Albaniens geografi präglas främst av en mycket bergig terräng. Det högsta berget (2 753 meter högt) är Korab. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het torr sommar och sval regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 millimeter regn och snö årligen. Bergen är delvis skogbeklädda.
Lövskogen får upp till 1 000 millimeter nederbörd, och där ovanför lövskogen vidtar barrskog och högst upp alpina ängar.
Topografi Landgräns
Albaniens landgräns är totalt 691 kilometer lång. Landet gränsar i norr till Montenegro med 186 kilometer och Kosovo 112 kilometer, i öster till Nordmakedonien med 181 kilometer, och till Grekland med 212 km i söder.
Endast längs den 362 km långa kusten sammanfaller Albaniens gränser med naturliga formationer i landskapet. Gränserna etablerades i princip vid ambassadörskonferensen i London 1912–1913. De fastställdes av de segrande makterna år 1921, efter att landet under första världskriget ockuperats av Italien, Serbien, Grekland och Frankrike. Den grundläggande principen var att de områden som beboddes av albaner skulle tillhöra Albanien och att omgivande nationaliteter också skulle ha tydliga egna områden, till exempel makedonier i Nordmakedonien och montenegriner i Montenegro. Det värdefulla sjödistriktet i västra Nordmakedonien, som hade blandad befolkning, delades lika mellan Albanien, Grekland och Jugoslavien.
Hänsyn togs även till lokala ekonomiska behov, till exempel så att byar fick tillträde till sina betesområden. Viss storpolitisk hänsyn spelade också in, på en rätt abstrakt nivå, och handlade om maktbalans snarare än ekonomiska intressen.
För uppdelningen av området med stora sjöar öster om det som nu är Albaniens mitt ville man att alla länderna skulle få en del av det närliggande slättlandet. Denna artificiella fördelning påverkade med nödvändighet gränserna norrut och söderut. Den gräns som går ungefär norrut från sjödistriktet följer i princip bergskedjan, men ungefär 2,5 mil väster om den högsta linjen, den som delar vattenflödena. Avvikelsen från högsta linjen gjorde att en stor albansk befolkningsgrupp i Kosovo kom att höra till Serbien.
I Albaniens nordligaste del och i de nordostliga bergsområdena förbinder gränsen de högsta bergstopparna och följer bergskedjan genom de otillgängliga Nordalbanska Alperna, på albanska Bjeshkët e Namunës. Det finns i stort sett ingen naturlig gränslinje från dessa bergsområden till Adriatiska havet. Men Shkodrasjön och ett avsnitt av floden Buna användes som Albaniens gräns mot nordväst. Söderut och mot sydväst, från sjödistriktet till Joniska havet går landets gräns mot sydost på tvärs mot landskapets naturliga linjer och korsar flera bergskammar i stället för att följa dem.
Terräng miniatyr|Korab, Albaniens högsta berg. De 70 procent av landet som är bergiga är i stor utsträckning svårtillgängliga. Återstoden, ett höglänt slättland, får olika mycket nederbörd beroende på årstid och är ömsom översvämmat, ömsom uttorkat. Mycket av slättens jordmån är av föga bördigt slag, och slätten är ofta precis lika ogästvänlig som bergen. Bra jordmån och pålitlig nederbörd återfinns däremot i flodernas dalgångar bland bergen, i sjödistriktet vid den östra gränsen och i en smal, något höglänt remsa mellan kustslätterna och bergen i inlandet.
I den nordligaste delen är bergen en förlängning av de Dalmatiska/Dinariska alperna, mer specifikt den Montenegrinska kalkstensplatån. Floderna har djupa dalgångar med odlingsbara stränder, men floderna är generellt inte användbara för båttransporter och fungerar i större utsträckning som hinder än som hjälp vid transporter i bergslandet. Vägnätet är dåligt och glest, och bristen på interna kommunikationer och kontakt med omvärlden ledde till att ett stamsamhälle levde i denna region i århundraden. Först efter andra världskriget gjordes ordentliga försök att inlemma dessa folk i den albanska nationen.
Ett låglänt kustnära bälte sträcker sig från den norra gränsen söderut till trakten av Vlora. Det är i genomsnitt i storleksordningen femton kilometer brett, men vidgar sig på vissa platser upp till 50 kilometer, som i Elbasan-området i centrala Albanien. Den naturliga vegetationen utgörs av låga buskar av varierande täthet, men det finns även sankmarksområden och områden där erosionen gjort marken praktiskt taget omöjlig att odla. Det land som sticker upp något mer och åtnjuter regelbunden nederbörd, som vid kullarna nedanför det centrala höglandet, är däremot lättodlat. På praktiskt taget alla platser där konstbevattning kan ordnas används mark som annars skulle vara för torr som odlingsmark. Öster om det låglänta kustnära bältet ligger det centrala höglandet, som kallas Çermenikë. Området ligger i allmänhet på en höjd av mellan 300 och 900 meter med några enstaka toppar över meter. Markrörelser längs den förkastning som ungefärligt utgör den västra gränsen av det centrala höglandet, mot det låglänta kustnära området, orsakar många och stundtals kraftiga jordbävningar.
Även om det centrala höglandet karaktäriseras av otillgänglig terräng och vissa höjder är den första bergskedjan öster om Adriatiska havet en formation dominerad av serpentinsten som sträcker sig genom nästan hela riket, från de norra albanska alperna ner till Grekland, söder om Korçë. I denna zon finns det många områden där skarpskurna berg av kalksten och sandsten även om bergskedjan i huvudsak karaktäriseras av rundade berg. De östligaste bergen är de resligaste med Albaniens högsta topp, Korab, meter över havet. Tillsammans med de albanska alperna och serpentinzonen utgör den östra bergskedjan den mest otillgängliga terräng som finns på Balkanhalvön.
De tre sjöarna i det östligaste Albanien, Ohridsjön, den stora och lilla Prespasjön, är avlägsna och pittoreska. Terrängen i närheten är inte särskilt brant, och har en större population än annan inlandsdel i landet. Albaniens östra gräns passerar genom Ohridsjön; allt förutom ett litet stycke av lilla Prespasjön ligger i Grekland; punkten varvid de tre statsgränserna möter varandra ligger i Prespasjön. Markytan på de båda stora sjöarna är ungefär 260 kvadratkilometer vardera medan lilla Prespasjön är ungefär en femtedel mindre. Ohridsjön är belägen 695 m ö.h. medan den stora och lilla Prespasjön är belägen 855 m ö.h.
De södra bergskedjorna är mera tillgängliga än serpentinzonen, det östra höglandet eller de nordalbanska alperna. Övergången till låglandet är mindre dramatiskt och de odlingsbara dalgångarna är bredare. Kalksten, den dominerande mineralen, är anledningen till de branta klipporna och det klara vattnet i kustlinjen sydöst om Vlora. Erosion av en blandning av mjukare sten har orsakat sedimentet att bilda bredare dalar i de södra bergen än i övriga landet. Denna terräng gav upphov till större markinnehav och påverkade därav de sociala strukturerna i södra Albanien.
Hydrografi miniatyr|Karta över viktiga floder i Albanien. Nästan all nederbörd som faller över Albanien hamnar i floder som endast flyter inom landet och mynnar vid kusten. I norr finns dock ett mindre vattendrag som lämnar Albanien och i söder fortsätter en bäck in i Grekland. Eftersom vattendelaren ligger öster om Albaniens gräns mot grannländerna, avvattnas en ansenlig mängd vatten från dessa genom Albanien. En stor del av Drinidalgången som genomflyts av Bardhë (Vita Drini), — kallad Beli Drim av serberna — går genom Kosova, tvärs över Albaniens nordöstra gräns. Delar av flodens lopp har kanjonkaraktär. De tre sjöarna i öster, som Albanien delar med grannländerna, liksom de bäckar som mynnar i dessa sjöar, avrinner genom Drini i Zi (Svarta Drini). Vjosas avrinningsområde sträcker sig nästan 75 kilometer in i Grekland.
Med undantag för Svarta Drini (Drini i Zi), som rinner norrut och bildar ett avrinningsområde för hela östra gränsregionen innan den vrider västerut mot havet, rinner de flesta av floderna i norra och mellersta Albanien ganska rakt västerut mot havet. Med sina flodlopp skär de genom bergsryggar snarare än att rinna runt och förbi dem. Denna, som det förefaller geohydrologiska omöjlighet, har uppstått genom att höglandet ursprungligen höjdes utan att veckas särskilt mycket. Floderna bildades vid samma tid medan sammanpressningen och veckningen av platån till bergsryggar hände senare. Veckningsprocessen var på många ställen snabb nog för att dämma upp floderna tillfälligt. De bildade sjöar, som blev kvar till dess avrinningen nedströms blev kraftig nog att tömma dem. Detta händelseförlopp skapade många av de inre bassänger som är typiska för den albanska geografin. Under den tid de tillfälliga sjöarna fanns kvar, avsattes tillräckligt mycket sediment i dem för att bilda grund för den bördiga jorden. Veckningsprocessen var sällan snabb nog för att tvinga vattenströmmarna till radikalt avvikande flodlopp. miniatyr|vänster|Vjosafloden i södra Albanien. Skyfall i höglänta områden och de synnerligen oregelbundna säsongsflöden som är typiska för nästan alla landets vattendrag minskar deras ekonomiska värde. Floderna eroderar bergen, och de sediment som bildas bygger på avsättningar på slätterna så att dessa översvämmas vid lokala regnväder. När markerna förtorkar och behöver konstbevattnas är floderna vanligen torra. Fyllda floders våldsamma lopp gör reglering besvärlig, och de är inte segelbara. Buna är ett undantag. Den är uppmuddrad mellan Shkodra och Adriatiska havet, och är farbar för mindre fartyg. I motsats till källområdena i bergstrakterna, där floderna håller sig till bestämda fåror, ändrar de ständigt sina lopp på de lägre slätterna, där de ödelägger lika mycket mark som de skapar.
Drini är den största floden, och den som har den mest konstanta vattenföringen. Den fylls av smältande snö från bergen i norr och öster och under – de över området mer jämnt fördelade – regnperioderna. Vattenföringen i Drini varierar därför inte på det extrema sätt, som är karakteristiskt för nästan alla andra av landets floder. Vattenföringens säsongvariationer understiger ungefär 30 procent. Längs sina cirka 282 kilometer avvattnar Drin inemot 5 957 kvadratkilometer inom Albanien. Eftersom den har tillflöden även från den adriatiska sidan av vattendelaren i Kosovo och genom de tre gränssjöarna (den Stora Prespasjön har ett underjordiskt utflöde till Ohridsjön) omfattar hela vattensystemet ungefär 15 540 kvadratkilometer. En av de större floderna är Shkumbi.
Semani och Vjosa är de enda floder som är längre än 160 kilometer. De har tillsammans avrinningsområden som är större än 2 600 kvadratkilometer. Dessa floder dränerar de södra regionerna och, återspeglande den säsongmässiga fördelningen av regnet, bildar störtfloder på vintern och är nästan uttorkade på sommaren, trots deras längd. Samma varierande flöde karakteriserar även de många kortare vattendragen. På sommaren har de flesta ett flöde mindre än en tiondel av medelvattenföringen vintertid, såvida de inte är helt torra. Även om sedimenten som förs ner av störtfloderna i bergsområdena fortsätter att avsättas, så förhindrar de nya sedimenten exploatering. Flodbäddarna stiger när silt avsätts i dem och blir till sist högre än den omgivande terrängen. Flodbäddar som skiftar lopp försvårar utvecklingen i många områden. Gamla flodbäddar blir till hinder för en ordentlig dränering och skapar våtmarker och kärr. Det är svårt att bygga vägar eller järnvägar över låglänta områden som ofta måste betraktas som impediment.
Klimat Albaniens kust löper utmed Adriatiska havet och Joniska havet. Höglandet vilar på landets upplyfta landmassa. Breddgraderna som landet ligger på leder till stora variationer i väderlek under vinter och sommar. I förhållande till sin yta har Albanien ett stort antal olika klimatzoner. Det kustnära låglandet har ett typiskt medelhavsväder medan höglandet har ett kontinentalt medelhavsklimat. Vädret varierar markant mellan norr och söder, både på låglandet och i inlandet.
miniatyr|Albaniens södra kust.