miniatyr|En klocka i Chapelle Saint-Antoine i Cantal, Frankrike En kyrkklocka är en klocka som används i anslutning till en kyrka, oftast i kyrkans klocktorn, eller i en klockstapel eller kampanil vid kyrkan.

Kyrkklockor, ibland kallade Guds basuner,Historiska museet: Medeltida klanger, läst 2 december 2016 används inom kristendomen för att sammankalla till gudstjänst, liksom vid begravningar, böner och bönetimmar, åminnelsehögtider med mera. Kyrkklockor har också spelat stor roll inom folktron som fördrivare av onda makter.Bonniers konversationslexikon, 1927, band VI, spalterna 898–899. Kyrkklockor har på grund av tyngd, form, ringningsmetod och legering (om legeringen, form med mera, se mer nedan) ofta kraftig klang som kan höras på mycket långt avstånd. Att de kan höras på över en mils avstånd är inte ovanligt.

Läran om kyrkklockors användning kallas kampanologi.

Klockans användning inom andra områden thumb|150px|Schematisk skiss över en genomsnittlig klockas form

Profan användning Traditionellt har kyrkklockor även haft en profan funktion i det civila samhället, till exempel användes de förr för att sammankalla folk vid katastrofer. En annan profan användning är slagklockor för tornur i rådhus, kyrkor et cetera. Denna användning har dock kyrklig bakgrund, i det att munkarna behövde dessa klockslag för sina regelbundna uppgifter under dagen, som bönestunder och liknande. Slagklockor ingår också i klockspel. Vällingklockan på stora gårdar, som förr användes för att sammankalla gårdsfolket vid middagsservering och liknande är också en civil användning av klockan.

Historia

thumb|180px|Tyska klockgjutare 1568.

Klockor kom inte att användas inom kristenheten förrän omkring år 535 i Italien. Manteln hade ursprungligen en mer eller mindre cylindrisk form, som traditionella tempelklockor ännu har i Japan, Kina, Thailand med flera, dock inte i det likaledes buddhistiska Myanmar. Fram till 1200-talet var europeiska klockor också mer koniska eller cylindriska (bikupeformade) än idag men med en vidare bräm nedtill, slagringen, och med mer raka former än idag.

Sedan 1300-talet bar klockor oftast inskrifter, ofta på latin. Inskrifterna anger ofta årtal för gjutningen, mästaren och givaren eller beställaren. Prydnader läggs sedan till alltmer på klockans mantelyta och det är ornament, vapenmärken, symboler, såsom korset, duvan med oljekvisten, lammet med korsfanan, sigill, mynt, vallfärdsmärken, ja till och med under senare medeltid skämtbilder. På en klocka i Bringetofta kyrka i Småland ses, utom Kristus på korset, mellan jungfru Maria och Johannes Döparen samt Sankt Lars, även en räv, som blåser för gässen, en gås, som ringer i en klocka, och slutligen en bild av räven, som av gässen hänges i en galge. Detta är en symbolik för kampen mellan det onda och det goda.

På 1200-talet fick kyrkklockorna i väst de mer svängda former som de har än idag med en bredare brädd nertill. En klockas vägg är således tjockast och bredast på den del av omkretsen, där kläppen slår, ungefär längst ner på klockan och avsmalnar sedan från detta ställe uppåt.

En sådan form är fördelaktigt för att få en starkare, länge eftertonande klang ur metallen. Den svängda formen kan dock variera från olika gjuterier och olika klockor och en del klockor har blivit mer svängda än andra tidigare klockor. Skällor och koskällor har behållit klockans ursprungligen mindre svängda form.

thumb|150px|Lullusglocke, gjuten år 1038, är den äldsta daterade klockan i Tyskland och den är typisk för en gammal klocka med avseende på dess form som påminner om en bikupa.

Form och struktur

Klockan är oftast formad som en omvänd djup skål. Enligt traditionen i västvärlden har den oftast utsvängd bredd nederst, ungefär dubbelt så vid där som högst upp. Klockans vägg, manteln, är då också tjockast längst ner vid slaget (vid slagringen där kläppen slår) och avsmalnar från detta ställe uppåt. En sådan form är fördelaktigast för att frambringa en starkare, länge eftertonande klang (efterklang) ur metallen. En viss legering har också genom historien visat sig bättre klangmässigt för en hög klang, se mer om det nedan under rubriken Tillverkning och stämning.

Kyrkklockans delar och upphängning mini|vänster|Upphängningen av kyrkklockorna i Bureå kyrka. Kyrkklockan består av en så kallad mantel, oftast (ofta i västvärlden) kring en tung kläpp av smitt järn inne i klockan. På kläppen finns oftast en slagkula, som vid ringning (se Teknik vid ringningen i västvärlden) slår mot mantelns undre del slagringen. Klockan upphänges i ett kronliknande krön, kronan, som vanligast har fyra öron över en mittbåge och som gjuts samtidigt med den övriga klockan. Upphängningen sker med hjälp av rejäla och grova järnkrampor, som viras runt en horisontell ekbjälke, som kan vridas kring sin axel, en så kallad axel. Axeln hänger lagrad fast på en klockstol, en bockliknande struktur.

Klockringning

miniatyr|Klocka, gjuten 1250, med en mer modern form än Lullusglocke Klockringning sker i regel i västvärlden med en inuti klockan hängande kläpp av smitt järn eller på senare tid stål, till skillnad från i Orienten, där det oftast sker utifrån med en fritt hängande stock. Ringning sker dock på olika sätt även inom kristenheten, mer om det finns nedan.

När axeln rubbas ur sin vila, sätts klockan i svängning. Traditionellt och historiskt har detta skett genom dragning i rep. Idag sker det dock vanligen med hjälp av elmotorer i stora delar av världen, men på många håll, till exempel på många håll i Nederländerna och i Tjeckien ännu med handringning. I Sverige under 1940- och 1950-talen var det vanligt att klockorna ringdes av en trampmaskin. På Gotland var kimning vanlig.

Rak axel och vinkelaxel Svängande klockor kan vara upphängda i raka eller vinklade axlar. Är klockan upphängd i en rak axel befinner sig klockans upphängningspunkt högre upp än kläppens. Kläppen kommer alltså att röra sig fortare än klockan och på så vis slå på ovankanten när klockan befinner sig i sin vändpunkt. Fördelen med denna upphängning är att klockan ringes upp till 180–200 graders vinkel och därmed kommer ljudet att bättre ut till omgivningen.

Om klockan är upphängd i vinkelaxel befinner sig kläppens upphängningspunkt högre än klockans. Kläppen kommer alltså att röra sig långsammare än klockan och på så vis slå på underkanten när klockan befinner sig i sin vändpunkt. Nackdelen med denna upphängning är att klockan och kläppen krockar eftersom kläppen slår på klockan förrän denna har vänt och börjar svänga åt andra hållet. Klangen blir hård och metallisk. Fördelen med denna upphängning är att klockan inte behöver ringas upp högre än 45 graders vinkel så en klocka i vinkelaxel är lätt att ringa för hand eller trampa. Den ljuder dock inte ut lika mycket från ett kyrktorn eftersom ljudet på grund av klockans vinkel kastas nedåt mer än utåt. Med hjälp av en balanskläpp kan man dock få kläppen att röra sig på samma sätt som hos en klocka på rak axel. Balanskläpp innebär att kläppens fäste sitter något längre från klockans botten, och ovanför fästet är en motvikt placerad. Denna gör så att kläppen trycks uppåt. Detta gör att man kan ringa upp en sådan klocka lika högt som en på rak axel. Exempel på klockor med balanskläpp är Storan och Thornan i Uppsala domkyrka och de 2 största klockorna i Stora Tuna kyrka. I vinkelaxel väger en klocka i sitt vändläge 1,5 gånger sin egen vikt till skillnad mot den raka axelns 3,5 gånger sin egen vikt.

Tillverkning, material och stämning

Metaller som traditionellt brukar ingå i legeringen i en klocka brukar vara brons vars i detta fall består av cirka 80 % koppar och 20 % tenn (78 delar koppar och 22 delar tenn förekommer också och är också fördelningen enligt en äldre upplaga av Nordisk Familjebok). Känd som klockmetall, ingår denna legering också som material i de finaste turkiska och kinesiska cymbalerna. Gjutning av klockor kallas klockgjutning.

Styrkan och välljudet i en klockas klang beror på om en tillräcklig och väl blandad metallmassa, det vill säga klockmetall, använts vid gjutningen. Andra material som också kan ingå i stora klockor är mässing och järn.

Under tidig medeltid och under diverse kristider och fattigperioder och på fattigare eller mindre orter och ställen har det dessutom hänt att man har blandat i bly och diverse järnskrot under klockgjutningen, som drygade ut legeringen, eftersom det var svårt att få tag på dyr klockmetall. Det sätter sin prägel på klangen och det kan höras på vissa gamla klockor än idag.Ingvar Rohr, Göteborgs domkyrkoklockor 1997, s. 3.

Det har också hänt att man har blandat i guld på grund av folktro, till exempel kastade kurfursten i guldmynt i smältan vid gjutningen av den stora 8,8 ton tunga klockan Susanne i Magdeburgs domkyrka 1702.En sida om bland annat klockan Susanne i Magdeburgs domkyrka på hemsidan http://www.ulrich-falke.de . I artikeln kyrkklockan Emmanuel i katedralen i Paris står en liknande historia om att kvinnor kastade i sina guldringar med mera i smältan. Även silverföremål har tillsatts klockmetallen. Inget av detta har dock någon positiv inverkan på klangen. Den blir inte ädlare för att man blandar i ädlare metaller.

Järnklockor har använts under olika tider och har en mycket svagare klang som inte hörs så långt. Ett exempel på en svagt ljudande klocka på grund av metallen är järnklockan i Peking, vilken byttes ut för 500 år sedan av detta skäl.Det har även förekommit i Europa, bland annat under tidig kristendom, och även ibland när klockgjutare ville prova andra alternativ. I Tyskland har olika legeringar provats.

Klockgjutarna var ett särskilt skrå som vandrade mellan kyrkbyggen för att undvika transporter av de tunga klockorna. Vid formtillverkningen användes sand, sot och lera/bindemedel samt även hästgödsel för att få gasgenomsläpplighet i formen. Besvärjelser och bönläsning förekom innan gjutningen påbörjades.

Stålklockor I Bochum i Tyskland har stålklockor gjutits, med olika framgång och former har, från 1851 till 1970. Fram till 1950-talet hade 20 000 sådana klockor tillverkats. Beroende på formen har olika bra klang frambringats ur dessa klockor. Klangen blir något mer dämpad hos stålklockor och de får inte lika distinkt och klar slagton (grundton) som hos bronsklockorna. Detta utmärker järnklockorna i ännu högre grad. Stålklockor åldras också snabbt. Tekniken att gjuta stålklockor utvecklades med tiden och man kom fram till att en speciell slagkula behövdes med en liten avsats i koppar, som mildrade slagen mot klockan eftersom kläppen behövde vara tyngre för att höja den dovare klangen hos stålklockorna. Dessutom kom man fram till att stålklockan för att uppnå en bättre klang inte ska hängas upp i en klockkrona utan i en platta istället.

Specialbronsklockor och euphonklockor Det finns också klockor som tillverkats i en annan (mässings)legering utan tenn och med 92 % koppar i svensk översättning från tyska kallade "specialbronsklockor". I Tyskland tillverkades cirka 3000 sådana klockor bland annat kyrkklockorna i klosterkyrkorna i Freckenhorst i Nordrhein-Westfalen och i Baden-Baden. En annan framgångsrik klockmetall är zink-koppar, och som storklockan i Erzabtei Sankt Ottilien, "ärkeabbotklostret (ärkeabbotdömet) Sankt Ottilien" i Bayern.

Stämning Klockor stäms efter gjutningen genom svarvning av den nedre ringen i klockan där kläppen slår så att den får en exakt grundton, men ofta med många övertoner som kan bilda hela ackord. Mindre klockor som handklockor, primklockor, skällor och koskällor, stäms vanligen inte efter gjutningen.Eijsbout klockgjuteris hemsida (det nederländska klockgjuteriet Koninklijke Eijsbouts Klokkengieterij) och en hemsida om nederländsk samtida och historisk klockgjutningskonst, bland annat om klockstämning och frekvensmätning; om bronsklockgjutning och tillverkning av tillbehör för ringningen (på tyska); Kruszewski-brödernas klockgjuteri i Wegrow, Polen