Qingdynastin () var den sista kejsardynastin som regerade Kina. Qingdynastin grundades 1616 som ”Senare Jindynastin” av Nurhaci, en manchu av klanen Aisin-gioro, men bytte namn till Qingdynastin 1636. Qing ersatte Mingdynastin som Kinas regerande dynasti 1644 och imperiet expanderade militärt och ekonomiskt fram till 1790-talet till ett av världshistoriens största imperier. Under 1800-talet förbyttes detta i inre och yttre oroligheter och Qing störtades genom Xinhairevolutionen 1911 för att efterföljas av Republiken Kina, även om den siste kejsaren abdikerade först i början av 1912 och behöll sin titel till 1924.
Dynastins grundande Manchuerna hade redan 1616 grundat ett kungadöme i Manchuriet under namnet ”Senare Jin-dynastin”, en anspelning på Jindynastin (1115–1234), som grundats av machuernas anfäder jurchen. 1620 hade deras kung Nurhaci förklarat sig oberoende och 1633 satt sig i besittning av hela Liaodong. 1629 kom deras strövkårer ända fram till Peking. Han skapade också en militär organisation för jurchen-folket, som senare blev känd som de "Åtta fänikorna" (man: Jakūn gūsa; kin: Baqi). 1612 döpte han om sin klan till Aisin Gioro, vilket sedermera skulle bli Qing-dynastins kejsarhus.
År 1636 ändrade Nurhacis son Hung Taiji namnet på dynastin till Qing-dynastin, på manchuriska Daicing gurun. Åren 1627 och 1636 ledde Hung Taiji två invasioner av Joseondynastins Korea, som tvingades avbryta sina förbindelser med den kinesiska Mingdynastin och istället blev en tributpliktig vasallstat till Qingväldet.
Under det tidiga 1600-talet hamnade Mingdynastin i förfall och svält som orsakade uppror i flera provinser. Rebellhövdingen Li Zicheng intog 1644 Peking, sedan den siste Ming-kejsaren Chongzhen först dödat sina gemåler och döttrar och därefter begått självmord genom att hänga sig i Jingshanparken norr om Förbjudna staden. Li Zicheng lät utropa sig till kejsare, men de framryckande manchuerna tvingade honom snart att fly efter att de, som en följd av slaget om Shanhaiguan, blev insläppta i Kina av general Wu Sangui.
Den tidiga Qingdynastin Manchuernas kung Fu-lin antog som kejsare titeln Shunzhi och regerade fram till 1661. Både manchuiska och kinesiska generaler besegrade under de närmaste åren Ming-dynastins anhängare och andra pretendenter. Många Ming-lojalister flydde till ön Taiwan, som åren 1625–1662 varit en nederländsk koloni, men där en sydkinesisk friskarechef Zheng Chenggong (även känd som Koxinga) nu bildade ett eget rike. Ön erövrades dock 1683 och införlivades i Fujian-provinsen.
Jesuitiskt inflytande Under de första Qing-kejsarna hade jesuiterna ett relativt stort inflytande. Shunzhi gav den tyske jesuiten Johann Adam Schall von Bell i uppdrag att ombilda den kinesiska kalendern och gjorde honom till ordförande för det astronomiska kollegiet.
Shunzhis son Kangxi (regent 1662–1722), som anses vara en av de främsta av Kinas kejsare, gav flamländaren Ferdinand Verbiest samma ämbete. Kangxi blev så imponerad av jesuiterna, att han hade en av dem, fransmannen Jean-François Gerbillon, till sin intime vän och oskiljaktige följeslagare och medgav 1692, att den katolska religionen fick fritt utövas i Kina. Jesuiterna gjorde stora insatser för Kinas geografiska genomforskande. 1655 utgav Martino Martini sin Novus atlas sinensis, stödd på kinesiska arbeten, och även det näst följande stora arbetet om Kina, av fransmannen Jean-Baptiste Du Halde (1735), vilade på jesuiternas forskningar. Det viktigaste av deras verk är dock den stora kinesiska kartan. Kangxi hade 1708 lämnat dem i uppdrag att utföra en sådan, och redan 1718 var den färdig. Den omfattar utom Kina även Mongoliet, Manchuriet och Tibet. Den är väsentligen stödd på äldre kinesiska kartarbeten, som jesuiterna sammanknutit genom astronomiska ortbestämningar och mätningar och, där så varit möjligt, rättat. Jesuiterna hamnade dock efter hand i konflikt med franciskaner och dominikaner, vilket ledde till att kejsaren förbjöd kristendomen fullständigt 1723. Dock tilläts även sedermera några jesuiter att stanna kvar i landet, där de användes i flera olika uppdrag.Hsü, ss. 103-105.
Konsolideringen under Kangxi thumb|left|240px|Qing-dynastins erövringar under Kangxi Under Kangxi förde Kina sitt första krig med Ryssland, vilket slutade genom fördraget i Nertjinsk (1689). Ryssland fick tillåtelse att årligen sända en karavan till Peking dels för handelsändamål, dels för att överbringa den tribut i skänker, som det åtagit sig att erlägga.Hsü (1983), ss. 110-113. 1660 fick fransmännen och 1670 engelsmännen rätt att handla på Kina, men de senares handel inskränktes 1693 till Guangzhou.
Kangxi sammanhöll med kraft sitt rike. Genom en väl ordnad kurirpost möjliggjordes en stark centralisering av förvaltningen. Han var även stor gynnare av kinesiska litteraturen, förberedde den stora encyklopedin Gujin Tushu Jicheng i 5 020 band (utkom 1725), och han utgav Det heliga ediktet, med etiska och politiska regler.För en engelsk översättning av Kangxis heliga edikt, se William Milne. Sacred Edict: Containing Sixteen Maxims of the Emperor Kang-Hi. Shanghai, 1870.
Yongzheng-kejsarens statsbygge thumb|Yongzheng-kejsaren i daoistisk förklädnad Under Kangxi-kejsarens son Yongzheng (regent 1723–1735) började svåra förföljelser mot de kristna, vilkas antal utanför Peking och Kanton skall ha uppgått till 300 000. Nya gränskrig med mongolerna slutade 1734 med Turkestans erövring. 1727 slöts fördraget i Kjachta och Ryssland fick rätt att hålla en ”andlig mission” på tio ledamöter i Peking, som kunde lämna noggranna underrättelser hem.Hsü (1983), ss. 114-116.
Qing-dynastins förvaltning Under Yongzheng fick Qing-dynastins förvaltning den form som skulle vara fram till det tidiga 1900-talets konstitutionella reformer. Qing-dynastin var formellt en absolut monarki under en kejsare, som bar titeln Tianzi ("himmelens son"), men även kallades Huangdi ("kejsare"). Kejsaren ägde visserligen till namnet högsta makten i alla världsliga och andliga angelägenheter, men hans maktfullkomlighet var i verkligheten betydligt inskränkt genom ministrarnas och de andra höga statsämbetsmännens inflytande. Kejsarens person var helig och oantastlig, men ministrarna var ansvariga. Dessa innehade en väsentlig makt vad gällde lagstiftningen. Kejsaren utfärdade visserligen lagar i eget namn, men endast på ministrarnas förslag.
Kronan gick inte i arv efter förstfödslorätt, utan varje kejsare bestämde till efterträdare vem helst han ville av sina söner eller, om han inga sådana har, av sina närmaste manliga släktingar. Medlemmarna av den kejserliga familjen åtnjöt som sådana inga särskilda hedersbetygelser från statens sida.Rawski (1998), ss. 96, 134.
Kejsaren var i sin dubbla egenskap av "himmelens son" och sitt "folks fader" föremål för en utomordentlig vördnad. Han var dock fortfarande underkastad ett ganska strängt protokoll som omfattade hela det dagliga livet och han var därigenom mycket bunden i sina förehavanden.
Grunden för Qing-dynastins regeringsform skapades i det stora hela under Ming-dynastin (1368–1644). Stats- och hovämbetena var inte åtskilda, men däremot civila och militära tjänster. Styrelsen var uppdelad i tre grenar, den högsta statsstyrelsen i Peking, provinsernas och biländernas styrelse.
De högsta ämbetskollegierna var: Ministeriet för det kejserliga huset (Zongrenfu 宗人府), under vilket den kejserliga familjen samt sju klasser av högt förtjänta statsmän och vetenskapsmän hörde, ansvarade för bland annat rättskipning och underhåll. Stora sekretariatet (Neige 內閣), som bestod av sex personer (hälften manchuer och hälften kineser). Stora sekretariatet hade att vaka över bevarandet av rikets förvaltningsformer, utfärda de kejserliga påbuden och i allmänhet biträda kejsaren i styrelsen. Det förlorade senare mycket av sitt politiska inflytande. Högsta rådet (Junjichu 軍機處) var sammansatt av kejserliga prinsar, medlemmar av stora sekreteriatet, presidenterna i departementen och cheferna för andra förvaltande verk i huvudstaden. Högsta rådet redigerade lagar och författningar.Bartlett (1991); Hsü (1983), ss. 47-51.
Regeringsdepartementen var sex till antalet, nämligen departementet för civilförvaltningen (Libu 吏部), för finanserna (Hubu 戶部), för riter och ceremonier (Libu 禮部), för krigsväsendet (Bingbu 兵部), för lagskipningen (Xingbu 刑部) samt för allmänna arbeten (Gongbu 工部).Hsü (1983), s. 51.
Över hela regeringsmaskineriet stod censurstyrelsen, som hade överinseende över folkets seder, över tjänstemännen och ministrarnas uppförande. Den kunde även göra framställningar till kejsaren om den fann att han i sitt regeringssätt eller i sitt privata liv avvek från rikets gamla lagar och seder. Vidare fanns ett "framställningarnas palats", ett slags kassationsdomstol, som till stora sekretariatet avgav de berättelser, som ingick från provinserna, och de klagomål, som anfördes över fällda domar.För en mer detaljerad framställning, se William Frederick Mayers, [http://books.google.com/books?id=lSsMAAAAYAAJ&printsec=frontcover&dq=mayers+chinese+government&lr=&as_brr=1#PPP1,M1 The Chinese Government: A Manual of Chinese Titles, Categorically Arranged and Explained, with an Appendix.] 3 upplagan, redigerad av G.M.H. Playfair. Shanghai: Kelly & Walsh, 1897.
Qing-dynastins höjdpunkt under Qianlong-kejsaren thumb|left|Qianlong-kejsaren Yongzheng-kejsaren efterträddes av sin son Qianlong-kejsaren (1722–1795), under vars regering riket och dynastin nådde sin högsta blomstring. Uppror i olika provinser slogs ned och ett framgångsrikt krig fördes med mongolerna. Detta medförde stadga åt kinesernas välde i Tarimbäckenet, där furstarna i Khotan, Yarkant och Kashgar tagit parti för mongolerna.
År 1769 besegrades Burma efter ett mångårigt krig och blev tributpliktigt. 1787–1789 gick det på samma sätt för Annam. År 1787–1792 fördes ett krig med Nepal med samma resultat. Rikets gamla indelning i 13 provinser ändrades till den ännu bestående i 18 provinser. Genom en beskickning under lord Macartney sökte engelsmännen förgäves att få sina handelsförbindelser med Kina utvidgade (1793).Hsü (1983), ss. 155-163.
Det Svenska Ostindiska Companiet, som 1732 öppnat direkt förbindelse med Kina, utvecklade en livlig och vinstgivande verksamhet. Många spår har i den svenska litteraturen från denna tid lämnats av denna förbindelse genom resebeskrivningar (av Pehr Osbeck, Ekeberg, Wallenberg, Torén) och genom i arkiv bevarade anteckningar (särskilt av Braad). I slutet av 1700-talet torde den svenska exporten från Kina ha varit en av de mest betydande.
Nedgången under Jiaqing och Daoguang Qianlong avsade sig regeringen 1795 för att inte regera längre än farfadern Kangxi. De många krigen hade bragt rikets finanser i oordning och gjort nya skatter nödvändiga. Oviljan häröver bidrog till de uppror, som inföll under den följande kejsaren, Jiaqing (regent 1795–1820). Det farligaste av dessa framkallades av ett hemligt sällskap, Bailianjiao ("den Vita Lotus-sekten"), vars mål var att fördriva den manchuiska dynastin och vars medlemmar två gånger gjorde attentat mot kejsarens liv.Hsü (1983), ss. 123-130.
Dessutom led rikets kustprovinser och skeppsfarten mycket av plundringar från kinesiska sjörövare, som var väl organiserade och slutligen steg till ett antal av 70 000 man. Mot utlandet visade sig regeringen övermodig: en rysk ambassadör avvisades 1806 vid gränsen, eftersom han inte ville knäfalla inför ett med guldtyg belagt bord, och engelske ambassadören lord Amherst fick ej tillträde till Peking 1816, därför att han vägrade att underkasta sig en hyllningsceremoni inför kejsaren. År 1815 förjagades alla katoliker. Kejsarens styre i förening med de svåra landsplågor (missväxt, översvämningar, och liknande), som inträffade under hans regering, gjorde honom impopulär.Hsü (1983), ss. 163-166.
Det första opiumkriget