Storbritannien (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) är en konstitutionell monarki där landets statschef är en kung (maskulinum) eller regerande drottning (femininum) som tillsätts efter en i lag fastställd tronföljd.

Dagens brittiska monarki är linjär efterföljare till både Englands och Skottlands tidigare monarkier. Skottlands kung Jakob VI ärvde år 1603 den engelska kronan och, med tillfälligt avbrott 1649–1660, kom de engelska och skotska kronorna att vara förenade i en personalunion under ett drygt århundrade. År 1707 skapades Kungariket Storbritannien och 1801 utökades det till Förenade Kungariket Storbritannien och Irland. 1921 utsträckte sig det brittiska imperiet över en fjärdedel av jordens yta.

Kung Charles III efterträdde sin mor, Elizabeth II, vid hennes död den 8 september 2022. Drottning Elizabeth II regerade i 70 år, från hennes fars frånfälle 6 februari 1952 fram till sin egen död, och var den längst regerande brittiska monarken någonsin.

Bakgrund Storbritannien har ingen skriven konstitution utan bygger i hög utsträckning på konstitutionell praxis under huvudsakligen engelsk rätt. Den engelska kungamakten begränsades i och med att Johan utan land tvingades utfärda Magna Carta år 1215. Henrik VIII bröt med den romersk-katolska kyrkan på 1530-talet och etablerade den självständiga Engelska kyrkan. Kung Jakob VI av Skottland ärvde 1603 den engelska kungatronen (som Jakob I av England) efter den barnlösa Elisabet I:s frånfälle och de båda rikena hamnade därefter i en personalunion.

Konflikten i synen på kungamakten mellan Karl I och parlamentsledamöter på 1600-talet ledde till kungens halshuggning och det Engelska inbördeskriget. I Bill of Rights som antogs efter den ärorika revolutionen (i vilken den katolske Jakob II störtades) under samstyret av Maria II och hennes man Vilhelm III angavs de institutionella ramarna för kungamaktens förhållande till parlamentet.

Med unionsakterna (1707) uppgick Kungariket England och Kungariket Skottland i ett förenat kungarike. Med unionsakten av år 1800 uppgick även Kungariket Irland i kungariket.

Ämbetsuppgifter Statschef för Storbritannien Sedan 1700-talet har det, sedan Huset Hannover uppsteg på tronen med Georg I, växt fram en oskriven sedvana att monarken inte deltar i rikets direkta styrelse, utan genom en underförstådd delegation överlåter den substantiva merparten av det kungliga prerogativet (), vilket är återstoden av den verkställande makt som av urminnes hävd härleds från monarken och som inte kodifierats i lag, till landets premiärminister och dennes ministär.

I det som avses med det "kungliga preogativet" ingår åtminstone följande befogenheter (ej uttömmande lista, eftersom det i många fall bygger på en flera hundra år gammal rättslig doktrin och med få vägledande rättsfall): disposition och insättande av Storbritanniens väpnade styrkor utomlands; att ingå och ratificera traktat; att utfärda, neka, beslagta och återkalla pass; förvärv och avträde av territorium; all diplomatisk verksamhet; utfärdande av kreditivbrev för diplomatiska sändebud (vanligen ambassadör) och ackreditering av utländska motsvarigheter beslut rörande ämbetsmannakåren ()

miniatyr|Överhussalens gyllene tron i Westminsterpalatset, varifrån monarken håller trontalet vid parlamentets årliga öppnande. Det finns dock tre ämbetsuppgifter som enbart kan utföras av den sittande monarken; Utnämning och entledigande av premiärministern; Upplösande av parlamentets underhus och därmed utlösande av nyval; Underteckning (kunglig sanktion) av lagar för att dessa ska äga giltighet.

Utfärdande av bindande föreskrifter, sekundärlagstiftning och utnämningar av övriga ministrar och en mängd civila, kyrkliga och militära ämbetsmän sker i regel vid kronrådets sammanträden.

Varje år öppnar monarken parlamentets session i en ceremoni med trontalet, iförd Imperial State Crown. Den brittiska monarken är den engelska kyrkans styresperson () och överhuvud/högste befälhavare för Storbritanniens väpnade styrkor ().

Den brittiska monarken är värd för inkommande statsbesök och genomför statsbesök utomlands på inbjudan av andra statschefer.

Monarken delar ut utmärkelser i Storbritanniens belöningssystem, de flesta sker på inrådan av premiärministern och bereds dessförinnan i Cabinet Office (för brittiska medborgare) och Foreign and Commonwealth Office (för utlänningar). Utnämningar till pärskap, ordnar, baronettskap eller andra utmärkelser publiceras i den officiella tidningen för England och Wales: The London Gazette.

Samväldet Monarken är sedan Georg VI även överhuvud för den mellanstatliga organisationen Samväldet (), men just den positionen är inte per automatik ärftlig.

Samväldet är en slags frivillig kulturell fortsättning av det brittiska imperiet, vars egentliga syfte och funktion är luddig och inte är alldeles enkel att klarlägga: är den till för att tjäna medlemsstaternas befolkningar eller att upphöja den brittiska monarkin och tillfredsställa behovet av imperienostalgi. Som argument för Brexit hävdade förespråkare för det att vi väljer Samväldet i stället för EU, trots att organisationerna inte är jämförbara och förhållandet mellan Storbritannien och tidigare nybyggarkolonier som Australien och Nya Zeeland skiljer sig avsevärt jämfört med tidigare kolonier som Indien och Pakistan.

Samväldet som organisation leds av dess generalsekreterare som väljs av medlemsstaternas regeringschefer.

Statschef utöver Storbritannien Den brittiska monarken är även, var för sig, statschef för 14 andra suveräna stater benämnda som samväldesriken, samtliga före detta brittiska dominier och kolonier med Westminstersystemet:

(artikel)

(artikel) (artikel)

Den brittiska tronföljden påverkar därför även vem som är statschef i dessa länder.

Då monarken är permanent bosatt i Storbritannien så representeras denne i de andra monarkierna som nämns ovan av 15 generalguvernörer (Australiens generalguvernör i Australien, Jamaicas generalguvernör på Jamaica, Kanadas generalguvernör i Kanada och så vidare) och dessa fungerar som monarkens personliga representant i respektive land. När monarken agerar i kraft av exempelvis Nya Zeelands statschef så sker det på inrådan av Nya Zeelands premiärminister och dennes ministär, och inte på inrådan av Storbritanniens premiärminister och dennes ministär och så vidare.

Huruvida Elizabeth II eller hennes hovfunktionärer tog ställning eller inte i Australiens konstitutionella kris 1975 (där generalguvernör John Kerr avskedade premiärminister Gough Whitlam innan denne hann instruera drottningen att avskeda generalguvernören) är omdiskuterat.

Hov

Officiella uttalanden från den brittiska hovet (The Royal Household) brukar i engelskt språkbruk i pressen benämnas metonymt som palatset (), eller som Buckingham Palace (ifall det gäller Royal Household, dvs för monarken eller monarkin i stort). På samma sätt benämns även uttalanden från enskilda kungligheters hovstater metonymt som palatset vid vilket de formellt residerar vid: för tronföljarparet, hertigparet av Cambridge, är det Kensington Palace.

I Storbritannien räknas alltjämt St. James’s Palace som monarkens officiella residens och i kreditivbrev benämns följaktligen att utländska diplomater ackrediteras vid The Court of St James's.St James's Palace - Brittiska hovstaternas webbplats (på engelska). Läst 19 november 2011. Personalen tjänstgör inom olika hovstater (), av vilken den största är The Royal Household med 1 200 anställda.The Royal Household - Brittiska hovstaternas webbplats (på engelska). Läst 19 november 2011. Övriga hovstater är uppkallade efter de personer som de tjänar,A new Household for His Royal Highness Prince William of Wales and His Royal Highness Prince Henry of Wales - Prinsens av Wales webbplats (på engelska). Läst 19 november 2011. till exempel Deras kungliga högheter prinsen och prinsessan av Wales hovstat ().The Prince of Wales - The Duke and Duchess of Cambridge's permanent London Residence - Prinsens av Wales webbplats (på engelska). Läst 19 november 2011.

The Royal Household är indelat i fem avdelningar: Private Secretary’s Office: leds av privatsekreteraren som vägleder monarken i dennes konstitutionella roll som statschef för såväl Storbritannien och övriga samväldesriken. Avdelningen organiserar monarkens officiella program och handhar officiell korrespondens och uttalanden gentemot allmänheten. Privy Purse and Treasurer’s Office: handhar den interna administrationen och funktioner som HR och IT-tjänster. Master of the Household’s Department: ansvarar för och ombesörjer betjäningen vid de kungliga residensen. Lord Chamberlain’s Office: ansvarar för den rent ceremoniella delen av monarkens program. Bland dessa finns parlamentets årliga öppningsceremoni, inkommande statsbesök och kungliga bröllop. Funktionen överlappar delvis med de ärftiga ämbetena Earl Marshal (ansvarar för kröningar och statsbegravningar) och Lord Great Chamberlain (monarkens representant i Westminsterpalatset: ansvarar för Westminster Hall och de kungliga rummen). Royal Collection Trust: ansvarar för bevarandet av de kungliga föremålssamlingarna, Royal Mews samt för allmän visningsverksamhet vid de kungliga residensen.

Under ordförandeskapet av Lord Chamberlain (en deltidstjänst som innehas av någon med pärsvärdighet) leds hovets verksamhet genom arbetsgruppen Lord Chamberlain’s Committee i vilket ingår cheferna för respektive avdelning (Lord Chamberlain’s Office representeras av dess controller) samt flera adjungerade från de andra hovstaterna. De förstnämnda är kollektivt ansvariga inför den regerande monarken.

Residens Buckingham Palace i London (City of Westminster) är monarkens officiella residens. Holyrood Palace i Edinburgh är monarkens officiella residens i Skottland. Windsor Castle utanför London används även också för representation.

Sandringham House utanför Norfolk i nordöstra England och Balmoral Castle i Skottland är monarkens privategendom.

Representation och residens Privategendomar Historiska kungliga slott

Tronföljd

Den nuvarande brittiska tronföljden har traditionellt varit agnatisk-kognatisk primogenitur, vilket innebär att en yngre son har företräde framför en äldre syster.

Ett exempel på hur detta fungerade var när drottning Viktoria ärvde tronen 1837 efter sin farbror kung Vilhelm IV som enda barn till Vilhelm IV:s yngre och framlidne bror, prins Edvard, hertig av Kent och Strathearn. Titeln som kung av Hannover ärvdes dock av den yngre levande brodern prins Ernst August, hertig av Cumberland eftersom den saliska lagen med enbart manlig tronföljd gällde i Kungariket Hannover. Personalunionen mellan Storbritannien och Hannover som funnits sedan kung Georg I upphörde därför 1837.

Drottning Elizabeth II besteg tronen därför att hon inte hade någon bror. Hennes far, Georg VI, ärvde tronen eftersom hans äldre bror, Edvard VIII abdikerade från den och han var den näst äldste brodern.

Vid sammanträdet för samväldets regeringschefer i Perth i Australien den 28 oktober 2011 meddelade regeringscheferna för de då 16 länderna med brittiska monarken som sin statschef (samväldesriken) att de nu kommer att verka samfällt för att lagen som reglerar tronföljden ändras så att det äldsta barnet, oavsett kön, ärver kronan (kognatisk tronföljd).BBC News, Girls equal in British throne succession, hämtad 2011-10-31 Förändringarna trädde i kraft i samtliga samväldesriken 26 mars 2015, så för personer födda efter 28 oktober 2011 gäller absolut primogenitur utan manlig företrädesrätt (även känt fullt kognatisk tronföljd).

Titlar Monarken Monarken har predikatet majestät. Vid trontillträdet väljer monarken hur han/hon ska kallas som kung eller regerande drottning, men inte med nödvändighet sitt tilltalsnamn: Georg VI, Edvard VII och Victoria valde annat namn än sina tilltalsnamn.