miniatyr|Jacques Offenbach Storhertiginnan av Gérolstein (franska: La Grande-duchesse de Gérolstein) är en fransk operett (opéra bouffe) i tre akter och fyra tablåer med musik av Jacques Offenbach. Franskt originallibretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Berättelsen är en satirisk kritik över tanklös militarism och handlar om en bortskämd och tyrannisk ung storhertiginna som får lära sig att hon inte alltid kan få som hon vill. Ursprungligen hette operetten endast La Grand-duchesse och 'Gérolstein' lades till senare efter att censuren insisterat på att det inte fick bli någon sammanblandning med storhertigdömet Luxemburg. Gérolstein var en fiktiv plats skapad av författaren Eugène Sue.

Operetten hade premiär i Paris den 12 april 1867 med Hortense Schneider i titelrollen.

Historia Offenbachs karriär stod på toppen på 1860-talet efter stora framgångar med sina operetter Orfeus i underjorden (1858), Sköna Helena (1864) och Pariserliv (1866). Medan det senare verket ännu spelades för fullt skyndade sig Offenbach och hans librettister att förbereda ytterligare en ny operett, Storhertiginnan av Gérolstein, som skulle framföras under Världsutställningen 1867 i Paris. Offenbach bistod Meilhac och Halévy i skapandet av librettot. De var angelägna om att det skulle bli succé, så de engagerade den oerhört populära sångerskan Hortense Schneider, som bland annat hade sjungit titelrollen i Sköna Helena och de betalade henne den höga månadslönen på 4 500 francs. Schneider var fullt lämpad, förutom sin vokala förmåga, att porträttera den krävande och kaxiga karaktären Storhertiginnan, som var en parodi på kejsarinnan Katarina den Stora av Ryssland.Corleonis, Adrian. "La Grande-Duchesse de Gérolstein, operetta in 3 acts: Description. Allmusic.com

I ett brev från 22 juli 1866 skrev Jacques Offenbach från Étretat till Ludovic Halévy och talade om projektet: "Jag behöver (...) andra aktens text; omöjligt att göra något åt det som jag inte redan har gjort".Jacques Offenbach – Correspondance avec Meilhac et Halévy, Philippe Goninet, Séguier, 1994, s. 108 Efter att ha fått texten i slutet av juli 1866, fortfarande i Étretat, skrev han till sina två librettister ett ganska skarpt brev som beskriver de förväntningar han hade och de ändringar han ville se.Jacques Offenbach – Correspondance avec Meilhac et Halévy, Philippe Goninet, Séguier, 1994, s. 110 Den 24 november 1866 meddelade tidningen Le Figaro sina läsare namnen på artisterna i det nya stycket som provisoriskt fick namnet La Grande-Duchesse.Traubner, 1983Le Figaro, 24 november 1866. Den 25 november 1866 meddelade samma tidning att verket fått titeln La Chambre rouge.Le Figaro, 25 november 1866. mini|Fransk affisch från 1868.

Den 16 mars 1867 skrev Le Figaro att 18 militärmusiker hade engagerats till första och tredje akten, samt att 72 statister hade anställts istället för de planerade 24.Le Figaro, 16 mars 1867. Några dagar senare (24 mars) tillkännagav tidningen att Offenbach hade begärt 12 trummor istället för 3Le Figaro, 24 mars 1867. men fått nöja sig med 4.Le Figaro, 27 mars 1867. Tidningen kunde även meddela om sångaren José Dupuis krav på 30 000 francs (ca 650 000 euro) för att sjunga rollen Fritz. Så sent som 24 mars pågick fortfarande förhandlingarna och den 29 mars kunde tidningen meddela att Dupois erhållit "de begärda 30 000 francs" per år. Hans ersättare Gerpré fick 6 000 francs och hans hustru, ersättare för Schneider, fick 20 000 francs per år.Le Figaro, 29 mars 1867. Hortense Schneider fick 4 500 francs i månaden, eller 54 000 francs per år (cirka 1 188 000 euros).

I slutet av mars lämnades texten in till censurmyndigheten. De ansåg att librettot var en parodi på tyskt hovliv, på romansen mellan Katarina den Stora och hennes älskare Potemkin, diktaturen hos drottning Isabella II av Spanien och hennes hov, samt, mest noterbart, händelser hos kejsare Napoleon III och hans hov. För att göra den senare saken mindre uppenbar flyttades tiden i handlingen tillbaka till tidigt 1700-tal. I en dialog nämner karaktären Fritz en batalj han just har avslutat efter arton dagars strid, men då Österrike och Preussen precis hade krigat (Tyska enhetskriget) under samma tidsperiod vid Slaget vid Königgrätz (ofördelaktigt för Frankrike dessutom) ändrades meningen till "fyra dagar". Censuren ville även förbjuda Schneider att bära ett utsmyckat militärkors i band. Hon skulle senare hämnas genom att låta sig fotograferas med den förbjudna dekorationen.

Den 3 april 1867 tillkännagav Le Figaro att premiären skulle äga rum lördagen den 6 april 1867.Le Figaro, 3 april 1867. Men den 7 april meddelade Le Ménestrel att: "Storhertiginnan av Gérolstein inte kunde ges igår på 'Variétes'. Den skjuts upp en vecka."Le Ménestrel, 7 april 1867. Le Figaro förklarade: "Allt är klart, allt är inlärt, allt borgar för en verklig succé, men artisterna (...) måste vila innan de kan utkämpa den strid som kommer bli en seger".Le Figaro, 7 april 1867. Den 8 april meddelade Le Figaro: "Tisdag [9 april 1867] 'Storhertiginnan av Gérolstein', tre akter och fyra tablåer, av herrar Meilhac, Halévy och Offenbach på Variétes". Den 9 april skjuts premiären upp ytterligare en gång till torsdagen den 11 april på grund av "Dupuis indisposition".Le Figaro, 1 januari 1867. Enligt Le Figaro är orsaken en "kraftig influensa"Le Figaro, 12 april 1867. och premiären senareläggs till fredag den 12 april 1867.

Premiär och mottagande Premiären den 12 april 1867 lockade en stor del av Paris societet. Furstinnan Pauline von Metternich var där iförd en klänning med färgen Bismarckbrunt. Musikkritikern Eduard Hanslick hade kommit från Wien. Schneider nästan vägrade att gå upp på scen på grund av premiärnerver och bråket med hennes militärkors. Offenbach var tvungen att rusa ned i orkesterdiket och påbörja ouvertyren. Så snart som Schneider hörde de första tonerna Voici le sabre de mon père torkade hon tårarna och log "som en cirkushäst som hört en polka" mindes hon senare.

Första akten förflöt utan missöden och publiken dansade ut i mellanakten nynnande på samma Sabelsång. Men återstoden av aftonen hämtade sig aldrig efter kioskvältaren Dites-lui sjungen av Schneider tidigt i akt II. I sin dagbok sammanfattade Ludovic Halévy allmänhetens mottagande efter premiären: "Fredagen den 12 april klockan halv nio steg ridån upp på Variétés för första akten av La Grande-duchesse de Gérolstein.. (...) Från de första orden och tack vare, det måste tillstås, Couder [som spelade General Boom], var salongen eld och lågor och den stillnade inte förrän i mitten av andra akten. Vilken början! Så vackert! det var väldigt vackert! Vi kände det väl och var både glada och rädda för denna framgång. Vi hade anledning att vara rädda. 'Le carillon de ma grand’mère' dämpade entusiasmen och tredje akten med dolkbönen och kvarnstenarna (ah, som var dålig) kunde inte återställa publikens dåliga humör. Och stycket, som började i succé, slutade vid halv tolv ... det var svårt att säga hur. Till och med de stora teaterkritikerna var förvirrade. Är det en stor framgång? Är det en halv framgång? Är det ett fiasko? Åsikterna var delade och våra vänner visste inte vad de skulle säga."Carnets I 1862-1869, Ludovic Halévy, Calmann-Lévy éditeurs, 1935, s 153. Vid premiären fick general Boums sånger bisseras, liksom dryckessången i akt III.Le Figaro, 14 april 1867.

Eugène Tarbé skrev: "I hela mitt liv har jag inte hört sådana skratt och applåder som under första akten. Verket är fullt av utmärkt musik; det spelar ingen roll om genren är lätt; talangen är stor" men han anmärkte "angående sångerna: Dites-lui qu’on l’a remarqué, sjungen av fröken Schneider med en utsökt mjukhet, musiken och situationen släpar lite." Han avslutade sin recension med att ge råd: "Stycket är för långt, och det skulle behöva göras några nedskärningar att göra i finalen som blir lite monoton i slutet. Några små uppoffringar från författarna skulle ge deras nya verk mycket mer glans." Direkt efter premiären började Offenbach och librettisterna arbetet med att stryka och omarbeta verket. I ändringarna ingick en helt omarbetad final till akt II och till tredje föreställningen var den nya versionen spelklar och blev en succé.

Den 7 augusti hade operetten spelats 100 gångerLe Figaro, 4 augusti 1867. och förblev på repertoaren hela sommaren medan åskådarna fortsatte att modigt trotsa den "förtryckande hettan".Le Figaro, 29 augusti 1867. Den 200:e och sista föreställningen i Paris ägde rum den 30 november 1867Le Figaro, 1 december 1867., några dagar efter premiären av Robinson Crusoé, den nya operett av Jacques Offenbach som hade premiär på Opéra-Comique den 23 november 1867.

Celebra gäster Den 25 april 1867 närvarade kejsare Napoleon III vid föreställningen ensamLe Figaro, 2 maj 1867 men tog med sin hustru vid ett senare tillfälle. Den 26-årige prinsen av Wales (blivande kung Edvard VII av Storbritannien) såg föreställningen den 13 maj men prinsen var tvungen att personligen be Hortense Schneider med hjälp att få en loge. Schneider lyckades först efter att ha gjort efterforskningar på svarta börsen. Samma kväll skrev Le Figaro om den kungliga gästen samt noterade att i publiken kunde ses "madame Galliffet och hertiginnan av Manchester".Le Figaro, 15 maj 1867 Tsar Alexander II av Ryssland anlände till Paris för att bevista Världsutställningen men redan i Köln hade han telegraferat och försäkrat sig om en loge till den 1 juni då han skulle anlända.Le Figaro, 3 juni 1867 Efter att ha besökt den rysk-ortodoxa kyrkan i Paris rusade han till teatern med två av sina söner. Prosper Mérimée befann sig i salongen samma afton och noterade att "Mlle Schneiders ben verkar ha haft stor inverkan på Vladimir". Den 7 juni träffades tsaren, hans son Alexander (den blivande Alexander III av Ryssland), kung Vilhelm I av Preussen (den blivande kejsar Vilhelm I av Tyskland) och Otto von Bismarck vid en lunch som gått till historien som "Trekejsarmiddagen" (Dîner des trois empereurs). Middagen avhölls på restaurang Tour d´Argent och varade i åtta timmar.

Bismarck såg föreställningen den 11 juni och journalisten Albert Wolff skrev i Le Figaro: "Den preussiske ministern hade mycket roligt; han applåderade Hortense Schneider flera gånger...".Le Figaro, 13 juin 1867. Efter föreställningen sade Bismarck till sin sekreterare att den militära satiren hade varit "C'est tout-à-fait ça!" (Det är precis så det är!) Tre år senare utbröt Fransk-tyska kriget och efter Frankrikes nederlag förbjöds operetten i hemlandet på grund av dess antimilitaristiska budskap och innehåll.Clements, Andrew. "Offenbach: La Grande-Duchesse de Gérolstein", The Guardian, 14 oktober 2005

Sultan Abd ül-Aziz av Osmanska riket kom till föreställningen den 30 juni "klädd som en engelsk prelat", enligt Mérimée. Den 19 juli 1867 såg Ismail Pascha, khediven av Egypten föreställningen för tredje gången.Le Figaro, 22 juli 1867 Han var även en flitig besökare i Hortense Schneiders omklädningsrum, vilket orsakade svartsjuka hos en annan beundrare, Xavier Feuillant, att denne en kväll visade sig i logen mittemot khedivens iklädd en fez.

Kung Ludvig I av Portugal såg föreställningen den 1 augustiLe Figaro, 3 augusti 1867 och den 6 augusti sågs den av både kung Karl XV av Sverige och den musikälskande storfursten Konstantin Nikolajevitj av Ryssland.Le Figaro, 8 augusti 1867

Kejsare Frans Josef I av Österrike kom att bli ett undantag genom att inte gå och se Storhertiginnan av Gérolstein under sina besök i Paris.Le Figaro, tisdag 4 december 1867. Satirtidningen Nain Jaune föreslog ironiskt att det storhertigdömet Gérolstein hade förklarat krig mot Österrike.

Internationella uppsättningar