miniatyr|Huvudingångens tympanon, "Kristus Allhärskaren", mosaik av Bengt Olof Kälde. miniatyr|Altartavlan av Henrik Sörensen. miniatyr|Det sengotiska koret om kvällen.

Linköpings domkyrka är en kyrkobyggnad belägen i centrala Linköping. Den är domkyrka i Linköpings stift och församlingskyrka för Linköpings domkyrkoförsamling inom Svenska kyrkan.

Domkyrkan började byggas under tidigt 1100-tal som en romansk basilika, i den medeltida stadskärnan med Linköpings slott, den äldre Storgatan och Stora torget. Under 1200-talet byggdes kyrkan om till en treskeppig hallkyrka i gotisk stil och utökades kraftigt i storlek. Den fick ett nytt tvärskepp och kor samtidigt som långhuset förlängdes. Under 1300-talet tillkom ytterligare byggnadsdetaljer i gotisk stil, såsom travéer, sidokapell, fönster, stjärnvalv och utsmyckning av arkader. Den nuvarande tornspiran på domkyrkans västtorn tillkom 1886, efter ritningar av Helgo Zettervall. Domkyrkotornet är 107 meter högt, och avtecknar sig tydligt i Linköpings stadssiluett.

Linköpings stift inrättades senast 1103, och kyrkan har haft status som domkyrka och biskopssäte från början. Byggnaden färdigställdes först i början av 1500-talet, men togs i bruk senast 1153 då biskop Gisle stod värd för den nyupprättade svenska kyrkoprovinsens första koncilium. Domkyrkan är helgad åt aposteln Petrus, under medeltiden vanligen benämnd Sankte Per.

Historia Medeltiden På 1000-talet fanns en träkyrka, eller åtminstone en begravningsplats, sannolikt på platsen. En stenkyrka började troligen byggas på 1120-talet och var kanske färdig 1143 och var med säkerhet färdig 1153, vilket är belagt genom dokument från det kyrkomöte som biskop Gisle och kung Sverker stod värdar för det året, och som ägde rum i Linköpings domkyrka.

Den var en romansk basilika och ungefär hälften så stor som dagens kyrka. Denna grund grävdes fram vid arkeologiska utgrävningar 1915–1916 och 1959–1961 och är kanske byggd med den äldsta stenkyrkan i Vreta kloster som förebild men med koret vänt på tvären. En troligare förebild är den gamla stenkatedralen i Roskilde. Det är när Linköpings stenkyrka byggs som Linköping (Liunga Kaupinga) första gången nämns som biskopsdöme i en handskrift, som i dag finns bevarad i Florens. Biskopens namn var Gisle (död på 1160-talet).

Lite drygt ett sekel senare, på 1230-talet, lät biskop Bengt, bror till Birger jarl, bygga ut domkyrkan. Sannolikt ansåg han den vara för liten, även om alla Linköpings invånare på den tiden gott och väl rymdes i kyrkosalen. Man förlängde kyrkan åt öster med ett nytt kor och tvärskepp. Dessa delar, i senromansk stil, finns fortfarande kvar i dagens kyrka. Från samma tid är det altarbord, som används i kyrkan i dag. Ombyggnaden nämns i ett påvebrev 1232.

Ombyggnad av tvärskepp och kor började under biskop Bengts tid (1220–1236). Under biskop Lars tid (död 1258) förlängdes tvärskeppet, vilket bör ha varit klart vid kröningen av kung Valdemar Birgersson år 1251.

Under biskop Lars började arbeten med ett engelskinfluerat långhus, och man hann under hans tid troligen till tredje pelarparet från väster. Under byggnadstiden stod 1100-talskyrkan kvar innanför den nya kyrkans murar.

Biskop Henrik (1258–1283) införde en stiländring vid det fortsatta bygget av den nya kyrkan. Man övergick nu till westfalisk stil. Det blev en kort och bred kyrka, som under denna tid troligen blev så pass klar att man kunde börja riva den gamla kyrkan.

Biskop Henrik efterträddes av biskop Bengt II, son till Birger jarl. Under hans tid blev långskeppet färdigt, och diverse andra arbeten vidtog, bland annat en sakristia, höjda fönster, förstorade portaler med mera.

Mellan 1308 och 1360 under biskop Karls tid, förlängdes långhuset med de två västligaste travéerna och man byggde i hast en ny västfasad med stilinflytande från Kölnerdomen. Västfasaden blev delvis ett fuskbygge, möjligen för att man hade svårt med finansieringen. Med denna tillbyggnad hade kyrkan fått sin nuvarande längd. Troligen satte man upp en kalkstensskulptur av Petrus, kyrkans skyddspatron, i västportalens mittpelare.

I början av 1400-talet, då Knut Bosson Natt och Dag var biskop (1393–1436), byggdes med början 1408 tre kapell i sengotisk stil med stora fönster och stjärnvalv. Arbetet var ännu inte klart vid Knut Bossons död, och avbröts 1420 på grund av de stridigheter som igångsatts av upprorsmakaren och frihetshjälten Engelbrekt Engelbrektsson. De halvfärdiga murarna övertäcktes provisoriskt med ett sadeltak i trä.

Färdigställandet dröjde tills biskop Henrik Tidemansson (1467–1500) satte igång byggandet igen. Under hans tid blev koret klart. Från början var takbeläggningen bly, men biskop Hans Brask bekostade ett nytt koppartak. Därmed var det i flera hundra år utdragna kyrkobygget äntligen klart.

Fabeldjur och figurer i arkaden

I blindarkaden till vänster i kyrkan finns en rad figurer, såväl människor som fabeldjur. Förmodligen är dessa skulpterade av engelska stenmästare på 1300-talet. Motiven är troligen hämtade från tillgängliga förlagor och inplacerade utan inbördes sammanhang.Östergötland, sid 78

Efter reformationen miniatyr|Linköpings domkyrka omkr. 1700. Ur "Suecia antiqua et hodierna". miniatyr|stående=0.5|Kyrkfönster med metallspröjs. Våren 1546 hemsöktes staden och domkyrkan av två svåra bränder, varvid puts och målningar förstördes, inklusive glasmålningarna, som aldrig kunde ersättas. När Nordiska sjuårskriget nådde Linköping 1567, brände stadsborna sin stad och flydde österut. Kyrkans tak brann av, en del valv rasade och hela inredningen gick till spillo. Johan III ryckte då in och lät reparera taket. År 1582 skänkte han den stora altartavlan, målad av Maarten van Heemskerck, som numera hänger vid södra väggen. Reparationerna var i stort sett klara 1596, men Braskens koppartak blev ersatt av ett enklare spåntak.

1623 tillkom en klockstapel på kyrkogårdens södra sida. I början av 1630-talet var Johan Werner d.ä. verksam i Linköping. Säkerligen var det han som då gjorde en kopia i sandsten av den medeltida, då skadade, Petrusskulpturen i västportalen. Några decennier senare började Erik Dahlbergh resa runt och rita av städer och varaktiga byggnader, bland annat domkyrkan i Linköping.

I början av 1700-talet hade den slarvigt byggda västgaveln fått så många brister att man måste göra något åt det. Därför byggdes under perioden 1747–1758 tornet i väst efter ritningar av arkitekt Carl Hårleman. Petrusstatyn i den gamla västportalen flyttades till en pilaster invid kyrkans norrport. Den gamla sakristian på södersidan revs, och stenen återanvändes vid tornbygget. Arbetet finansierades med ett penninglotteri. Huruvida lotteri om penningar stämmer med kyrkans budskap i övrigt råder delade meningar. I slutet av 1700-talet lades taket om, och det behölls ända till 1965.

Sedan tornets tillkomst under 1700-talet är sakristian belägen i tornets norra del. Den nyinreddes i samband med ombyggnationen av tornet 1877-1886.

1800- och 1900-talet Åren närmast före och efter 1800 utfördes en hel del alldeles nödvändiga reparations- och underhållsarbeten, somliga enligt antikvarisk syn hårdhänt och till en del med undermåligt material och hantverk.

År 1812 skedde ett stort ingrepp i kyrkans interiör, kallat "storstädningen" under stora protester från hela landet. En stor del av inredningen från 1500-talet och 1600-talet förstördes eller såldes, gravvalv lades igen, och gravstenar placerades utan ordning. Fönstrens spröjsar av sten byttes ut mot sådana av gjutjärn, glasmålningar förstördes. Det var nu Maarten van Heemskercks altartavla flyttades bort från koret och något senare ersattes av gipsfigurer utförda 1832 av bildhuggaren Johan Niclas Byström.Emellertid angreps de med olämpligt material reparerade murarna av tidens tand, och fasadens dekorationer vittrade sönder. Arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius, professor i Lund, gjorde upp ett restaureringsförslag, där han visade en för sin tid ovanlig hänsyn mot byggnadsverkets egenart. På hans rekommendation anförtroddes restaureringen åt bröderna August & Johan Robert Nyström i Hållingstorp. De utförde under åren 1849–1869 omfattande arbeten inkluderande bland annat reparation av samtliga portaler. Taktäckningen ändrades till skifferbeklädnad. miniatyr|Domkyrkans västra port, målad av Johan Krouthén år 1932. Tornet fick sin nuvarande utformning vid en ombyggnad 1877–1886 av arkitekten Helgo Zettervall. Med sina 107 meterHur stor är domkyrkan? blev kyrkan då Sveriges högsta byggnad fram till 1890-talet då Uppsala domkyrka fick sina nya torn.Linköpings första "skyskrapare", Gunnar Elfström, Östgöta Correspondenten 2006-04-13 Kyrkan försågs med gasbelysning, som kvarstod till 1932, då den ersattes av elektrisk belysning. Den nuvarande altartavlan målades 1934–1936 av norrmannen Henrik Sørensen.

Vid renoveringen 1958 installerades en ny värmeanläggning, väggar och pelare rengjordes och golven renoverades delvis. Vid en större renovering 1965–1967 återfick kyrkan 1600-talets takform; samtidigt återfick taket sin kopparbeläggning. Korets spiror, som tagits bort i slutet av 1700-talet, återställdes. En större mosaik placerades över huvudingången i tympanonfältet 1985. Motivet "Kristus Allhärskaren" är skapat av konstnären Bengt Olof Kälde efter en programidé av biskop Martin Lönnebo.

2000-talet En omfattande restaurering av domkyrkotornet genomfördes 2022–2025; sten och plåt byttes ut, medan tornspiror och urtavlor förgyldes. Den nya stenen bröts i Borghamn. 2025 påbörjades också byggnationen av en ny kororgel som placerades mellan två pelare i högkoret. Orgeln byggdes av Metzler Orgelbau i Schweiz och invigdes under en högmässa den 12 oktober 2025 av biskop Marika Markovits.

År 2025 sändes SVT:s julotta från kyrkan.

Domkyrkans klockor miniatyr|Storklockan Domkyrkan har alldeles sannolikt haft betydligt fler klockor än de nuvarande fyra men efterforskningar i olika inventarieförteckningar ger få eller inga ledtrådar. Troligt är att kyrkan genom 1531 års klockskatt tvingats frånhända sig medeltida kyrkklockor. Innan det Hårlemanska tornet stod färdigt 1755 hängde klockorna i den nu rivna och i södra domkyrkoparken belägna klockstapeln. Den revs samma år "mycket förfallen och bristfällig". Klockorna upphängdes i tornet 1755 där de ringde första gången på Allhelgonadagen samma år.

Storklockan Storklockan är, med en vikt på 3600 kg och diametern 173 cm, domkyrkans största kyrkklocka. Tonen är aiss0. Dess gjutning möjliggjordes genom frikostiga donationer från bland andra, biskop Jonas Kylander, domprost Magnus Haraldi och organist Anders Månsson. Även adeln bidrog till insamlingen. För att nämna några, Gabriel Oxenstierna på Sturefors, Sven Ribbing på Grensholm och Nils Bielke på Åkerö. Efter en misslyckad omgjutning år 1667 överlämnades klockan nästföljande år till klockgjutare Peter Eliesson Dant i Linköping. 91 år senare, 1759, rasade klockan första gången och "måste nödwendigt omgjutas", något som finns berättat om på klockan efter 1764 års omgjutning. Det står:

Påskdagen den 7 april 1844 störtade klockan ånyo, under pågående själaringning för kung Karl XIV Johan; dock utan att ta skada. Den upphängdes återigen på sin rätta plats kort därefter.

En latinsk inskription är klockans klingande budskap, översatt till svenska, lydande:

S:t Larsklockan

Kyrkans näst största klocka, S:t Larsklockan, skänktes i början av 1600-talet av Sankt Lars kyrka för att gengälda domkyrkoförsamlingen som upplät lägerställen åt S:t Lars på den intilliggande kyrkogården. Gåvan emottogs och än idag utförs, som en gengäld för gåvan, två dagliga donationsringningar. Klockan är gjuten i Linköping 1624 och omgjuten i Norrköping 1711. Dess vikt anges till 11,5 skeppund eller 1955 kg. Tonen är d1. Vid omgjutningen, på initiativ av dåvarande biskop Haqvin Spegel, försågs klockan med följande två verser:

Klockan är också prydd med Karl XII:s namnchiffer och aposteln Petrus, domkyrkans skyddspatron, nycklar.

Böneklockan