mini|stående|Östslaverna på 700-talet. Den här artikeln behandlar nationalstaten Ukrainas historia. Stora delar av det område som idag utgör Ukraina var under 800-1200-talet känt som Kievriket eller Kyjivska Rus och grundades av Rurik eller Rjurik, på svenska Rörik, ca 830, till 879 som enligt Nestorskrönikan var en varjag, av rusernas stam (identifierade med svear ). Ruserna färdades från Sverige och Roslagen längs floderna. Området har en lång historia av folkvandringar, och som plats för många svåra krig, men även blomstrande kulturliv.
Tidig historia (–800-talet) De första identifierade folkgrupperna som befolkade Ukraina var det neolitiska folket av trypilliska kulturen, följt av kimmerierna, skyterna, sarmaterna, och goterna, tillsammans med andra nomadfolk som anlände under första årtusendet f.Kr. Under denna period var skyternas område en genomfartsled för migrerande folk från Asien till Europa.
Omkring 600 f.Kr. grundade grekiska emigranter kolonierna Tyras, Olbia och Hermonassa vid Svarta havets nordöstra kust. Där finns romerska och bysantinska kulturminnen bevarade.
Slaviska stammar ockuperade så tidigt som på 500-talet de centrala och östliga områden som skyterna bebodde. Under denna period ockuperade antescivilisationen, som troligen var slavisk, större delen av dagens Ukraina.
Riken och federationer Kievriket (800-talet–1300)
Kievrikets, Kievrus, landområden beboddes på 800-talet av olika slaviska folk som talade ett urslaviskt språk och dyrkade sina egna gudar, däribland solen. Ukrainarnas förfäder var polonianer, siverianer, drevlianer duliber, vita kroater, ulycher och tivertianer. Även slaviska folkgrupper som krivichianer, vjatichianer och radimichianer, vilka senare skulle assimileras med finsk-ugriska folk och bli moskoviter omkring 700-1100-talet, bodde där. Drehovichianer var också bosatta inom Kievrikets område. De skulle senare i historien utvecklas till vitryssar.Kyivan Rus. Encyclopedia of Ukraine Polonianerna var den största folkgruppen och den mest utvecklade. En historisk krönika från Kievriket berättar att staden grundades av en furste med namnet Kyj på 600-talet.
På 800-talet besegrades Kiev av varjager. Belägen i skärningspunkten mellan två handelsleder (en från Baltikum till Medelhavet och en från Asien till Europa) blev Kiev en av världens snabbast expanderande handels och kulturmetropoler.
På 1000-talet var Kievrus geografiskt sett det största landet i Europa. I anslutning till detta förekommer namnet Ukraina för första gången i de skriftliga källorna och samtida kartorna. mini|Kievriket cirka 1220–40. Fastän kristendomen hade kommit till Kievriket före det första ekumeniska konciliet, var det med Första konciliet i Nicaea (särskilt för kusten vid Svarta havet) och i det västra av nuvarande Ukraina under Stormährens välde, som kristendomen antogs som statsreligion. Kiev döptes år 988. Den främsta orsaken till kristnandet av landet var storhertigen Vladimir den stores intresse för kristendomen som hade ärvts från hans farmor prinsessan Olga. Senare uppkom en del av Kievriket storhetstid under den kievska storfursten Jaroslav, som upprättade den "ruthenska rätten" (russkaja pravda), vilken varade hela den litauiska perioden av det nuvarande Ukraina. Konflikter mellan flera olika hertigdömen i Kievriket, trots prins Vladimir Monomachs ansträngningar, ledde till ett förfall som började på 1100-talet. I Kievriket propria ökade hertigdömena Galizien och Volynien i inflytande. I norr uppträdde namnet Moskva för första gången i skriftliga källor i Suzdals hertigdöme, vilket så småningom ledde till födelsen av det vi dag förstår med Ryssland. I nordväst ökade hertigdömet Polotsk sin självständighet från Belarus. Kiev plundrades av ryssar (1169), polovtzianer och mongoler på 1100-talet och 1200-talet. Som följd av detta utropades alla ukrainska hertigdömen till mongoliska lydstater (1239-1240). Under det mongoliska väldet skedde emigrering till andra länder; ukrainska bosättningar i Polen och Ungern uppkom.
Galizien-Volynien (1200/1300-talet) Kievriket blev efter mongolernas invasion ett hertigdöme, som sträckte sig till Kiev och stora delar av dagens Ukraina, under namnet Galizien-Volynien.
Kort dessförinnan hade Vladimir den store upprättat städerna Galizia och Volodymyr-Volynskyi som regionala huvudstäder för i rikets västra delar. Denna nya, mer exklusiva ukrainska stat grundades på dulibianska, tivertsianska och bilyy chorvatska (vita kroatiska) stammar. Staten regerades av ättlingar till Jaroslav den vise och Vladimir II Monomach. En kort period styrdes landet av en ungersk adelsman. Oroligheter med grannländerna Polen och Litauen började blossa upp, tillika återkommande krig med hertigdömet Tjernihiv i öster. Landet nådde sin höjdpunkt när det regerade området från Valakiet/Bessarabien och hela vägen till Svarta havets strand.
Under denna period (cirka 1200-1400-talet) var varje hertigdöme i regel självständigt. Staten Galizien-Volynien hamnade i krig med mongolerna, som krossades med Polens stöd och drevs mot Svarta havet och österut. Under denna period benämns regenten "kung av Rus" för första gången; innan dess hade titeln varit storhertig eller prins.
Den södra delen av dagens Ukraina - Gyllene horden och Krimkhanatet
Den södra delen av dagens Ukraina vid Svarta havet tillhörde från 1200-talet Gyllene horden och från 1400-talet Krimkhanatet, ett krimtatariskt khanat som uppstod på Krimhalvön i och med uppdelningen av Gyllene horden år 1430 och bestod fram till den ryska erövringen 1783. Dess huvudstad var Bachtjysaraj.
Den ryska överhögheten uppstod genom att ryssarna efter 1783 grundade flera nya städer vid Svarta havet: Odessa, Mykolajiv, Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till Nya Ryssland för att odla upp den tidigare glesbefolkade stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar. Det fanns också en liten grupp svenskar från Dagö. Ännu idag bor dryga hundratalet svenskättlingar kvar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).
Den södra delen av dagens Ukraina blev först ukrainskt i samband med bildandet av Ukrainska folkrepubliken och Ukrainska SSR efter Kejsardömet Rysslands kollaps i och med oktoberrevolutionen 1917. Krim blev en del av Ukraina år 1954, men var dock under en kort tid 1918 en del av Ukrainska folkrepubliken.
Litauen och Polen (1300-talet–1600-talet) mini|Det ukrainska området 1245–1349. mini|Det litauiska storfurstendömet 1386–1434.
Förlust av självständighet Under 1300-talet låg Polen och Litauen i krig mot Gyllene Horden, och större delen av det som idag är norra och västra Ukraina övergick till Polen och Litauen. Litauen tog över Volynien inklusive Kiev regionen, och regenterna i Litauen lade till titeln "Regent av Rus". Polen övertog regionen Galizien och Carpatho-Rus. I anslutning till unionen mellan Polen och Litauen flyttade polacker, tyskar, armenier och judar till området vilket ledde till en blandad etnisk sammansättning hos befolkningen.
Kosackernas epok
Efter unionen i Lublin 1569 då Polsk-Litauiska valkungadömet grundades, röstade Zaporizjakosackernas högre klasser 1572 för att gå med. Perioden som följde omedelbart därpå, såg en enorm blomstring. Många nya städer och samhällen byggdes. Nya skolor spred renässansens idéer och polska bönder som anlände i massvis, blev snart assimilerade. Under denna epok blev många av Zaporizjakosackernas adelsmän polska. Ett socialt missnöje bland de fattiga grodde dock under denna tid.
Från 1589 inleds en period av konflikter mellan det Polsk-litauiska samväldet och Zaporizjakosackerna. Polackerna började straffa kosackerna för deras anfall mot tatarerna och osmanerna vilka vid den tidpunkten hade fredsavtal med Polen. Orsakerna till det var dock först och främst religiösa. Införandet av den katolsk-ortodoxa kyrkliga unionen i Brest 1594 syftade till att ställa alla ortodoxa rusiner under påven i Rom. Kung Sigismund införde dessutom 1596 en kyrklig union mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna där den ortodoxa blev underställd den katolska. Den katolska kyrkan och de polska kungarna förföljde de ortodoxa rusinerna. Bland annat stängde man ortodoxa kyrkor och man lät inte rusinerna döpa sig, gifta sig och få sista smörjelsen via sina ortodoxa präster. Dessutom saknade rusinerna de flesta andra rättigheter i samhället och var mestadels slavar eller fattiga bönder. För att kunna ha samma möjligheter och privilegier som den polska szlachtan var rusinernas ortodoxa adel tvungen att gå över till katolicismen. I närmare sextio år framåt, med början 1591, pågick en serie av större kosackuppror: 1591–1593, 1594–1596, 1625, 1630, 1637–1638 och 1648–1654.
År 1591 utbröt ett uppror under ledning av hetman Krzysztof Kosiński, vilket slogs ner 1593. Den polska kronan försökte tygla kosackerna genom att begränsa deras antal till 6 000 man (så kallade registrerade kosacker), de övriga skulle inte få kalla sig för kosacker. Men den ukrainska frihetssträvan ledde till att fler fattiga bönder och slavar flydde och anslöt sig till kosackerna. Många såg kosackerna som den ortodoxa trons sista beskyddare. Under många år under 1600-talets början företog kosackerna många räder ner längs floden Dnepr och in i Krimkhanatet och i Osmanska riket, vilket skapade spänningar mellan Osmanska riket och Polen. På grund av detta utbröt bland annat ett polsk-turkiskt krig som pågick mellan 1620 och 1621.
1630 utbröt ytterligare ett uppror, den här gången under ledning av Taras Trjasila. Som tidigare ledde det inte till någon framgång för upprorsmännen. Under 1630-talet fortsatte det ukrainska missnöjet med det polska styret att växa. År 1637 pågick ett kosackuppror under ledning av hetman Pavlo Pavliuk, och året därpå (1638) under ledning av Dmitrij Gunja och Jakov Ostrjanin. Även dessa uppror misslyckades. Händelserna under kosackupproren i början av 1630-talet (under Taras Trjasilas ledning) inspirerade den ryske författaren Nikolaj Gogol att skriva en roman vid namn Taras Bulba som har filmatiserats flera gånger.
mini|Det litauisk-polska samväldet 1658. mini|Ryssland med det zaporizjakosackiska hetmanatet, år 1751. Slutligen utbröt år 1648 ett större krig mellan kosackerna och den polska staten vilket pågick i hela sex år. Kosackernas ledare, Bohdan Chmelnytskyj (polska: Chmielnicki), hade tidigare varit i polsk tjänst, men blev bitter motståndare till Polen efter den så kallade Czapliński-affären (då en av hans söner dödades av en lokal polsk adelsman, tog ifrån Chmelnytskyj hans lantegendom och som dessutom tog ifrån Chmelnytskyjs hans hustru och gifte sig med henne). Upproret började med kosackiska segrar i bland annat slaget vid Zolty Wody. Därpå följde långa och utmattande strider med växlande framgång. Redan på ett tidigt stadium vände sig Chmelnytskyj till Tsarryssland och bad om dess beskydd. Ryssland accepterade, om än något motvilligt, och i januari 1654 avgav rusinerna trohetseden till Rysslands tsar Aleksej Michailovitj i staden Perejaslav. Dock kom många framtida inbördeskrig att råda mellan kosacker som stödde det polsk–litauiska samväldet och Ryssland och självständighet. Unionen kom att vara (med undantag för oredan kring det första världskriget) i närmare 340 år fram till Sovjetunionens upplösning 1991, då Ukraina, Vitryssland och Ryssland blev självständiga stater.