Azerbajdzjan (), formellt Republiken Azerbajdzjan, alternativt Azerbajdzjanska republiken (Azərbaycan Respublikası), är en republik i sydöstra Kaukasien som geografiskt ligger till största del i Asien men med en liten landremsa i Europa. Förenta nationerna räknar Azerbajdzjan som ett västasiatiskt land,United Nations, Statistics Division; Composition of macro geographical (continental) regions, geographical sub-regions, and selected economic and other groupings men politiskt ses landet ibland som europeiskt. Landet gränsar till Armenien, Georgien, Iran, Ryssland och Turkiet (den senare via exklaven Nachitjevan) samt har kust mot Kaspiska havet. Större städer är Baku, Ganja och Sumgait. Landet styrs som en diktatur av en familjedynasti.
Majoritetsbefolkningen i Azerbajdzjan kallas azerer, azerier eller azerbajdzjanturkar.Landguiden
Etymologi Namnet Azerbajdzjan härstammar från medelpersiskans Āturpātākān i betydelsen "Eldens väktare" eller "Eldens boning". Den medelpersiska beteckningen övergick under medeltiden i nypersiskans Ādharbādhagān och till sist i Āzarbāydjān.Farian Sabahi, La pecora e il tappeto: i nomadi Shahsevan dell'Azerbaigian iraniano, Rom: Ariele, 2000, s. 23. . På republikens officiella språk, azerbajdzjanska, heter landet Azərbaycan, vilket vid translitterering till svenska egentligen blir Azärbaycan. Den svenska stavningen Azerbajdzjan är kvar sedan den tid ryskan hade mer dominerande status i området.
Historia
Iranska statsbildningar Klassamhället formades i Azerbajdzjan i början av första årtusendet f.Kr. De första staterna i området var Mannai, Medien, Atropatene och Kaukasiska Albanien. Befolkningen talade olika iranska språk.http://www.iranicaonline.org/articles/azerbaijan-index Landet har hämtat sitt namn från persiskans āzar ("eld") och pāigān ("väktare") har med hänvisning till att en av de främsta zoroastriska eldarna brann i nuvarande Takht-e Soleiman. Under 700-talet erövrades landet av Umayyadiska kalifatet och området islamiserades.
Turkiskans spridning Under 900-talet började turkiska stammar flytta till området, och under seljukisk tid började dessa blandas med den iranska befolkningen, vilket resulterade i att större delen av nuvarande Azerbajdzjan var turkisktalande på 1600-talet under safaviderna. Landets officiella språk, azerbajdzjanska eller azeriska, är ett turkspråk, som var safavidernas modersmål.
Det finns ännu en minoritet i Azerbajdzjan som talar tati, ett iranskt språk, som talades av majoriteten av befolkningen före turkiskan.Vladimir Minorsky, "Tat", The Encyclopædia of Islam: A Dictionary of the Geography, Ethnography and Biography of the Muhammadan Peoples, 4 vols., red. M. Th. Houtsma et al., Leiden & London, 1913–38.
Regionens styre och namnvalet för den moderna republiken Dagens republik Azerbajdzjan blev safavidiskt under början av 1500-talet och förblev så till början av 1800-talet då Ryssland avancerade söder om Kaukasus. Safaviderna styrde från Iran och införde shia-islam i området. Efter det rysk-persiska kriget 1804-1813 slöts i Gulistan ett fördrag som satte gränsen mellan Ryssland och Persien till floden Aras. År 1828 slöts en fred i Torkmanchay som åter stadfäste gränsen efter att Persien brutit det förra fredsfördraget och inlett det andra rysk-persiska kriget (1826-1828). Södra delen av det kulturella Azerbajdzjan är ett iranskt landskap (se vidare Azarbaijan).
Det bör påtalas att namnvalet "Azerbajdzjan", vid utropandet av republiken 28 maj 1918 av allt att tyda var ett politiskt val och inte hade någon förankring i historisk bemärkelse. Före detta datum hade benämningen Azerbajdzjan (eller dess tidigare form "Atropatene"), aldrig använts för att geografiskt benämna områden norr om floden Aras. Dagens Azerbajdzjan har fram till 1918 istället varit känt som Albanien eller Kaukasiska Albanien.George A. Bournoutian, Two Chronicles on The History of Karabagh: Mirza Jamal Javanshir’s Tarikh-e Karabagh and Mirza Adigozal Beg’s Karabagh-name (Mazda Publisher, California, 2004), s. XV; John Bostock and H.T. Riley, The Natural History of Pliny, Vol. II, London, 1890, s. 27-28; V. Minorsky, Caucasica IV, Bulletin of the School of Oriental and African Studies (University of London, Vol. 15, No. 3, 1953), s. 504. Albanien kom senare att splittras upp i olika delar och ersattes av bl.a. provinserna Shirvan och Aran.James Bell, A System of Geography, Vol. IV, Glasgow, 1832, s. 88, 89, 91, 263-264; Ben Fowkes,Ethnicity and ethnic conflict in the post-communist world (Basingstoke: Palgrave, 2002), s. 30. Fram till 1918 brukade man använda benämningar som ”muslimer”, ”kaukasiska turkar” eller den term som användes mest, nämligen ”tatarer” för dess invånare.Michael P. Croissant, The Armenia-Azerbaijan conflict: causes and implications (Greenwood Publishing Group, 1998), s.7, 8. Se även Luigi Villari, Fire and sword in the Caucasus (T. F. Unwin, 1906), s. 20; ); Viscount Bryce, The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire 1915-16: Documents presented to Viscount Grey of Fallodon Secretary of State for Foreign Affairs (London: Textor Verlag, 1916), s. 99; http://net.lib.byu.edu/~rdh7/wwi/1915/bryce.
Valet av namnet Azerbajdzjan 1918 förargade regeringen i Persien (dagens Iran) som misstänkte att republiken inte var något annat än ett verktyg i de osmanska turkarnas planer för att så småningom även göra anspråk på den persiska provinsen Azarbaijan i Persiens nordvästra spets som angränsade till Turkiet och det nybildade Azerbajdzjan. Denna misstanke kunde även bekräftas i de osmanska ledarnas planer, bl.a. genom ett citat av den turkiske generalen Vehib pascha under förhandlingarna med Armenien. Historieprofessorn och orientalexperten Bert G. Fragner håller med sin kollega Tadeusz Swietochowski när denne hävdar att namnet Azerbajdzjan valdes med intentionen att på sikt göra anspråk på persiska Azarbaijan.Bert G. Fragner, Soviet Nationalism: An Ideological Legacy to the Independent Republics of Central Asia, i Willem Van Schendel (red.), Identity Politics in Central Asia and the Muslim World: Nationalism, Ethnicity and Labour in the Twentieth Century (London, GBR: I. B. Tauris & Company, 2001); Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition (New York: Columbia University Press, 1995), s. 69. Historikern och Främre orientexperten Igor M. Diakonoff skriver att dåtidens största muslimska politiska parti i Transkaukasus, Musavat-partiet, ”förlitade sig på att Persien skulle upplösas totalt under denna period och hoppades att, på ett enkelt sätt, kunna annektera iranska Azarbaijan. Fram till 1900-talet kallade förfäderna till dagens azerier sig för Turk medan ryssarna kallade dem för tatarer.”Igor M. Diakonoff and Geoffery Alan Hosking, The Paths of History (Cambridge University Press, 1999), s. 100. Även Nationernas förbund (föregångaren till dagens FN), avslog den nya republikens medlemsansökan och förklarade att beslutet bland annat baserades på följande:
…[Azerbajdzjan] verkar aldrig tidigare ha utgjort en stat, men istället alltid varit en del av större statsbildningar som det mongoliska eller det persiska och sedan 1813, Ryska imperiet. Namnet Azerbajdzjan som valts för den nya republiken är också namnet på den angränsande persiska provinsen.League of Nations, Admission of Azerbaijan to the League of Nations: Memorandum by the Secretary-General, November 1920, 20/48/108.
Erövring av Röda armén Den norra delen av det historiska landet styrdes efter ryska revolutionen först av armeniska bolsjeviker och dasjnaker. Den 28 maj 1918 blev landet självständigt (från Transkaukasiska demokratiska federativa republiken) och världens första republik med muslimsk majoritetsbefolkning grundades (Azerbajdzjanska Folkrepubliken). Även kvinnlig rösträtt infördes. Regeringen, ledd av M. EE. Rasulzade, arbetade hårt för att lösa ekonomiska och andra problem och bygga upp en fungerande försvarsmakt. Trots alla dessa ansträngningar existerade republiken endast i två år. Röda armén invaderade den 28 april 1920 huvudstaden Baku och landet införlivades med Sovjetunionen.
Sovjetstyret Landet var mellan 1922 och 1936 en del av den transkaukasiska sovjetrepubliken och blev efter detta Azerbajdzjanska SSR. Sovjetstyret gick hårt åt den azeriska kulturen. Bland annat revs många moskéer och kollektiviseringen av jordbruket var mycket hårdför. Befolkningspolitiken var också brutal mot befolkningen, då hundratusentals azerbajdzjaner på 1930- och 1940-talet tvingades att lämna sina hem i Armenien och Nagorno-Karabach till följd av Josef Stalins politik.
Nationalism I och med den politiska osäkerheten i Sovjet i slutet av 1980-talet började nationalistiska strömningar återuppliva den etniska konflikten mellan azerer och armenier. Detta ledde till att det armenier-dominerade området Nagorno-Karabach sattes direkt under den sovjetiska centralregeringens styre, något som dock inte erkändes av vare sig den armeniska lokalbefolkningen eller Armeniens regering.
Självständighet I slutet av 1980-talet tog självständighetsrörelsen i Azerbajdzjan fart, precis som i de flesta andra sovjetrepubliker. I början av 1990 valde centralregeringen i Moskva att slå ner denna huvudsakligen fredliga rörelse militärt under så kallade Svarta januari, vilket ledde till civilas död och avgjorde Azerbajdzjans slutliga utträde ur Sovjetunionen. I samband med Sovjetunionens upplösning blev det före detta sovjetiska Azerbajdzjan återigen självständigt den 30 augusti 1991. Nagorno-Karabach inkluderades då som ett autonomt område inom Azerbajdzjan, vilket inte erkändes av den armeniska regeringen vilket förklarade området vara armeniskt.
Konflikten om Nagorno-Karabach Konflikten om enklaven Nagorno-Karabach (härlett från ryskans nagorny, "bergigt") går tillbaka till perioden efter första världskriget, närmare bestämt 1918 då de tre republikerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien utropade sig som självständiga från det ryska imperiet. I ett högst heterogent Kaukasus som bestod av en mosaik av olika etniska grupper, uppkom flera territoriella dispyter mellan de tre nya staterna.För en mer utförlig och detaljerad bakgrund och analys besök Konflikten om Nagorno-Karabach: www.karabach.se
Som direkt följd av den dåtida, ungturkiska ledningens planer på att förena det osmanska imperiet med dess turkiska kusiner i Centralasien (den s.k. panturkiska drömmen, som var ett av grundskälen till armeniska folkmordet) uppmanade man ledarna i Baku att göra anspråk på de armeniskbefolkade regionerna Nachitjevan, Zangezur (azeriska: Zängäzur) och Nagorno-Karabach. Detta skulle skapa en landkorridor mellan Osmanska imperiet och republiken Azerbajdzjan och bana väg att för ytterligare expansion till andra turkisktalande folk i Centralasien. Dock möttes man av armeniska protester i respektive områden och mynnade så småningom ut i regelrätt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan, vilket slutade med armenisk kontroll över samtliga områden. Dock gick man med på att invänta på ett officiellt utslag från den pågående fredskonferensen i Paris. Under tiden skulle Karabach, under brittisk översyn, kvarstå under azerisk suveränitet.