Turkiet ( ), officiellt Republiken Turkiet ( ), är ett eurasiskt land som sträcker sig över halvön Anatolien i sydvästra Asien och Östra Thrakien på Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet gränsar till åtta länder; i Europa till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. I övrigt gränsar landet till Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr. Marmarasjön tillhör också Turkiet och används, tillsammans med Bosporen och Dardanellerna, av geografer som gränslinje mellan Europa och Asien.
I det område som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstått, såsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet är en viktig regional makt i denna del av Eurasien med kulturellt och ekonomiskt inflytande i området mellan Adriatiska havet i väster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder och har kommit att få en ökande strategisk betydelse.Mango (2000)Shaw (1977)
18 procent av Turkiets befolkning beräknas vara kurder, men siffran har även uppskattats vara runt 20 procent.G. Chaliand, A.R. Ghassemlou, M. Pallis, A People Without A Country, 256 pp., Zed Books, 1992, , p.39 Majoriteten av dessa bor i de sydöstra regionerna i Turkiet. I vissa av dessa utgör kurderna en majoritet av den regionala befolkningen.
Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprättades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med väst, samtidigt som man odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarländerna till Förenta nationerna, Islamiska konferensen, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, är medlem av Europarådet sedan 1949, och av Nato sedan 1952. Turkiet undertecknade ett associeringsavtal med EEG 1963. Landet fick status som kandidatland till Europeiska unionen 1999. Anslutningsförhandlingarna inleddes 2005 men har stått stilla sedan juni 2018. Turkiet är även medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen.
Historia
Anatoliens antika historia miniatyr|vänster|Göbekli Tepe. Det geografiska området för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (även kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, är ett av de äldsta kontinuerligt bebodda områdena i världen. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien även kallat Västarmenien. De tidigaste neolitiska bosättningarna som Çatalhöyük, Çayönü, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mänskliga bostadsorterna i världen. Bosättningen i Troja börjar i neolitisk tid och pågår in i järnåldern. Under den kända historien har indoeuropeiska språk, semitiska språk, sydkaukasiska språk och många språk med okända släktskapsförhållanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska språken spreds från. För ca 5000 år sedan påbörjades metallhantering i området. miniatyr|vänster|Celsus bibliotek i Efesos, byggt 135 e.Kr.
Det första större riket i området var hettiternas, från 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. Under hettiterriket utvecklades även järnhanteringen. Senare blev frygierna dominerande tills deras rike förstördes av kimmerierna på 600-talet f.Kr. Även lyder, meder och perser kom att konkurrera om kontrollen av regionen.
Anatoliens västkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, två av de antika grekiska folken. Runt 1240 f.Kr. tog grekerna över Troja, och grundade även Smyrna och Efesos längs västkusten.
Assyrierna bebodde delar av sydöstra Turkiet så långt tillbaka som 1950 f. Kr. Tushhan var assyriernas provinshuvudstad i sydöstra Turkiet 900-600 f.Kr. Assyrierna regerade över sydöstra Turkiet ända fram till år 612 f.Kr., då det assyriska riket erövrades av Babylonien.http://www.aina.org/articles/assyrianidentity.pdf Hela området erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store år 334 f.Kr. Anatolien delades senare i ett antal små hellenistiska riken (däribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla underkastades Romerska riket vid mitten av första århundradet f.Kr. År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (efter hans död omdöpt till Konstantinopel, idag Istanbul). Efter Romerska rikets delning år 395 e.Kr. blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket) och Mindre Asien kom att utgöra kärnan i riket.
Turkarna och Osmanska riket
miniatyr|vänster|stående|Osmanska riket vid höjden av sin makt år 1683. Huset Seldjuk var en gren av de oğhuzturkar som på 800-talet var bosatta vid den muslimska världens periferi, norr om Kaspiska havet och Aralsjön.Wink (1990) Under 900-talet flyttade seldjukerna från sina ursprungsområden till östanatoliska områden.
miniatyr|stående|Blå moskén är ett av de mest kända verken i osmansk arkitektur.
Efter sin seger mot Bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071 började turkarna överge sina nomadiska rötter till förmån för en permanent roll i Anatolien, vilket ledde till att det seldjukiska riket bildades.Mango (2002) 1243 besegrades seldjukarméerna av mongolerna och imperiets makt föll sakta samman. I dess efterföljd kom ett av de turkiska furstendömena styrt av Osman I att utvecklas till Osmanska riket och därmed fylla det tomrum som lämnats av de kollapsade seldjukerna och bysantinerna.Kinross (1977) Under 1300-talet började en allt starkare centralmakt i Anatolien (Mindre Asien) att byggas upp och kom att kontrolleras av sultaner i den osmanska ätten med ursprung i sultan Osman I. Ungefär vid den här tiden kan man börja tala om det Osmanska riket. Under 1300- och 1400-talen expanderade riket och behärskade snart den största delen av Anatolien, norra delarna av Grekland samt östra Balkan. En viktig händelse var när riket 1453 erövrade Konstantinopel som snart bytte namn till Istanbul och blev huvudstad i Osmanska riket.
Erövringar runt södra Medelhavet och nedgång På 1500-talet kan Osmanska riket sägas ha nått en av sina mäktigaste perioder. Under århundradet erövrade osmanerna Mesopotamien, Syrien, Palestina, västra delarna av Persien, Arabiska halvön (med de heliga städerna Mecka och Medina), Egypten, Cypern och områdena längs Medelhavets södra kust fram till Marocko. Man kontrollerade även så gott som hela Balkanhalvön, Rumänien, delar av Ungern och nuvarande Österrike (fram till Wien), samt Svarta havets norra kust. Under den här perioden kom landet ofta i strid med makterna i Östeuropa under dess framryckning över Balkan och södra delen av Polsk-litauiska samväldet. Det osmanska riket var ett multireligiöst och etniskt varierande land där eliten inte i första hand identifierade sig som t.ex. turkar utan snarare som "osmaner". Muslimer från olika inriktningar var formellt likvärdiga och kristna och judiska grupper var i hög grad självstyrande så länge de betalade skatt och fullgjorde andra åtaganden till sultanen via sina företrädare milleterna. Även armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker hade en viss religionsfrihet. Kurderna hade även de under perioden en stor autonomi och styrde över 15 emirat inom det osmanska riket. miniatyr|stående|Hagia Sofia, latin Sancta Sophia eller Sancta Sapientia, i Istanbul i Turkiet byggdes ursprungligen som en kristen kyrka åren 532–537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den västliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan.
På 1600- och 1700-talen inleddes en period av nedgång för riket och på 1800-talet började landet falla sönder, även trots genomförda reformer. Grekland blev självständigt från Osmanska riket 1829 och senare även Serbien, Rumänien och Bulgarien. Det sönderfallande riket kom att kallas Europas sjuke man och hamnade på 1850-talet i krig med Ryssland: Krimkriget (1853-56). Kriget utlöstes både av religiösa konflikter i Heliga landet och de europeiska stormakternas kamp om kontroll av det osmanska territoriet. Konflikten började med den ryska ockupationen av Moldavien och Valakiet, varefter osmanerna förklarade krig mot Ryssland. 1854 anslöt Storbritannien och Frankrike till kriget på den osmanska sidan som ett sätt att skydda sina intressen i Mellanöstern. Kriget avslutades 1856 med Parisfreden, som innebar att Ryssland erkände Osmanska rikets självständighet, återlämnade det territorium som de hade ockuperat och att Svarta havet demilitariserades.
Ungturkarna och konflikter i Europa De reformer och den modernisering som pågick under 1800-talet avslutades i samband med tronskiftet 1876 då Abd ül-Hamid II tog över efter Abd ül-Aziz, något som fick motståndet mot sultanen bland intellektuella och militärer att växa. I samband med det här bildades den nationalistiska rörelsen ungturkarna. 1908 utlyste sultanen ett parlamentsval som en reaktion på ett uppror inom armén och ungturkarna vann valet. Osmanska riket fortsatte att delas upp, bland annat under första Balkankriget 1912-13 och andra Balkankriget 1913, efter vilka så gott som alla områden i Europa (utom delar av Thrakien) hade tillfallit andra stater. I samband med det här segrade en mer auktoritär falang inom ungturkarna och Enver Pascha tog över ledningen av landet, vilket ledde till en militärdiktatur.
Osmanska riket gick in i första världskriget som allierad med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern 1914, inte minst som ett skydd mot Ryssland. Osmanerna stred huvudsakligen vid fyra fronter under första världskriget: Kaukasus, Dardanellerna (slaget vid Gallipoli), Sinai-Palestina och Mesopotamien-Irak. Även om landet underskattades av båda allierade och motståndare så lyckades de åsamka betydande skada, inte minst mot Storbritannien. Riket blev dock slutgiltigt besegrat av ententen och ingick vapenstillestånd 30 oktober 1918. Efter kriget slöts freden i Sèvres 1920 som dock ersattes av fördraget i Lausanne 1923. Uppgörelsen innebar att det Osmanska riket avskaffades och delades upp och att Turkiet blev en nationalstat.
Republiken Turkiet miniatyr|vänster|stående|Mustafa Kemal Atatürk, den turkiska republikens grundare och förste president. I Osmanska rikets slutskede under första världskriget genomfördes det armeniska folkmordet, det assyrisk-syrianska folkmordet även kallat Seyfo, och det grekiska folkmordet vars syfte var att skapa ett homogent Turkiet. Enligt United States Holocaust Memorial Museums översikt dog minst 664 000 och möjligen upp till 1,2 miljoner armenier under folkmordet 1915–1916, bland annat i massakrer och under tvångsdeportationer. Bland forskare råder bred enighet om att folkmordet planerades och beslutades av den ungturkiska ledningen. Den turkiska staten förnekar att händelserna utgjorde ett folkmord.
Ockupationen av Istanbul och ockupationen av İzmir av de allierade i efterdyningarna av första världskriget ledde till att en turkisk nationell rörelse upprättades. Under ledning av Mustafa Kemal Pascha, en militär befälhavare som hade utmärkt sig under slaget vid Gallipoli, förde nationalisterna det turkiska självständighetskriget med målsättningen att upphäva villkoren från freden i Sèvres.