Tunisien, formellt republiken Tunisien (Tamazight: ⵜⴰⴳⴷⵓⴷⴰ ⵏ ⵜⵓⵏⵙ). (Arabiska: الجمهورية التونسية, al-Jumhuriyya al-Tunisiyya Landguiden; Tunisien) är en stat i Nordafrika, vid Medelhavets sydkust. Landet gränsar till Algeriet i väster och Libyen i sydost.
Tunisien är medlem i Afrikanska unionen, Arabförbundet, Maghrebunionen, La Francophonie och De alliansfria staternas organisation.
Historia
I början av den skrivna historien utgjordes Tunisiens befolkning av olika berberstammar. Runt 1000 f.Kr. anlände och bosatte sig fenicier på Tunisiens kust. Staden Karthago grundades under det åttonde århundradet f. Kr. av bosättare från Tyros i dagens Libanon, och blev en stormakt omkring 500 f Kr. Enligt legenden, återberättad i det romerska nationaleposet Aeneiden, grundades staden av drottning Dido. Bosättarna i Karthago förde med sig sin kultur och religion från fenicierna och kanaanéerna. Omkring 146 f Kr ödelades Karthago av romarna.
Landet erövrades av vandalerna på 400-talet e Kr, och dessa efterträddes på 600-talet e Kr av araber. 1574 kom turkarna och inlemmade Tunisien i det osmanska riket.
1881 koloniserade Frankrike Tunisien, som under åren 1942-1943 blev arenan för en av de allierade styrkornas (britterna och amerikanerna) första större operationer mot de nazistledda axelmakterna under Andra världskriget. Huvuddelen av den brittiska armén drog in i Tunisien söderifrån. USA och andra allierade invaderade landet från väst. Invasionen resulterade, efter hårda strider, i en av de allierades största segrar under kriget.
20 mars 1956 blev Tunisien självständigt som kungadöme. Året därpå avskaffades monarkin, och Habib Bourguiba, som tillhörde partiet Neo-Destour blev det självständiga Tunisiens förste president som drev ett auktoritärt styre, som bl a innebar att gamla jordbruk som drivits av fransmän exproprierades. 1975 gjorde sig Bourgiba till president på livstid men han avsattes 1987. Han efterträddes av Zine El Abidine Ben Ali, som tillhörde Parti socialiste destourien (PSD), som Neo-Destour ombildades till 1964, och som utan konkurrens var det statsbärande partiet. Jämfört med andra arabländer förde Tunisien en USA-vänlig och liberal politik.
Under Jasminrevolutionen 2011 tvingades diktatorn Zine El Abidine Ben Ali bort från makten efter 23 år. Tunisien utvecklades därefter till en relativt välfungerande demokrati, och var enligt The Economists demokratiindex arabvärldens enda demokrati under åren 2014 - 2020. Under senare år har president Kaïs Saïed tidvis upphävt parlamentet, och många oppositionella har fängslats.
Geografi Topografi miniatyr|stående|Topografisk karta över Tunisien Tunisien är Afrikas nordligaste land, beläget vid Medelhavet. Trots att landet inte är stort till ytan uppvisar det många olika naturtyper. I nordvästra delen av landet ligger Atlasbergens östra del, med utlöpare norr och söder om floden Medjerda. Här råder medelhavsklimat med relativt regniga vintrar (Detta område är regnrikast i Nordafrika).
Bergen är delvis skogbevuxna, och i de bördiga dalarna mellan dem samt längs kusten odlas bland annat oliver, vete, vindruvor och apelsiner. I norr finns även våtmarker som ingår i Unescos världsarvslista, men de är hotade av miljöförstöring.
Tunisiens mellersta del består mest av stäpp och låga bergsplatåer, och här finns stora saltsjöar som Chott el Djerid. I södra delen av landet tar öknen över, och från Algeriet löper den sahariska sandöknen Grand Erg Oriental in. Afrikas nordligaste geografiska punkter, Ras ben Sakka och Îles des Chiens, ligger i guvernementet Bizerte och utgör några av världens yttersta platser.
Tunisiens högsta punkt är Jebel ech Chambi, 1544 meter över havet.
Hydrografi De två största sjöarna, Chott el Djerid (16 m över havet) och Chott el Gharsa (23 m under havet, Tunisiens lägsta punkt) är bägge saltsjöar, och har vatten bara under regnperioden.Editions Atlas: Min nya världsatlas, Lausanne 2008 Den enda flod som inte tidvis torkar ut är Medjerda. Landets största ö är Djerba (514 km2) med 130 000 invånare, varav de flesta bor i huvudorten Houmt Souk. På ön finns en flygplats.
Klimat I södra delen av Tunisien är det mycket torrt, och landskapet består av sandöknar och saltöknar; de centrala delarna är stäpp, och i norr är det medelhavsklimat med milda, regniga vintrar (oktober — maj) och heta, torra somrar.
+ Väder i Tunisien Danmarks Meteorologiske Institut OktNovDecJanFebMarApr Lufttemperatur (°C) Dag25211816171920 Natt16129671014Vattentemperatur (°C)22191615141414Soltimmar per dag7666678
Naturskydd och miljöproblem miniatyr|Nationalpark i norra Tunisien
Några av Tunisiens miljöproblem är att hanteringen av giftigt och farligt avfall är undermålig, vattnet förorenas av avlopp, det är brist på färskvatten och öknen breder ut sig som en följd av jorderosion.
Styre och politik
Administrativ indelning
Tunisien är indelat i 24 administrativa områden som kallas guvernement (franska Gouvernorat, arabiska. Wilaya) (franska namn, med de arabiska inom parentes). Områdena har givits samma namn som områdets huvudort.
Ariana (al-Aryānah) Béja (Bājah) Ben Arous (Bin 'Arūs) Bizerte (Banzart) Gabès (Qābis) Gafsa (Qafsah) Jendouba (Jundūbah) Kairouan (al-Qayrawān) Kassérine (al-Qasrayn) Kebili (Qibilī) Le Kef (al-Kāf) Mahdia (al-Mahdīyah) Manouba (Manubah) Médenine (Madanīyīn) Monastir (al-Munastīr) Nabeul (Nābul) Sfax (Safāqis) Sidi Bou Zid (Sīdī Bū Zayd) Siliana (Silyānah) Sousse (Sūsah) Tataouine (Taţāwīn) Tozeur (Tawzar) Tunis (Tūnis) Zaghouan (Zaghwān).
Politik miniatyr|stående|Demonstrationer i Tunis 14 januari 2011 Sedan jasminrevolutionen tvingat bort Zine El Abidine Ben Ali från makten och öppnat för en demokratisering av landet, valdes söndagen den 23 oktober 2011 ett konstitutionsråd bestående av 217 personer med uppdraget att ta fram en ny grundlag och utse övergångsregering. 80 olika politiska partier hade nominerat kandidater till rådet.Hopp och oro efter valet i Tunisien Världen idag, 26 oktober 2011 Flest röster av dessa fick det moderata islamistpartiet Ennahda (al-Nahda)Islamister mot seger i Tunisien Amerikanska nyhetsanalyser, 24 oktober 2011, ett parti med nära band till den islamistiska folkrörelsen Muslimska brödraskapet. Ennahda bildade regering med två sekulära partier, och Moncef Marzouki, tidigare landsflyktig oppositionspolitiker och ledare för det vänsternationalistiska partiet CPR, utsågs till interimspresident.
Övergången till demokrati har dock varit besvärlig, och när vänsterpolitikerna Chokri Belaid och Muhammad Brahmi mördades 2013 ökade spänningarna. Båda dåden följdes av spontana strejker och krav på den islamistledda regeringens avgång. I slutet av 2013 lämnade Ennahda över makten till en teknokratregering som skulle föra landet till nya val under 2014. I januari 2014 röstades Tunisiens nya grundlag igenom, och i slutet av året hölls både parlaments- och presidentval, som båda blev en framgång för den sekuläre politikern Beji Caid Essebsi, vars parti Nidaa Tounes (”Uppmaning till Tunisien”) blev största parti. Essebsi själv valdes till president med 56 procent av rösterna. I februari 2015 presenterade premiärminister Habib Essid en koalitionsregering.
De ekonomiska problemen är omfattande, och även säkerhetsläget är svårt. I grannlandet Libyen pågår strider, och den 18 mars 2015 dödades minst 24 personer, de flesta turister, när två män öppnade eld utanför Bardomuseet i Tunis. Den 27 juni samma år sköt Seifeddine Rezgui ihjäl 38 personer på en badstrand i Sousse. Som en följd av de båda terrordåden och vissa regeringars avrådan från resor till Tunisien har turistindustrin drabbats hårt. Ändå är Tunisien det arabland som bäst har lyckats förvalta den arabiska våren, och som ett tecken på det tilldelades Tunisiens nationella dialogkvartett Nobels fredspris 2015.
I oktober 2019 segrade konservativa professorn i juridik, Kaïs Saïed, i det andra fria presidentvalet i landets historia och han blev ny president i Tunisien.
Försvar Tunisien har ett samarbete med Nato genom Mediterranean Dialogue, MD, sedan år 1995. Detta är ett forum för att skapa goda relationer i regionen och skapa en stabil säkerhetssituation. Förutom Natomedlemmarna deltar även Israel, Mauretanien, Egypten, Marocko samt Jordanien och Algeriet i samtalen. Tunisien har även den amerikanska statusen Major non-Nato ally, vilket bland annat ger Tunisien möjlighet att köpa amerikanskt försvarsmateriel samt samarbeta med USA i säkerhetsrelaterade frågor.
Ekonomi och infrastruktur Tunisiens ekonomi är mångfacetterad, där de viktigaste områdena är jordbruk, gruvdrift, energi, turism och tillverkningsindustri. Regeringen har tidigare haft stor kontroll över ekonomin, men under de senaste årtiondena har privatiseringarna ökat och skattereglerna förenklats. Tunisien har sedan länge underskott i utrikeshandeln. Sedan 2008 finns ett frihandelsavtal med EU, som bara omfattar industriprodukter. Förhandlingar förs om att liberalisera handeln med tjänster och jordbruksprodukter. Arbetslösheten var 15,2 % under första kvartalet 2014, men den är ännu högre bland unga tunisier, även högutbildade.
Näringsliv Jord- och skogsbruk, fiske Jordbrukssektorn stod för 8,6 % av BNP 2013, och sysselsatte 14,9 % av arbetskraften under första kvartalet 2014. De viktigaste produkterna är tomater, oliver (olivolja), vete, vattenmeloner, citrusfrukter, vindruvor, dadlar, potatis och korn. Fisket är omfattande. Exporten består främst av olivolja, men även oliver, dadlar och citrusfrukter exporteras. Samtidigt importeras spannmål, socker, mejeriprodukter och kött.
Energi och råvaror Den mesta elektriciteten produceras av fossila bränslen.
Petroleum, fosfat, järnmalm, bly och zink är viktiga naturtillgångar i Tunisien.
Industri Industrin stod för 29,5 % av BNP 2013, och sysselsatte 33,6 % av arbetskraften under första kvartalet 2014. Delar av industrin baseras på landets mineraltillgångar: olja, gas, fosfat, kalk, fluorit, järn, zink, bly och baryt. Därtill kommer livsmedelsindustrin, samt tillverkning av textilier, byggnadsmaterial, maskiner, kemikalier, papper och trä. Industrin är med andra ord diversifierad, och 2010 fanns 5837 industriföretag med minst tio anställda.
Tjänster och turism Servicesektorn stod för 62,0 % av BNP 2013, och sysselsatte 51,5 % av arbetskraften under första kvartalet 2014. Turismen är mycket viktig för landet, men har drabbats hårt av de båda terrorattentaten 2015.
Infrastruktur Transporter
Det nationella järnvägsföretaget heter Société Nationale des Chemins de Fer Tunisiens (SNCFT). Tunnelbana, pendeltåg och bussar i Tunisområdet sköts av Société des transports de Tunis.
Vägnätet är relativt väl utbyggt, och motorväg finns mellan de större städerna.
Tunisien har sju större hamnar: Tunis-La Goulette, Radès, Bizerta, Sousse, Sfax, Gabès och Zarzis. En särskild oljehamn finns i La Skhirra. Det finns färjeförbindelse till Frankrike och Italien.
Tunisiens internationella flygplatser är: Tunis–Carthage International Airport Djerba-Zarzis International Airport (på ön Djerba) Tabarka–Ain Draham International Airport Monastir Habib Bourguiba International Airport Tozeur–Nefta International Airport Sfax–Thyna International Airport Enfidha – Hammamet International Airport
Tunisiens nationella flygbolag heter Tunisair.
Post, telefoni och Internet År 2011 hade ungefär 20 procent av befolkningen tillgång till internet. Infrastrukturen uppgavs vara väl utbyggd och abonnemangskostnaden vara några av Nordafrikas lägsta. Tillgången till internet ökade och i början av 2022 hade 66,7 procent av befolkningen tillgång till internet.
Telekomoperatörer är bland andra Ooredoo, Orange Tunisie och Tunisie Télécom.
Utbildning och forskning