Palestina ( Filasṭīn), formellt Staten Palestina ( Dawlat Filasṭīn), är en stat i Mellanöstern som genom den palestinska självständighetsförklaringen 15 november 1988 utropades av Palestinska befrielseorganisationen, PLO.
Palestina består av tre geografiskt åtskilda områden: Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem. Fram till september 2025 hade 157 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat,https://www.aljazeera.com/news/2025/9/23/which-are-the-150-countries-that-have-recognised-palestine-as-of-2025https://www.aa.com.tr/en/middle-east/timeline-countries-recognizing-state-of-palestine-since-1988/3696119, däribland Sverige, samt många internationella organ, inklusive FN:s generalförsamling, som 2012 röstade för att Palestina som stat skulle få observatörsstatus i FN. Staten har inte erkänts av Israel, som har gjort anspråk på områdena.
7 Oktober 2023 började kriget mellan Hamas och Israel. Hamas anföll delar av Israel och tog gisslan, samt dödade runt 1200 civila. Israel svarade med attacker mot Gaza.
PLO utövade inte kontrollen över något territorium vid tiden för självständighetsförklaringen och områdena som tas i anspråk står fortfarande under israelisk ockupation med enbart en begränsad palestinsk kontroll, bland annat över städer och andra bebodda platser.
"Palestina" används officiellt som en kortform av Staten Palestina men också homonymt för såväl Palestinska myndigheten, PLO som FN-observatör, Palestina som geografisk och historisk region som för andra förslag gällande en palestinsk stat.
Historiska området Palestina
Namnet Palestina härstammar från det forntida folket filisteer. Namnet gavs regionen av den romerska kejsaren Hadrianus. Han döpte om provinsen Iudaea till Syria Palaestina, senare Palestina, i samband med den etniska rensning av judar som genomfördes i det tredje judiska kriget år 132–136.
Geografiskt sett inkluderade begreppet "Palestina" även det som nu är Israel, fram till Israels ockupation 1948. Brittiska Palestinamandatet inkluderade även nuvarande Jordanien.
Under början av 1900-talet var Palestina den svenska beteckningen på hela området mellan Medelhavet och en bra bit in i nuvarande Jordanien. Namnet Palestina används i den betydelsen av till exempel Selma Lagerlöf i boken Jerusalem från 1901 och i Nordisk Familjebok tryckt 1924. Namnet Israel syftade då på landet som fanns för två tusen år sedan.Nordisk Familjebok, artiklarna Palestina och Israel, 1924
Geografi Area: Gazaremsan 360 km², Västbanken 5 860 km². Total yta är 6 220 km², varav 3,54 procent är vatten.
Landskapet i Gaza är flackt och sandigt, kusten är täckt av sanddyner. Omgivningarna vid Västbanken är huvudsakligen bergiga. Berget Jabel Jermac är den högsta punkten i området. Huvudfloderna är Jordan, Yarmuk, Naher, El-Muqatta och Naher el'Auja.
Klimat Gaza och Västbanken har medelhavsklimat med heta, torra somrar och en kort regnig och kall vinter. Medeltemperatur och nederbörd varierar mellan de fyra klimatzonerna kustslätten, bergsregionen, Jordandalen och Naqaböknen.
Flora och fauna Det finns öknar med vildtulpaner, iris och dadelpalmer. Huvudsaklig jordbruksproduktion är oliver, citrusfrukter och grönsaker.
Historia thumb|200px|Områden som Palestinska myndigheten har auktoritet över. Tidig historia Under romartiden var området av nuvarande Palestina och Israel en romersk provins kallad Iudaea. Provinsen hade en judisk befolkning, men efter att romarna förskingrade dem på 130-talet fick den officiellt inte längre bebos av judar. Den bytte då namn från Iudaea till Syria Palestina.https://www.britannica.com/place/Palestine/Roman-Palestine Palestina erövrades sedan av araberna på 630-talet och de i huvudsak kristna invånarna omvändes efterhand till islam. Befolkningen förblev sedan i majoritet arabisk, men utan officiellt politiskt styre fram till att Ottomanska riket tog över 1517.
1800- och tidigt 1900-tal På slutet av 1800-talet började de förskingrade judarna i Europa fly antisemitismen till Palestina och deras heliga stad Jerusalem. De styrande turkarna sålde odlingsmark även till inflyttade judar och på sikt bildades både arabiska och judiska samhällen.
Under början av 1900-talet fanns fortfarande ingen uppdelning i arabiska områden och judiska områden. Muslimska eller kristna palestinska araber var ännu i mycket stor majoritet, judisk mark var knappt två procent.
Som en del av första världskriget erövrade Storbritannien området 1917, med stöd av en arabisk armé i en gemensam kamp mot Ottomanska riket. Britterna hade utlovat arabisk självständighet, men efter kriget ville Storbritannien och Frankrike inte acceptera förslaget av en stor självständig arabisk stat kallad Storsyrien, med Damaskus som huvudstad (det är omstritt om även Palestina skulle ingå i den). Frankrike skickade 1 920 soldater och artilleri till Damaskus, avsatte den nyvalde kungen Faisal och krossade försöket att etablera ett Storsyrien i slaget vid Maysalun. Vid de följande förhalningarna i Nationernas Förbund tilldelades Palestina Storbritannien, det Brittiska Palestinamandatet. Britterna hade 1917 lovat tillåta judisk invandring till Palestina, men inte lovat bildande av en judisk stat. Palestina fick från 1923 för första gången officiella geografiska gränser. Avital Ganat: British Mandate for Palestine
När judeförföljelserna eskalerade i Europa på 1930-talet ökade den judiska invandringen till Palestina kraftigt, vilket väckte missnöje hos araberna som kände sig hotade. Detta ledde till en arabisk revolt 1936-1939 mot att det brittiska styret tillät så stor judisk invandring. En brittisk kommission föreslog 1936 att Palestina skulle delas i en en arabisk del och en judisk del, där den judiska delen skulle bli betydligt mindre än dagens Israel. Palestinierna protesterade kraftigt mot en uppdelning av Palestina, de ville ha en oberoende arabisk stat med en begränsad invandring av judar. Den brittiska regeringen drog därför tillbaka förslaget 1939.
Sent 1900-tal Efter andra världskriget bildades Arabförbundet, som 1946 krävde att en oberoende arabisk stat skulle bildas i Palestina, med tydlig kvotering av den judiska befolkningen. Det gick inte igenom. Istället föreslog FN en tvåstatslösning där endast 44% av dåvarande Palestinamandatet skulle ingå i den nya arabiska staten, och Jerusalem exkluderas, något som mötte arabiska protester. När staten Israel utropades 1948 enligt detta förslag svarade flera arabländer med militära angrepp mot den nya staten, vilket dock ledde till stora arabiska förluster. Över 700 000 araber fördrevs eller flydde under kriget 1948-1949, vilket palestinier kallar al-Nakba, katastrofen. Efter krigsslutet 1949 hade Israel utvidgat sina gränser jämfört med FN:s resolution, samt tagit kontroll över västra Jerusalem. Samtidigt tillhörde Västbanken och Östra Jerusalem arablandet Jordanien, medan Egypten ockuperade Gazaremsan.
Konflikten blossade upp igen under sexdagarskriget 1967, då Israel tog över samtliga dessa områden (Västbanken, Jerusalem, Gaza). I oktoberkriget 1973 försökte omgivande arabländer återta de områden som Israel tagit 1967, men utan framgång.
Den Palestinska befrielserörelsen (Fatah), under ledning av Yasir Arafat, försökte under 1970- och 1980-talen befria Palestina med väpnad kamp, inklusive riktade terrordåd. Vid 1987 började den första intifadan, det palestinska uppror som bland annat reagerade mot Israels bosättningspolitik. Samtidigt framträdde islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan.
Sommaren 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken och Östra Jerusalem, varefter PLO i november samma år utfärdade en palestinsk självständighetsförklaring.
Oslo-avtalet I 1993 års Oslo-avtal erkände Israel PLO som ”palestinska folkets representant”, medan PLO erkände Israels rätt att existera i fred i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338.
1994 tilldelades de tre ansvariga för Oslo-förhandlingarna Nobels fredspris: PLO-ledaren Yasir Arafat, Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Israels utrikesminister Shimon Peres. Tack vare förhandlingarna kunde Gazaremsan och palestinska bosättningar på Västbanken, inklusive Jeriko, få palestinsk kontroll 1994, som de första områdena med självstyre. Parlamentsval hölls för första gången 1996, och Fatahs Yasir Arafat valdes till president. Dock var konflikterna inte över. Efter palestinskt missnöje med att Osloprocessens mål inte uppnåtts och att det nya självstyrets maktfullkomlighet och korruption utbröt den andra intifadan år 2000.
2000-tal Staten Israel hävdar att en mycket stor del av den mark som år 1900 kallades för Palestina är en del av staten Israel. Osloavtalet 1993 om palestinskt självstyre var tänkt att lägga grunden till en palestinsk stat, något som ännu inte förverkligats, även om ett antal nationer erkänt en palestinsk stat inom 1967 års gränser.
Idag finns det fortfarande ingen palestinsk stat, även om palestinska självstyret ibland av praktiska skäl beskrivs som en sådan. Självstyret gäller i princip för palestinier på delar av Västbanken, som fortfarande är ockuperad av Israel (Israel ser inte området som ockuperat utan som omtvistat område), och i Gaza, vars status blev oklar efter att Israel släppte ockupationen hösten 2005 men behöll militär kontroll.
Det finns en provisorisk författning (skriven 2003) och ett styrelseskick med en president (republik), ett folkvalt parlament (lagstiftande rådet) och en regering (”myndigheten”), men regeringen har inte de befogenheter som normalt tillkommer en regering i en självständig stat. Förhandlingarna med Israel sköts till exempel inte av regeringen utan av Palestinska befrielseorganisationen PLO, som även representerar de kanske fyra miljoner palestinier (flyktingar och deras ättlingar) som bor utomlands. Självstyrets presidenter (Yassir Arafat och efter honom Mahmoud Abbas) har hittills också varit ordföranden i PLO.
Utveckling 2004–2015 Efter Yasir Arafats död 2004 övertogs ledarrollen av Mahmud Abbas, som också vann det presidentval som hölls 2005. Israels premiärminister Ariel Sharon tillkännagav samma år att Israel skulle utrymma Gaza, och så skedde hösten 2005 trots motstånd från bosättare. Detta gav Gazas palestinska ledare Hamas medvind.
I parlamentsvalet 2006 vann därmed Hamas, även om president Abbas tillhörde al-Fatah, då parlamentet och presidenten väljs separat. Efter den politiska kris som uppstod då omvärlden inte accepterade den nya regeringen, eftersom Hamas anses vara en terroristorganisation, nåddes i början av september 2006 ett försök till lösning där Hamas och al-Fatah kom att samregera. Israel släppte då de parlamentariker och regeringsmedlemmar som man hade fängslat. President Mahmoud Abbas avbröt försöken att bilda en samlingsregering, då Hamas inte ville acceptera det fredsavtal som skrevs på i och med Färdplan för fred.
2007, februari - Den så kallade Mecka-deklarationen mellan Hamas och al-Fatah skrivs på. Hamas förband sig där att respektera internationell lag och avtal som är underskrivna av PLO. Partierna var överens om att en palestinsk stat ska inkludera Östra Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken.
2007, 14 juni – Abbas upplöser regeringen efter regelrätta strider mellan Hamas och al-Fatah. Hamas hade då tagit makten över Gazaremsan medan Västbanken kontrollerades av al-Fatah. Man fruktade inbördeskrig, och USA, EU och Israel ville stödja al-Fatah och se en interimsregering utan Hamas. Arabsamfundet stödjer tanken med undantag av Libyen.
2007, 15 juni – President Abbas ger Salam Fayyad förtroende att bilda interimsregering. Fayyad tillhör varken Hamas eller al-Fatah utan partiet Tredje vägen.
2007 augusti: Israel börjar förhandla med president Abbas om en palestinsk stat på Västbanken. Det hela stöddes av EU och USA. Palestinska självstyret har förlorat kontrollen över Gazaremsan.
2011 – Palestina blir medlem i Unesco.
2012, november– FN röstar ja till att ge palestinierna status som observatörsnation.