Ärvdabalken är en av nio balkar i 1734 års lag som behandlar arv, testamente och förmynderskap. Den gällde i Sverige till 1959 och i Finland till 1966. Den hade då upprepade gånger ändrats i båda länderna.
Den moderna motsvarigheten är i Sverige . I Finland gäller ärvdabalken (5.2.1965/40). Lagarna är likartade.
Principen ”gånge hatt till och huva ifrån” – det vill säga att en man med likvärdig närhet i släktskap som en kvinna får hela arvet och kvinnan inget – återfinns i ärvdabalken i den medeltida Östgötalagen, även om den nyare principen att en man i sådana situationer ärver två tredjedelar och en kvinna en tredjedel då redan gällde för nära släktingar. I den tredje flocken av ärvdabalken sägs att om två avlägsna släktingar är lika nära i släktskap, då går hatt till och huva från (”þa gangär ä hattär til ok huva fran”). Kvinnor hade även långt efter medeltiden väsentligt mindre arvsrätt än män. Formuleringen av principen med presens konjunktiv (”gånge”) återfinns inte i Östgötalagen, utan kommer från en sammanfattning av äldre arvsregler från 1876 av Axel Krook.
Kvinnors rättigheter till arv var annorlunda i Småland, där de enligt gammal tradition ärvde lika som män. Detta finns bland annat omnämnt i Svenskarna och deras hövdingar.
Lag om lika arvsrätt för män och kvinnor infördes i hela Sverige 1845. Se även arvejord och avlingejord.
Noter XI. Sverker den gamle Svenskarna och deras hövdingar, Verner von Heidenstam
Externa länkar
Ärvdabalk för Finland (5.2.1965/40)
Kategori:Svensk rättshistoria Kategori:Finländsk rättshistoria Kategori:Sverige under 1200-talet Kategori:Sverige under 1300-talet Kategori:Sverige under 1400-talet Kategori:1734 års lag Kategori:Arv