Abu Abdullah Muhammad ibn Abdullah al-Lawati al-Tanji ibn Battuta (arabiska: أبو عبد الله محمد ابن عبد الله اللواتي الطنجي بن بطوطة), eller bara Ibn Battuta (arabiska: ابن بطوطة), född den 25 februari 1304 (år 703 A.H.), död 1368 eller 1369, var en marockansk-berbisk muslimsk lärd, resenär och geograf, känd för sin reseberättelse Rihla (arabiska för "resa").
Under en period av nästan trettio år, mellan 1325 och 1353, reste Ibn Battuta över nästan hela den kända muslimska världen och bortom den: från Nordafrika, Västafrika, Sydeuropa och Östeuropa i väst till Mellanöstern, den indiska subkontinenten, Centralasien, Sydostasien och Kina i öst. Hans resor gick vida längre än både Marco Polos och Zheng Hes, sammanlagt över 121 000 kilometer runt om i världen, vilket var rekord för hur långt en upptäcktsresande hade rest under en livstid. Detta rekord stod sig i ungefär 450 år tills industrialiseringen påbörjades. Tack vare Ibn Battutas omfattande skildringar av sina resor hålls han ofta som en av de största upptäcktsresandena någonsin.
Biografi Tidigt liv och hans första hajj miniatyr|En bokillustration från 1200-talet, gjord i Bagdad av al-Wasiti, som visar en grupp pilgrimer på hajj.
Allt som är känt om Ibn Battutas liv kommer från den självbiografiska information som återfinns i hans reseberättelser. Ibn Battuta föddes den 25 februari 1304 i en familj av islamiska laglärda i Tanger i Marocko under mariniddynastin. Som ung torde han ha studerat den sunnitiska rättsskolan Maliki, som var dominerande i Nordafrika vid den tiden. I juni 1325, när han var 21 år gammal, begav sig Ibn Battuta på en hajj (pilgrimsfärd) från hemstaden Tanger till Mekka, en resa som tog 16 månader. Han skulle emellertid inte återvända på 24 år.
Han reste till Mekka över land och följde den nordafrikanska kusten över abdalwadidernas och hafsidernas sultanat. Hans färdväg gick därefter genom Tlemcen och Béjaïa och vidare till Tunis, där han blev kvar i två månader. Han reste oftast med karavaner för att minska risken för överfall. I staden Sfax ingick han det första av de åtminstone nio äktenskap som han skulle komma att ingå under sina resor.
Tidigt på våren 1326, efter en resa på mer än 350 mil, ankom Ibn Battuta till hamnen i Alexandria i Egypten, en stad som då tillhörde bahriyyamamlukernas rike. Han tillbringade flera veckor i staden, såg dess berömda platser och begav sig därefter inåt landet mot mamlukrikets viktiga huvudstad Kairo där han stannade i omkring en månad. På mamlukernas territorium var det relativt säkert att färdas. Vanligen reste man till Mekka längs någon av tre farleder och Ibn Battuta valde den av de tre som mest sällan togs: en resa uppför Nildalen och sedan österut till hamnen Aydhab vid Röda havet.Aydhab var en hamnstad på Röda havets västkust, på koordinaterna . Se När han närmade sig staden tvingades han emellertid vända tillbaka på grund av ett uppror på orten.
Efter att ha återvänt till Kairo reste Ibn Battuta vidare till Damaskus som vid den här tiden styrdes av mamlukerna. Skälet till avstickaren var att han under sin första resa hade mött en helig man som gav en profetia om att han bara skulle nå Mekka om han reste genom Syrien. Ytterligare en fördel med omvägen var att andra heliga platser – Hebron, Jerusalem och Betlehem – låg längs denna rutt samt att mamlukerna ansträngde sig för att hålla vägarna säkra för pilgrimer.
Efter att ha tillbringat fastemånaden ramadan i Damaskus slog han följe med en karavan och reste de 150 milen från Damaskus till Medina. Efter fyra dagar i staden reste han vidare mot Mekka, profeten Muhammeds födelseort. Där utförde han de ritualer som en muslimsk pilgrim förväntas göra. Efter att på så vis ha blivit en hajji, en person som utfört pilgrimsfärden, bestämde Ibn Battuta sig för att fortsätta sin upptäcktsfärd i stället för att återvända hem. Hans nästa resmål blev Ilkhanatet i dagens Irak och Iran.
Irak och Persien Den 17 november 1326, efter en månad i Mekka, anslöt sig Ibn Battuta till en stor karavan pilgrimer som återvände tvärs över Arabiska halvön till Irak. Karavanen färdades först norrut mot Medina och färdades sedan nattetid åt nordost, längs Najdplatån till Najaf, en resa som tog omkring 44 dygn. I Najaf besökte Ibn Battuta mausoleet tillägnat Ali, den förste imamen, fjärde rashidun och Muhammeds svärson, en plats som särskilt vördades av shiamuslimer.
I stället för att fortsätta till Bagdad med karavanen påbörjade Ibn Battuta en sex månaders omväg som ledde honom in i Persien. Från Najaf reste han till Wasit och därefter söderut längs Tigris till Basra. Hans nästa resmål var staden Esfahan i Persien på andra sidan Zagrosbergen. Därifrån begav han sig söderut till Shiraz, en stor och blomstrande stad som slapp den förödelse som många av de mer nordligt belägna städerna råkade ut för vid mongolernas invasion. Till sist begav han sig tillbaka över bergen till Bagdad, dit han ankom i juni 1327. Delar av staden låg i ruiner eftersom den hade skadats svårt av ilkhanen Hülegüs armé.
I Bagdad fick Ibn Battuta reda på att Abu Sa'id, den siste mongolhärskaren av det enade Ilkhanatet, just skulle lämna staden för att resa norrut med ett stort följe. Han reste med den kungliga karavanen ett tag och begav sig därefter norrut till Tabriz längs Sidenvägen. Staden var den första större staden i området som öppnade sina portar för mongolerna och hade blivit ett viktigt handelscentrum när de flesta av de rivaliserande städerna i närheten hade förstörts.
Efter att återigen ha vänt tillbaka mot Bagdad (förmodligen i juli 1327) gjorde Ibn Battuta en utfärd norrut längs Tigris. Han besökte Mosul samt Cizre och Mardin, som båda ligger i dagens Turkiet. När han återvände till Mosul slog han följe med en pilgrimskaravan på väg söderut till Bagdad. Där mötte de upp med en större karavan som korsade Arabiska öknen till Mekka. Ibn Battuta led av diarré under resan och återvände till Mekka svag och utmattad.
Arabiska halvön Ibn Battuta stannade sedan en tid i Mekka. I Rihla skriver han att han blev kvar i staden i tre år, från september 1327 till hösten 1330. På grund av problem med kronologin menar emellertid flera forskare att han möjligen bara tillbringade ett år där och reste därifrån efter 1328 års hajj.Ibn Battuta hävdar att han stannade i Mekka under 1327, 1328, 1329 och 1330 års hajj, men ger förhållandevis lite information om sin vistelse där. Efter 1330 års hajj reste han till Östafrika, och återvände till Mekka före 1332 års hajj. Han hävdar att han därefter reste till Indien och ankom till Indus den 12 september 1333, men fastän han inte nämner några exakta datum antyder beskrivningen av hans komplicerade resväg och de kronologiska ledtrådarna i texten att resan till Indien tog omkring tre år. Han måste därför antingen ha lämnat Mekka två år tidigare än angivet eller ankommit till Indien två år senare. Problemen med kronologin diskuteras i Gibb 1962, s. 528-537 vol. 2, Hrbek 1962 och Dunn 2005, s. 132-133.
På sin väg från Mekka efter 1328 (eller 1330) års hajj kom han till hamnstaden Jidda på Rödahavskusten, och tog sig därifrån i en rad båtar ner längs kusten. Han färdades långsamt eftersom båtarna måste kämpa mot de sydostliga vindarna. När han kom till Jemen besökte han Zabid och därefter staden Taiz i höglandet, där han mötte rasuliddynastins malik (kung) Mujahid Nur al-Din Ali. Ibn Battuta nämner också att han besökte Sana'a, men om han verkligen gjorde det är tvivelaktigt. Troligare är att han reste direkt från Taiz till hamnstaden Aden, dit han anlände i början av 1329 (eller 1331). Aden var vid den här tiden ett viktigt transitcentrum i handeln mellan Indien och Europa.
Somalia I Aden steg Battuta ombord på ett skepp med vilket han först färdades till Zeila på Somalias kuststräcka vid Adenviken. Därifrån reste han vidare till Kap Gardafai och längre ner längs den somaliska kusten. Han tillbringade omkring en vecka på varje destination och kom slutligen till Mogadishu, den förnämsta staden i Bilad al Barbar ("berbernas land"), som var den medeltida arabiska termen för Afrikas horn. När han dök upp längs Somalias kust 1331 var staden på toppen av sitt välstånd. Ibn Battuta beskrev Mogadishu som "en synnerligen stor stad" med många rika köpmän. Den var känd för sitt högkvalitativa tyg, som exporterades till bland annat Egypten. Han tillade att staden styrdes av en somalisk sultan, som ursprungligen var från Berbera i norra Somalia och talade både somaliska och arabiska flytande. Sultanen hade även ett följe av wazirer (ministrar), lagexperter, kommendörer, kungliga eunucker och andra följeslagare som lydde honom.
Swahilikusten Ibn Battuta fortsatte söderut från Somalia längs Swahilikusten, en region som på arabiska kallas för Bilad al-Zanj ("Zanjernas land"). Skeppet stannade en natt i östaden Mombasa. Staden var på den tiden relativt liten, men den skulle komma att bli viktig under det följande århundradet. Han fortsatte därefter längs kusten till östaden Kilwa i dagens Tanzania. Kilwa hade blivit ett viktigt transitcentrum under guldhandeln. När monsunen vände återvände Ibn Battuta till Arabien på ett skepp. Han besökte Oman och Hormuzsundet och återvände därefter till Mekka för 1330 (eller 1332) års hajj.
Bysantinska riket, Gyllene horden, Anatolien, Centralasien och Indien miniatyr|Muhammad bin Tughluqs grav i Delhi, Indien. Ibn Battuta anställdes som qadi (domare) av Muhammad bin Tughluq och var verksam som detta under flera års tid. Efter att ha tillbringat ännu ett år i Mekka bestämde sig Ibn Battuta för att söka tjänst hos den muslimske sultanen av Delhi, Muhammad bin Tughluq. Han behövde en guide och tolk för resan och reste därför år 1330 (eller 1332) till Anatolien, som då styrdes av seldjukerna, för att ansluta sig till en av de karavaner som färdades därifrån till Indien. En sjöresa från den syriska hamnstaden Latakia med ett genuesiskt fartyg förde honom till Alanya på sydkusten av det som i dag är Turkiet. Från Alanya reste han till lands till Konya och därefter vidare till Sinop på Svartahavskusten.
Efter att ha korsat Svarta havet landsteg Ibn Battuta i Kaffa (nuvarande Feodosija) på Krim och kom in i Gyllene hordens territorium. Han köpte en vagn och kom av en lycklig tillfällighet att ansluta sig till en karavan som Gyllene hordens dåvarande khan Özbeg färdades i, och reste med karavanen ända till Astrachan vid Volgafloden.
När de kom till Astrachan tillät khanen en av sina gravida fruar, prinsessan Bayalun (som lär ha varit en utomäktenskaplig dotter till den bysantinske kejsaren Andronikos III Palaiologos), återvända till sin hemstad Konstantinopel för att föda. Ibn Battuta följde med på denna expedition, som blev hans första resa utanför den islamiska världens gränser.
Ibn Battuta anlände i Konstantinopel mot slutet av 1332 (eller 1334), och mötte här Andronikos III Palailogos samt såg den storslagna kyrkan Hagia Sofia. Efter en månad i staden reste han samma väg tillbaka till Astrachan och fortsatte därefter förbi Kaspiska havet och Aralsjön till Buchara och Samarkand. Därifrån reste han söderut till Afghanistan och korsade därefter bergspassen till Indien.
Delhisultanatet var ett nytt tillskott till Dar al-Islam, den del av världen där muslimer fritt kunde utöva sin religion, och sultanen Muhammad bin Tughluq var fast besluten att föra in så många muslimska lärde och andra ämbetsmän som möjligt i landet för att befästa sitt styre. På grundval av Ibn Battutas många års studier i Mekka anställde sultanen honom som qadi (domare).