i Riddarholmskyrkan.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 3

Med missnöje och kritik riktat mot kungen, fick den halländske riddaren Broder Svensson Tjurhuvud år 1436 betala med livet. Han hade angripit Karl Knutsson (Bonde) med hårda ord för att han inte erhållit något slott i förläning. Därpå blev han gripen och halshuggen på Brunkebergstorg.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 8–9

Svek mot kungen var inte heller acceptabelt och bestraffades med döden. Det fick Måns Bryntesson Lilliehöök erfara 1529. Måns Bryntesson var en av Sveriges mera framstående män under 1520-talet och 1529 deltog han i Västgötaherrarnas uppror mot kung Gustav Vasa. Sedan upprorsförsöket misslyckats erbjöds han nåd av kungen, men då han trodde att de handlingar som kunde vittna om hans brott blivit förstörda nekade han till att ta emot benådningen och fordrade att få en rättegång. Vid riksdagen i Strängnäs 1529 framlades dock bevis för hans gärningar och han dömdes till döden. Lilliehöök försökte då fly från fängelset där han förvarades men störtade och bröt lårbenet. Han kröp sedan utanför staden och gömde sig i en åker men blev upptäckt. Den 7 september 1529 verkställdes domen genom halshuggning på Södermalmstorg (enligt en annan uppgift på Brunkebergstorg). Huvudet spetsades på en påle och kroppen begravdes i Riddarholmskyrkan.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 18

Ibland kunde kungen själv bli till mördare. Så skedde 1568 när kung Erik XIV grep en eldgaffel och slog ihjäl sin sekreterare Martin Olai Helsingius. Anledningen var att denne hade rått kungen att inte benåda kungens sekreterare Jöran Persson,Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 23 som var Erik XIV:s främste och mäktigaste gunstling, men hatad av allmänheten. Persson hade bland annat utpekats som upphovsman till rannsakningen på Svartsjö slott 1567 och till Sturemorden samma år. Efter att Erik XIV:s bröder Johan och Karl rest ett uppror mot sin kungabroder, fängslades Persson och fick sedan sin dom avkunnad den 28 september 1568. Han straffades såsom "en ärelös, trolös, menedig förrädare, skälm och bösewicht"; detta på ett mycket grymt sätt. Först spikades hans adelsbrev och hans båda öron upp på galgen, sedan hängdes han upp på densamma. Men innan han var död togs han ner igen och blev långsamt rådbråkad på avrättningsplatsen vid nuvarande Brunkebergstorg. Slutligen blev han halshuggen och steglad.Stockholms blodbestänkta jord (1972), s. 24

Stockholms blodbad miniatyr|Två scener från Blodbadstavlan. Till vänster halshuggs de två biskoparna; till höger grävs kistan med Sten Sture den yngres kropp upp.

Det genom tiderna största politiska mordet i Stockholm är onekligen Stockholms blodbad. Det var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum mellan den 7 november och 9 november 1520. Händelserna påbörjades direkt efter Kristian II:s kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på Slottet Tre kronor. Ärkebiskop Gustav Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med stöd i kanonisk rätt avrättades uppskattningsvis 82 personer de följande dagarna. Avrättningarna verkställdes på Stortorget och började vid middagstid den 8 november med att biskoparna Mattias och Vincent halshöggs med svärd. Efter det avrättades 15 adelsmän – också med svärd. Därefter hängdes Stockholms borgmästare och rådmän från en galge som uppförts på torget. Följande dag avrättades adelsmännens tjänstefolk och andra medhjälpare. Den 10 november tändes stora bål på Södermalm på den plats där Katarina kyrkogård senare anlades och där brändes kropparna efter de avrättade. Sten Sture den yngres grav i Svartbrödraklostret grävdes upp och liket kastades också på det bål som stod på Pelarbacken.Ericson Wolke (2006), s. 137-143 Händelsen förevigades 1524 på Blodbadstavlan, som samtidigt innehåller en av de äldsta kända avbildningarna av Stockholm.

Minskning av det dödliga våldet under Stormaktstiden Från mitten på 1500-talet till mitten på 1700-talet skedde en skärpning av straffen både i övriga Europa och i Sverige men efter 1700-talets mitt gick trenden mot mildare straff. Brytpunkterna mot hårdare straff anses vara reformationen medan upplysningen innebar en tendens mot mildare straff.Ericsson (2006), s. 38

Under hela 1600-talet och Stormaktstiden skedde en markant minskning av det dödliga våldet i Stockholm. Antal brott i relation till folkmängden är något osäker gällande Stockholm vid sekelskiftet 1600 medan nedgången av våldsbrotten i Stockholm mellan år 1600 och år 1750 är över 90 procent, vilket tyder på en klar minskning även i relation till ett förändrat respektive osäkert antal invånare. Om minskningen av brott kan kopplas till strängare lagar är dock osäkert.Ericsson (2006), s. 62