Finska (suomen kieli) är ett finsk-ugriskt språk framförallt talat i Finland, där det tillsammans med svenskan är officiellt språk. Finskan är det mest talade språket i Finland och är ett officiellt minoritetsspråk i Karelska republiken i Ryssland och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan ligger, trots att språket är obesläktat med de nordiska språken, svenskan nära gällande semantik och begreppsvärld. och Mikael Reuter i Föreningen Nordens årsbok 2009, relaterad av
Språket anses vara stabilt. Kvänska och meänkieli är dess närmaste släktspråk.
Alfabet
Finska skrivs med latinska alfabetet. Alfabetet består av följande 29 bokstäver:Panu Mäkinens sida om det finska alfabetet vid universitetet i Jyväskylä
A, B, C, D, E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, W, X, Y, Z, Å, Ä och Ö.
Bokstaven Å (i Finland kallad ruotsalainen O eller svenskt O) används endast i svenska namn och liknande. Ljud representerade i svenskan eller engelskan av bokstäverna C och X, som i finskan förekommer mycket sällan eller inte alls, skrivs generellt med bokstäverna S eller K (beroende på om det är S-ljud eller K-ljud) respektive bokstavskombinationen ks (såsom taksi för ”taxi”). Andra bokstäver som har kommit in via lånord men annars inte alls förekommer i ursprungligen finska ord är: B, F, Q och Z. Bokstaven G förekommer förutom i lånord enbart i ”ng”, som betecknar eng-ljudet, till exempel kengät (”skorna”). Både det tonande (-ng-) och det tonlösa (-nk-) uttalas snarlikt som på svenska. W används generellt sett endast i vissa lånord från engelskan och i namn med V-ljud som traditionellt stavas med W.
W ("kaksois-V") har länge, liksom i svenskan, klassats som en variant av V, men det har blivit allt vanligare i Finland att W behandlas som en enskild bokstav.
Vissa ord med utländskt ursprung, bland annat ryskt, skrivs med Š och Ž, vilka markerar tonlöst respektive tonande sj-ljud, till exempel šakki (schack, avvärjad stavning shakki) och džonkki (djonk).Finnish orthography and the characters š and ž. Ett officiellt utlåtande från Institutet för de inhemska språken.
Historia Man har länge antagit att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska språket skildes ut ungefär 1500–1000 f.Kr.. Estniskan avskiljdes under det första århundradet e.Kr.
Det finska språkets ursprung, liksom folkets äldsta historia, är svårt att entydigt förklara. Språket har samband österut, men folket har genetiskt samband såväl söderut, västerut som österut. Som ett vittnesmål om det finska språkets ålder har länge ordet kuningas brukat nämnas. Det anses vara lånat av ett urgermanskt ord, som språkvetare rekonstruerat till *kuningaz och som är över 2000 år gammalt. De historiskt finskspråkiga folkgrupperna (suomer/finnar, tavaster, kareler, kvener) kan spåras till folkvandringstiden (400–800 e.Kr.)Henrik Meinander (2006): Finlands historia – linjer, strukturer, vändpunkter.
Ett särskilt problem är relationen till samiskan. Finska och samiska är besläktade. Det har gett upphov till alternativa förklaringar: att samerna förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern) lärde sig sitt finska språk av samerna. En mer kontroversiell teori (av Kalevi Wiik) hävdar att hela norra Europa ursprungligen skulle ha talat ett proto-finskt språk.Where do Finns come from?, Philology: tracing our linguistic heritage
Mikael Agricola, biskop i Åbo, har kallats den finska skriftspråkets fader då han publicerade de första tryckta böckerna på finska.Anna Perälä (2008) Mikael Agricola. Det kungliga boktryckeriets mest betydande kund., Biblis, nr.43, sid:3-23, ISSN 1403-3313 Dessa böcker trycktes i kungliga boktryckeriet i Stockholm under perioden 1543–1552. Den första boken var den lilla Abckiria ("ABC-bok"). Sedan följde den cirka 900 sidor tjocka Rucouskiria ("bönebok") 1544 och sedan hans översättning av Nya Testamentet, Se Wsi Testamenti, 1548. Han gav även ut Martin Luthers lilla katekes. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin. Finlands första tryckeri, Åbo akademis tryckeri, grundades vid mitten av 1600-talet.
Landslagen översattes till finska 1548, men översättningen blev aldrig tryckt då den ansågs undermålig. Översättaren var främmande för den svenska juridiska vokabulären och uppfattade till exempel målsägande (måls-ägande, ägare av målet) som mål-sägande (yttrare av målet). En bättre version fick Karl IX:s löfte om tryckning, men hans frånfälle och dåliga tider gjorde att utgivningen kom av sig. Två översättningar såg dagens ljus på 1640-talet och den ena ansågs av drottning Kristina vara jämngod med det svenska originalet. Språkgranskningen i Åbo hovrätt drog dock ut på tiden och småningom började man tänka på en ny lagbok. 1734 års lag kom ut på finska först 25 år senare.Björn Collinder: Finskan som kulturspråk, s. 24. Stockholm 1962, Sveriges Finlandsföreningars Riksförbund.
Geografisk spridning Finska pratas i huvudsak i Finland, där det är officiellt språk jämte svenskan. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland.
Sverige
miniatyr|250x250px|Finsktalande i södra Sverige i procent, 2005. Under 1900-talet emigrerade hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men migrationsrörelse mellan dessa båda länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. Sverigefinnarna finns koncentrerade till vissa kommuner i Sverige, se bl.a. kartan över södra Sverige. I Sverige finns också meänkieli (tornedalsfinska), med status som officiellt minoritetsspråk i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv, men innehåller därtill en mängd svenska lånord som inte förekommer i Finland. Många anser att meänkieli har sitt ursprung från finska, men på grund av påtvingad isolering från den finska språkgemenskapen så har befolkningen på den svenska sidan i Tornedalen utvecklat ett eget språk. Ordet meänkieli betyder för övrigt i direkt översättning ”vårt språk”. I nordligaste Norge finns också en högre andel som har finska som modersmål. Där finns på liknande sätt som meänkieli ett något avvikande skriftspråk med norska lånord, som kallas kvänska.
Ryssland I Ryssland finns det många med finskan närbesläktade språk, som tillsammans bildar ett dialektkontinuum. De mest närliggande är karelska (språket i Ryssland till skillnad från den karelska dialekten i Finland) och ingriska, men även kring och bortom Volga finns språk som komi, udmurtiska med mera utspridda (så kallade volgafinska språk). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniska, meänkieli, karelska och ingriska, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande (se ömsesidig begriplighet), medan språken djupare in i Ryssland i likhet med samiska brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör traditionellt en viktig del av den finska nationella identiteten.
Dialekter
miniatyr|Det finska språkets sju dialektgrupper. Gul färg markerar de traditionellt svenskspråkiga områdena. Det finska språkets dialekter brukar delas in i sju grupper, som visas på kartan: de sydvästfinska, de tavastländska, de sydösterbottniska, de central- och nordösterbottniska, de nordfinska eller nordbottniska, de savolaxiska och de sydostfinska. De två sistnämnda benämns östfinska medan de andra fem västfinska. Kvänska och meänkieli kopplas till de nordbottniska dialekterna.
Allmänt om finskans struktur och grammatiska kategorier
Finska är ett agglutinerande språk: morfem, som vart och ett har sin egen betydelse, står mekaniskt uppradade efter varandra i ett ord:
talo‑i‑ssa‑ni = ”i mina hus”
talo = ”hus”, i = pluralis, ssa = ”i”, ni = ”mina”Osmo Hormia, Lärobok i finska. Lund 1967.
Standardfinska nomina har de grammatiska kategorierna kasus och numerus, och komparation i adjektiv.
Standardfinska verb har de grammatiska kategorierna tempus, person, modus och diates.
Grammemen i modus är indikativ, imperativ, konditionalis och potentialis.
Grammemen i diates är aktiv och passiv. Man märke dock att den finska passiven inte motsvarar den passiv vi känner från svenska och engelska: den finska passivens tankesubjekt är en onämnd agent, och en sats i passiv kan inte ha agentadverbial.
Fonologi Kännetecknande för finskan är att både vokalers och konsonanters längd särskiljs fonematiskt. Betoningen ligger på ordets första stavelse.
Konsonanter bilabiallabiodentaldentalalveolarpostalveolarpalatalvelarglottalklusil1 ()2131 ()2()4nasal5tremulantfrikativa()2()2lateralapproximant De tre tonlösa klusilerna /p/, /t/ och /k/ är oaspirerade, dvs utan /h/-ljudet som förekommer ofta i svenskan. /b/, /f/, /ʃ/ och /g/ förekommer endast i lånord. /d/ förekommer medialt som ett försvagat /t/ genom den för finskan karaktäristiska stadieväxlingen, samt i lånord. [ʔ] förekommer som avgränsare vid vokalmöten. /ŋŋ/, skrivet <ng>, förekommer som försvagat /nk/ genom stadieväxling. [ŋ] förekommer som allofon av /n/ i /nk/.
Vokaler
Finskans vokaler beskrivs i följande tabell med IPA-tecknen. Bokstaven som används för ljudet markeras inom <> om den skiljer sig från IPA-tecknet. Främre BakreOrundadRundadOrundadRundadSlutenMellan <ö>Öppen <ä> <a>
Grammatik
Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelsen anger subjekt t.ex. Olen (Jag är).
Exempel på böjningar av substantiv: en vägg – seinä i väggen – seinässä i väggen? – seinässäkö? på väggen – seinällä även i väggen – seinässäkin även på våra väggar – seinillämmekin
Exempel på böjningar av verb: att gå – mennä jag går – menen ni går – menette går ni? – menettekö? undrar om ni kommer att gå – menetteköhän undrar om ni skulle råka gå (skulle ni kunna gå) – menisitteköhän
Finska språket har vokalharmoni, vilket innebär att böjningarna finns i två varianter med olika vokaler beroende på vilka vokaler som finns i stammen.
Ordförråd De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska. Då ersattes till exempel svecismen pukstaavi (bokstav) av nybildningen kirjain (från "kirja", bok). Den stora repertoaren av sådana avledningsändelser gör nyskapandet lättare. Samma puristiska strävan finns än i dag. Språkvårdarna är dock inte främmande för översättningslån.