Akkadiska (𒀝𒂵𒌈 akkadû) är ett östsemitiskt språk, som var starkt influerat av sumeriskan. Det användes under perioden från omkring 2500 f.Kr. till första århundradet e.Kr. i Mesopotamien och i dagens Syrien. Under de sista århundradena blev det i allt högre grad utträngt av arameiskan och användes slutligen endast som skrift- och lärdomsspråk. Språkets namn är avlett från namnet på staden Akkad. Akkadiskan var folkspråk och ämbetsspråk i Mesopotamien liksom tidvis språket för internationell korrespondens i främre Asien ända till Egypten.
Akkadiska är samlingsbeteckning på tre närbesläktade dialekter: gammalakkadiska, babyloniska och assyriska. Den medelbabyloniska språkformen användes även som ett lingua franca i Främre Orienten och är belagd, ofta i former påverkade av språkliga substrat som exempelvis kanaaneiska, i dokument från andra delar av regionen, exempelvis de så kallade Amarnabreven.
Från och med den medelbabyloniska perioden användes en särskild dialekt, standardbabyloniska, för skrivandet av litterära texter i Babylonien och Assyrien. Denna litteraturdialekt är en syntes av gammal- och medelbabyloniska.
Klassifikation Med de övriga semitiska språken tillhör akkadiskan de afroasiatiska språken, en språkfamilj som hör hemma i västra Asien och Nordafrika. Inom de semitiska språken bildar akkadiskan en egen ”östsemitisk” undergrupp. Den skiljer sig från nordväst- och sydsemitiska språk genom ordföljden subjekt-objekt-predikat (SOV), medan de båda andra grenarna oftast använder en predikat-subjekt-objekt- eller subjekt-predikat-objekt-ordföljd. Denna ordföljd går tillbaka på inflytande från sumeriskan, som har SOV-ordföljd.
Dessutom använder akkadiskan som enda semitiska språk prepositionerna ina (lokativ, alltså svenska i, på, vid, med) och ana (dativ-allativ, alltså svenska för, till, åt). Många besläktade nordvästsemitiska språk, som arabiskan och arameiskan, har istället för dessa bi/bə (lokativ) respektive li/lə (dativ). Redan under akkadiskans förhistoriska, skriftlösa period hade ina och ana övertagit funktionerna hos de gemensamsemitiska prepositionerna b-* respektive l-*.
I motsats till de flesta övriga semitiska språken har akkadiskan endast en frikativa, nämligen ḫ []. Akkadiskan har förlorat såväl de glottala som de faryngala frikativorna, vilka ingick i det rekonstruerade protosemitiska konsonantsystemet. Sibilanterna i akkadiskan var åtminstone fram till gammalbabylonisk tid (cirka 1800-talet f.Kr.) uteslutande affrikator.
Historia och skrift Skrift thumb|Kilskrift (nyassyrisk teckenform)Ordtecken (OT), stavelsetecken (ST)1 = OT "blanda" / ST ḫi,2 = OT "vattengrav",3 = ST aʾ,4 = ST aḫ, eḫ, iḫ, uḫ,5 = ST kam,6 = ST im,7 = ST bir thumb|En akkadisk inskrift
Gammalakkadiska finns belagd från 2600 f.Kr. Den skrevs med kilskrift, som tagits över från sumererna. Till skillnad från sumeriskan vidareutvecklades dock denna till en fullt utvecklad stavelseskrift, och dess ursprungliga logogramkaraktär trädde i bakgrunden. Framför allt för mycket vanliga ord som "gud" och "tempel" och så vidare användes dock även i fortsättningen de motsvarande logogrammen. Tecknet AN kan till exempel å ena sidan stå som logogram för den generiska beteckningen "gud", å andra sidan beteckna guden An och även användas som stavelsetecken för stavelsen -an-. Dessutom används samma tecken som determinativ för gudanamn.Lo, Lawrence. Akkadian . Ancient Scripts. Läst 8 januari 2016.
Exempel 4 på bilden till höger visar en egenart hos det akkadiska kilskriftssystemet: många kilskriftstecken kan användas för att återge flera olika ord eller stavelser. Tecknet AḪ kan exempelvis återge stavelserna aḫ, eḫ, iḫ och uḫ.
Språkutveckling Gammalakkadiskan, som användes till slutet av det tredje årtusendet f.Kr., skiljer sig från såväl babyloniskan som assyriskan och trängdes ut av dessa dialekter. Redan på 2000-talet f.Kr. var dessa båda senare huvuddialekter tydligt urskiljbara. Gammalbabyloniskan är, liksom även den närstående mariotiskan, betydligt mer innovativ än den ganska arkaiska gammalassyriskan och den språkligt och geografiskt mer avlägsna eblaitiskan. Exempelvis finns i gammalbabyloniskan för första gången formen lu-prus (jag kommer att avgöra), istället för äldre la-prus. Å andra sidan har även assyriskan utvecklat vissa nybildningar, som till exempel den "assyriska vokalharmonin", som dock inte är att jämföra med vokalharmonisystemen i turkiskan eller finskan. Eblaitiskan är mycket arkaisk. Den har fortfarande ett produktivt dualis liksom ett relativpronomen som särskiljs efter kasus, numerus och genus. Båda är försvunna redan i gammalakkadiskan.
Gammalbabyloniskan är kung Hammurabis språk, på vilket han skapade det som idag efter honom kallas Hammurabis lagar, en av de äldsta lagtexterna i världen.
Från 1400-talet f.Kr. talar man om "medelbabyloniska". Gränsdragningen bygger på att kassiterna omkring 1550 f.Kr. erövrade Babylon och därefter behärskade detta i över 300 år. De gav upp sitt språk till förmån för akkadiskan, men influerade inte språket i någon större omfattning. Under medelbabyloniskans blomstringstid gällde det i hela den gamla Orientens, inklusive Egyptens, värld som diplomatins skriftspråk. Under denna tid upptogs också talrika lånord från nordvästsemitiska språk och från hurritiskan. Dessa var dock brukliga endast i det akkadiska språkområdets gränsområden.
Under det andra årtusendet f.Kr. utvecklades även den assyriska dialekten vidare. Från omkring 1500 f.Kr. talar man om medelassyriska, en språkform som är belagd i ett omfattande textmaterial. Från den medelassyriska perioden, omkring 1500–1000 f.Kr., finns över 3 000 kilskriftstavlor bevarade från bland annat Assur och assyriska administrativa centra i Khaburområdet.
Under det första årtusendet f.Kr. kom akkadiskan i allt större utsträckning att användas parallellt med arameiska. På 700-talet f.Kr. var arameiskan allmänt använd vid sidan av akkadiskan i det nyassyriska riket. Språken skrevs med olika tekniker: akkadiska skrevs med kilskrift på lertavlor, medan arameiska skrevs med alfabetisk skrift på bland annat läder. En relief från Sanheribs palats i Nineve avbildar två skrivare, varav den ene skriver på en skrivtavla med en stylus medan den andre antecknar, sannolikt på arameiska, på en läderrulle. Även samtida texter visar att språken användes parallellt; arameiska anteckningar förekommer exempelvis på akkadiska juridiska och ekonomiska lertavlor från 600-talet f.Kr. Från denna period skiljer man mellan de akkadiska språkformerna "nyassyriska" och "nybabyloniska". Det nyassyriska riket nådde sin största utbredning under 600-talet f.Kr. År 612 f.Kr. intogs och förstördes Nineve av mediska och babyloniska styrkor. En del av den assyriska armén tog sig därefter till Harran, där Aššur-uballiṭ II fortsatte kriget. Harran föll 610 f.Kr., men assyrierna gjorde med egyptiskt stöd ett misslyckat försök att återta staden 609 f.Kr.
Efter persernas erövring av Babylonien 539 f.Kr. fortsatte akkadiska att användas i sin senbabyloniska form. Under det första årtusendet f.Kr. trängdes språket emellertid gradvis undan av arameiska som tal- och administrationsspråk. Senbabyloniska fortsatte att användas både muntligt och skriftligt under den persiska perioden, åtminstone inom delar av den babyloniska urbana eliten, men språkbytet till arameiska var sannolikt fullbordat senast i början av den hellenistiska perioden. Akkadiskan levde därefter kvar som skriftspråk, framför allt i lärda och religiösa sammanhang, under den hellenistiska och parthiska perioden. Den yngsta säkert daterbara akkadiska kilskriftstexten är en astronomisk text från Babylon som behandlar händelser år 75 e.Kr.
Dechiffrering
Det akkadiska språket blev först återupptäckt då dansken Carsten Niebuhr 1767 kunde göra omfångsrika avskrifter av kilskriftstexter och presenterade dem i Danmark. Genast inleddes stora ansträngningar att tyda språket. Till särskilt stor hjälp var i det sammanhanget flerspråkiga texter, som bland annat innehöll parallella fornpersiska och akkadiska delar. Eftersom många kunganamn förekom i dessa texter kunde man identifiera åtminstone enstaka kilskriftstecken, som presenterades för allmänheten 1802 av Georg Friedrich Grotefend. Redan då var det möjligt att känna igen att akkadiskan hörde till de semitiska språken. Det slutgiltiga genombrottet i dechiffreringen av skriften och därmed i tillgången till det akkadiska språket gjorde Henry Rawlinson i mitten av 1800-talet.
Dialekter Följande tabell visar de dialekter av akkadiska som hittills kunnat identifieras med säkerhet.
DialektRegion Assyriska Nordmesopotamien Babyloniska Central- och Sydmesopotamien Eblaitiska Nordsyrien (i och omkring Ebla) Mariotiska Mellersta Eufrat (i och omkring staden Mari) Tall Baydar Nordsyrien (i och omkring Tall Baydar)
Vissa vetenskapsmän (till exempel B. Sommerfeld 2003) antar också att den ”gammalakkadiska” som används i de äldsta texterna inte var någon föregångare till de senare dialekterna assyriska och babyloniska, utan en egen dialekt, som dock trängdes ut av dessa båda och tidigt dog ut.
Ljudlära
Då akkadiskan som talat språk är utdött och inga samtida uppteckningar av uttalet gjordes, kan den exakta fonetiken och fonologin inte längre utforskas. Vissa slutsatser kan dock dras genom släktskapet med de övriga semitiska språken och de olika varianterna av skrivningar inom akkadiskan.
Konsonanter
Den följande tabellen återger de ljud som särskiljs i den akkadiska kilskriftsanvändningen. IPA-tecknen representerar det förmodade uttalet efter Streck 2005. I klamrar därunder följer den transkription för detta ljud som anträffas i facklitteraturen, såvida det skiljer sig från det fonetiska tecknet. Denna transkription har föreslagits för alla semitiska språk av Deutsche Morgenländische Gesellschaft (DMG) och betecknas därför DMG-Umschrift.
bilabial alveolar palatal velar glottal tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande Ejektivor t’ (ṭ), ts’ (ṣ) k’ (q) Klusiler p b t d k g (ʾ) Affrikator ts (s), (š) dz (z) Frikativor x (ḫ) Nasaler m n Tremulanter r laterala approximanter l Centrala approximanter w j
Vissa vetenskapsmän antar att lateralaffrikatan /š/ hade ett frikativt uttal ([] eller []).
Vokaler
främre central bakre orundad rundad orundad rundad orundad rundad sluten i u mellan e/ (e) öppen a
Förutom ovanstående förmodar de flesta akkadologer att det fanns en bakre mellanvokal (o eller ). Kilskriften ger dock knappast bevis för detta.
Alla konsonanter och vokaler förekommer som korta och långa. Konsonantlängd uttrycks genom dubbelteckning av den ifrågavarande konsonanten, vokallängd genom ett tvärstreck över vokalen (ā, ē, ī, ū). Denna skillnad är fonematisk, det vill säga betydelseskiljande, och utnyttjas även i grammatiken, till exempel iprusu (att han avgjorde) vs. iprusū (de avgör).
Betoning
Om betoningen i akkadiskan är ingenting känt. Visserligen finns det vissa hållpunkter, som den vokalutplåningsregel som kortfattat beskrivs nedan, liksom vissa skrivningar i kilskriften som kan representera en betoning av bestämda vokaler, men hittills har ändå ingen betoningsregel kunnat bevisas.